Replik: ”Kommunikatörer och journalister är inte boxare i varsin ringhörna”
DEBATT Journalister och kommunikatörer är delar av samma demokratiska ekosystem. Båda är viktiga för att motverka desinformation, men får ändå sin yrkesroll kraftigt ifrågasatt av delar av den politiska sfären, skriver fackförbundet DIK i en replik.
Det är bra att Malin Crona i Journalisten slår fast att alla kommunikatörer inte är onödiga. Hon skriver till och med att det ”kryllar” av ”kommunikatörer och pressansvariga som underlättar journalisters arbete och gör det enklare för medborgare att ta del av viktig information”. Det har hon helt rätt i. Därför är det konstigt att hon ändå väljer att hoppa på tåget av tyckare som de senaste åren av outgrundlig anledning utmålat just kommunikatörer i samhällets tjänst som den goda journalistikens naturliga fiende. Det anser fackförbundet DIK är olyckligt.
Kommunikatörer och journalister är inte boxare i varsin ringhörna. De är båda viktiga kuggar i det demokratiska maskineriet, men de är olika yrkesgrupper med olika uppgifter att fylla. De enda som tjänar på bilden av ett motsatsförhållande är de som försöker desinformera och omforma samhället genom att töja på sanningen. Vi som tror att sanningen inte är en gummisnodd har dock mer att vinna på att inte elda på ett påhittat motsatsförhållande.
Det förekommer tyvärr att chefer ställer krav på kommunikatörer att de ska agera grindvakter mot journalister, på samma sätt som journalister då och då tvingas tumma på den journalistiska etiken i jakt på klick och annonsintäkter. Men, normaltillståndet är ett annat. Kommunikatörer följer precis som journalister en rad etiska riktlinjer. DIK:s kommunikationsmedlemmar beskriver dessutom att de har ett gott samarbete med journalister, där var och en bidrar med sin kompetens för att öka transparensen och stärka demokratin för medborgarna.
Crona lyfter Haverikommissionens (SHK) beslut att inte ha någon anställd kommunikatör som ett föredöme. Men, hon inte nämner är att SHK:s generaldirektör John Ahlberk själv konstaterar att vid ”vissa väldigt omfattande utredningar kan det nästan bli ett heltidsarbete under några dagar att svara på mediefrågor.” Ahlberk ser visserligen själv inga problem med det, men vid stora olyckor torde det väl ändå vara i allas intresse att utredarna fokuserar på det de gör bäst: utredningsarbete. Även om Ahlberk pratar sig varm om sin kommunikatörsfria myndighet, så bör det nämnas att SHK hyr in kommunikatörskompetens på konsultbasis. Inte heller SHK klarar sig utan kommunikatörer.
Ryktet om kommunikatörsinflationen på svenska myndigheter är överdriven. Enligt en granskning som Magasin K gjort har andelen kommunikatörer på de trettiofem största myndigheterna legat på samma nivå – 1 procent – de senaste fem åren. Den ökning som skedde före det, kan förklaras med den tekniska utvecklingen och de kraftigt ökade kraven på transparens och tillgänglighet i långt fler kanaler än tidigare. Det kräver professionell kommunikation.
En övning som skulle vara långt mer fruktbar än att sparra journalister och kommunikatörer mot varandra vore att se till deras gemensamma utmaningar. Båda yrkesgrupperna kämpar inom strama ekonomiska ramar. Båda är tidvis hårt ansatta för hot och hat från allmänheten. Båda är viktiga för att motverka desinformation, men får ändå sin yrkesroll kraftigt ifrågasatt av delar av den politiska sfären. Listan skulle kunna göras lång. Kommunikatörer och journalister är mer betjänta av ett erfarenhetsutbyte än av ett skyttegravskrig.
Kommunikatörer och journalister är två viktiga delar av samma demokratiska ekosystem. Det är därför DIK valt att satsa på både fristående journalistik i form av medlemstidningen Magasin K och på en driftig och kompetent kommunikationsavdelning. De fyller olika funktioner, men båda är oumbärliga för förbundet och de vi organiserar.
Anna Troberg, förbundsordförande i facket DIK
