Replik: ”De som vill slå larm om klimatet utsätts inte för ondsinta påverkansoperationer”

Replik till ”NMI för en strategisk kampanj för att så tvivel om klimatvetenskapen”:

Vi hoppas inte att Vowles och Ekberg medvetet använt sig av härskartekniker i sin text, men delar av deras argumentationsteknik ser sådan ut. Ett exempel: De hävdar att vi använder halmgubbeargument, alltså att angripa ett problem som i själva verket inte finns. Det största halmgubbeargumentet i den här frågan är dock att likt Vowles och Ekberg hävda att de som vill slå larm om klimatet utsätts för ondsinta påverkansoperationer från mäktiga ekonomiska intressen som vill dämpa larmen. Det är tvärtom, Vowles och Ekberg. Det är tvärtom.

Att läsa att dessa krafter (vilka vad vi förstår skulle inbegripa oss och vår bok) ”arbetat hårt för att få journalister att tveka inför att granska svåra och komplicerade frågor som klimatet” är som att förflyttas till en parallell verklighet. Vad vi gjort är exakt motsatsen: vi har arbetat för att uppmuntra journalister att nyfiket och konstruktivt våga granska inte bara klimatpolitiken utan även beskrivningarna av vad klimatvetenskapen kommit fram till.

Annons

Det är i dag betydligt enklare och bekvämare för journalister att okritiskt återge den verklighetsbild som tongivande ledare, debattörer, forskare och aktivister förmedlar än att berätta om den delvis väldigt annorlunda verklighetsbild som också går att utvinna ur den omfattande vetenskapen där ute. Veteranen inom miljöjournalistik, Sven Börjesson, har vittnat om det krympande ”tillåtna” utrymmet för granskning.

Snart sagt hela samhällsapparaten, inklusive medierna, är i dag inordnad utifrån uppfattningen att klimatförändringarna är mycket allvarliga och orsakade av människan. Den som tittar närmare på saken och finner att den kanske inte är så enkel stämplas närmast undantagslöst som hotfull, farlig eller, sorgligast av allt, förnekare. Det gäller förstås inte bara journalister utan i hög grad även forskare, vilket exempelvis framgår av processen bakom avpubliceringen av en studie om extremväder skriven av Alimonti m fl, som vi berättar om i boken.

När Vowles och Ekberg skriver att ”de [sådana som vi] gör allt de kan för att få journalister, och i slutändan oss medborgare, att tvivla på att det behövs en kraftfull och samlad politik för att kunna möta och mota klimatkrisens värsta effekter”, framstår det i våra ögon som belägg för ovanstående.

Vowles och Ekberg har också ställt samma elva punkter som de menar visar hur vi ”försöker förminska klimatfrågan och riskerna med den globala uppvärmningen”. Denna samlande beskrivning av punkterna visar att de återger ett visst synsätt, en viss bedömning, vilket är viktigt att ha med sig när man läser vidare. Alla har förstås rätt att välja ett synsätt, bortse från vissa saker och betona andra.

När vi går in på de olika punkterna finner vi något som ser ut som ännu ett fall av härskarteknik. Enligt Vowles och Ekberg skriver vi att (FN:s klimatpanel) ”IPCC varken ser eller förutspår en ökning av extremväder förutom vad gäller värme och temperatur. Detta är helt enkelt fel.”

Många tror säkert att Vowles och Ekberg därmed kommit på oss med byxorna nere. Men det är inga fel de har hittat, det är betoningar och urval de inte gillar. Deras beskrivning av det vi skriver stämmer inte, och det är i allt väsentligt fel att säga att vår framställning om extremväder ”helt enkelt är fel”.

Vi skriver inte att IPCC bara ser en ökning av värme ”och temperatur”, vi skriver att det också syns en tydlig ökning av fall av extrem nederbörd (inte riktigt överallt men i tillräcklig många regioner) och att det finns en medelhög sannolikhet för att det som kallas skogsbrandsväder och så kallad jordbruks- och ekologisk torka (orsakad av mänsklig markanvändning) har ökat. För övriga typer av extremväder, till stora delar de som i samhällsdebatten sägs ha ökat, syns ingen tydlig trend, och det finns inga robusta resultat som säger att de kommer att öka detta sekel. Det är inte kontroversiellt. Det framgår av IPCC:s rapport.

De förutspådda regionala förändringar Vowles och Ekberg pekar på är inte lika robust grundade som de nämnda. De är för all del tänkbara, men inte mer tänkbara än att, säg, antalet fall av torka kommer att minska. De svagare beläggen gäller även den ofta nämnda slutsatsen att antalet kraftiga tropiska cykloner kommer att öka, även om inte det totala antalet gör det. Tittar man 50 år tillbaka i tiden ser det ut som om de kraftigaste cyklonerna ökat något, men går man 70 år tillbaka eller mer försvinner trenden.

Ärligt talat, om man inte tycker att det faktum att tropiska cykloner, andra stormar, översvämningar och klimatologisk torka inte ökat är en nyhet, då har man inte följt medierna på 20 år.

Vi lägger vikt vid en föga känd tabell i kapitel 12, där frånvaron av tydliga signaler om ökat extremväder framgår. Vowles och Ekberg kallar detta för ”russinplockande”, men om det tabellen visar skriver de själva uttryckligen att ”det är svårt att bedöma”, och att ”detta är en vetenskapligt svår sak att göra, vilket framgår i IPCC-rapporten”. Så varför denna omotiverade attack på oss om att det vi berättar ”helt enkelt är fel”?

Vowles och Ekberg pekar rentav själva ännu tydligare på hur oavgjord forskningen om extremväder är genom två meningar som talar för sig själva: ”På grund av dessa osäkerheter är IPCC avvaktande med att dra troliga slutsatser, vilket syns i tabellen. Det är också viktigt att påpeka att statistiska signaler bara kommer att kunna upptäckas i efterhand.”

Även vårt konstaterande att människans utsläpp inte på något märkbart sätt kan ha bidragit till uppvärmningen i början av 1900-talet avfärdar Vowles och Ekberg först självsäkert med att ”detta är fel”. Därefter skriver de att flera studier kommit fram till att mänskliga utsläpp ”visst var en faktor som i början av 1900-talet bidrog till temperaturökningen tillsammans med naturliga variationer”. Ja? En faktor. Hur kan detta göra vårt konstaterande ”fel”? Det är tämligen givet att mänskliga utsläpp måste ha påverkat klimatet mindre i början än i slutet av 1900-talet. Vi rekommenderar en forskningsartikel i ämnet av Bokuchava och Semenov från 2021.

Vowles och Ekberg slår också ner på vårt val av källa när vi återger nya banbrytande forskningsresultat av Javier Vinós, som inte är formell klimatforskare. Det är förstås en invändning man kan ha, och vi är inte helt konsekventa eftersom vi själva ifrågasätter Johan Rockströms klimatmeriter. Å andra sidan: här sitter två författare och journalister och debatterar klimat med en humanekolog och en sociolog.

Vi är gruppvarelser, så även forskare. Det är svårt att acceptera att etablerade paradigm utmanas. Om inte någon tänker utanför den specifika akademiska boxen görs inga nya upptäckter. Teorierna om dinosaurier, att stenar kan falla från rymden eller att kontinenterna rör sig hånades när de först lanserades.

Gillar man inte Vinós teori om att variationer i värmetransporten till Arktis har betydelse för den globala uppvärmningen kanske man gillar andra rön. Det kommer nya hela tiden. För några veckor sedan publicerades en vetenskaplig artikel i Geomatics som drar slutsatsen att de senaste decenniernas uppvärmning huvudsakligen beror på förändrad strålningsbalans på grund av minskad molnighet. Varken den eller Vinòs studier avfärdar ökad koldioxidhalt som en faktor, det viktiga är insikten att den inte är den enda.

Vowles och Ekberg påstår att vi vill ”så tvivel” genom att ”fortsätta ställa frågor om sådant som redan är känt”. I den punkt som berör huruvida IPCC verkligen har vänt på alla stenar i sökandet efter varför klimatet ändras skriver de: ”…genom att journalister uppmanas att ställa frågan om och om igen, så ger det sken av att allting inte är besvarat”. Menar Vowles och Ekberg verkligen att allting är besvarat? Det faller på sin egen orimlighet och andas okunnighet om vad vetenskap är.

Vi uppmanar journalister att själva undersöka om IPCC tagit full hänsyn till möjliga naturliga orsaker bakom uppvärmningen. Vowles och Ekberg menar att klimatpanelen ”självklart” gjort det sedan den bildades. Vi vet naturligtvis att det finns avsnitt i IPCC-sammanställningarna som avhandlar solens och aerosolers påverkan, men vi menar att dessa delar är styvmoderligt behandlade och att det dessutom finns mycket mer att granska.

IPCC:s grunduppdrag är inte att ta reda på varför klimatet ändras utan hur människan påverkar klimatet, något som inte är allmänt känt. Det är inte konstigt om en sådan avgränsning skjuter undan mycket potentiell forskning. IPCC är ett mycket viktigt organ, och det skulle behöva frigöras från bojorna i den grundande FN-resolutionen.

Vi tolkar Vowles och Ekbergs hållning i de elva punkterna som att de anser att vi underskattar de faror forskningen pekar på. Det har vi inga problem med. Det är en uppfattning. Vi försöker peka på hur kraftig slagsidan är i medier och allmän samhällsdebatt mot att överskatta farorna, inte sällan till den grad att det blir fel.

Slutligen om jämförelsen mellan Lennart Bengtsson och Johan Rockström:

Under sjuttio- och åttiotalen var Lennart Bengtsson med och byggde upp det europeiska centret för väderprognoser, European Centre for Medium-Range Weather Forecasts (ECMWF) i Reading, England, först som forskningschef, sedan 1982–1990 som centrets chef. 1990 utnämndes han till föreståndare för Max Planckinstitutet för meteorologi i Hamburg och var bland annat ansvarig för utvecklingen av klimatmodeller vid institutet 1991–2000.

Efter uppnådd pensionsålder fortsatte Lennart Bengtssons karriär bland annat genom en professur 2001 vid Environmental Systems Science Center vid universitetet i Reading och 2008 utnämning till chef för geovetenskaperna vid det internationella rymdforskningsinstitutet ISSI (International Space Science Institute) i Bern, Schweiz. Följande år blev han gästprofessor vid Uppsala universitet.

Johan Rockström är professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Potsdaminstitutet, som ägnar sig åt sådant som klimatpåverkan och hållbar utveckling. I ett skede var han chef för Stockholms miljöinstitut med inriktning på bland annat policyfrågor.

Sett till klimatforskningsmeriter, nog skåpar Bengtsson ut Rockström rejält.

Till detta den journalistiskt relevanta frågan: Vem av Rockström och Bengtsson ska man intervjua, om man vill ha kompetenta kommentarer på klimattemat? Baserat på vem som suttit i nyhetsstudior och TV- soffor vinner Rockström med åtminstone 100-0. Skulle det vara exempel på ”balanserad journalistik”? Kan journalistiskt flockbeteende bli tydligare än så?

Det kan för övrigt noteras att Lennart Bengtssons bok ”Vad händer med klimatet” är ute i sin tredje upplaga och har tryckts i 13 000 exemplar. Boken har alltså ett stort genomslag trots att den i stort sett negligerats av de stora medierna. Det finns en värld också utanför mediehusen.

Anders Bolling
Svenolof Karlsson