Replik: Klimatnarrativet behöver en oberoende granskning
DEBATT Att ta reda på fakta och utsätta klimatnarrativet för en oberoende granskning är inte mer konstigt än att tillämpa de journalistiska principerna. Beklagligtvis, ur ett bekvämlighetsperspektiv, innebär detta ett ifrågasättande av den dominerande mediebilden.
När vi sände in vår debattartikel gjorde Journalisten klart att detta är ett forum för debatt om journalistik men inte om andra typer av sakfrågor. Anna Maris inlägg handlar i mycket liten grad om någotdera, däremot i hög grad om guilt by association.
Maris skriver att vi “bevisligen inte” har läst IPCC:s rapporter. Eh … tror Maris verkligen att vi hade skrivit en ambitiös bok om klimatbevakning utan att ha tagit reda på vad IPCC säger? En av våra viktigaste poänger är att politiker, miljöorganisationer och journalister i allmänhet inte sakligt återger IPCC:s vetenskapliga slutsatser.
Anna Maris berör ämnets kärna endast i en halv mening: ”Ingen komplex utveckling är givetvis enbart negativ …”, och sedan påpekar hon att journalistikens uppgift är att förklara och sätta i kontext. Exakt. Det är ju precis det vi säger.
Därefter vidtar en rad pseudoargument, som det är frestande att helt ignorera. Vi ska dock säga några ord om dem.
Anna Maris verkar övertygad om att vi är två lallande fån som av illasinnade krafter manipulerats till att sprida ”desinformation”. Hon verkar för sitt liv inte kunna förstå att människor som resonerar självständigt kan dra andra slutsatser än Greta Thunberg och Al Gore.
”Desinformation runt klimatet är orkestrerat och finansierat av den fossila bränsleindustrin”, skriver hon, som om det vore ett axiom. Vem är det som har manipulerats här? Och om nu desinformation förekommer, från vilket håll kommer den? Vårt svar finns i vår bok.
Att alla som ifrågasätter de mest högljudda klimatlarmen skulle vara styrda av oljeindustrin och andra mäktiga krafter är ett uttjatat halmgubbeargument som är lika fel och fantasilöst i dag som för tjugo år sedan.
Att göra det vi har gjort – ta reda på fakta och utsätta klimatnarrativet för en oberoende granskning – är inte mer konstigt än att tillämpa de journalistiska principerna. Beklagligtvis, ur ett bekvämlighetsperspektiv, innebär detta ett ifrågasättande av den dominerande mediebilden och en utmaning mot stora delar av etablissemanget, expertisen på kultursidorna och en hel del allvetande ovetande representanter för olika organisationer.
Målet för “desinformatörerna”, enligt Anna Maris, är att ”sprida osäkerhet och förvirring” för att journalister ska känna sig obekväma och sluta skriva om klimatförändringarna. Anna Maris kan lita på att det för den som strävar till att skriva nyanserat om klimatet i fråga om bekvämlighetsfaktorn i verkligheten är tvärtom.
Vi rekommenderar Anna Maris att läsa vår bok i hopp om att hon ska upptäcka vad vi faktiskt säger. Att söka fakta och sätta dem i perspektiv är en högst spännande sysselsättning, nyttig inte minst för journalister.
Medieinstitutet Fojo, där Maris är verksam, skulle kunna vara ett utmärkt forum just för journalister som är nyfikna på vad som sker med klimatet.
Anders Bolling
Svenolof Karlsson
