”Rimligt att stoppa söktjänsternas frikort”
DEBATT Under decennier har utgivningsbevisen gett söktjänster med känsliga personuppgifter ett frikort för alla tänkbara publiceringar. Frågan är hur det kunde fortgå så länge.
Brottmålsdomar hör till de känsligaste personuppgifterna som man kan tänka sig. Här kan man läsa om allt ifrån våld och övergrepp till rattfyllerier och ekobrott. I många fall handlar det om engångshändelser som människor sonar sitt straff för och ångrar bittert.
Men spåren finns kvar. Marknaden för söktjänster kring brottmålsdomar har blivit en guldgruva för alla som vill göra bakgrundskontroller. De gör i motsats till Polisens belastningsregister ingen gallring efter en viss tid. Därför vittnar många människor om hur de har svårt att få jobb eller bostad på grund av gamla försyndelser.
Under decennier har utgivningsbevisen gett dessa söktjänster ett frikort för alla tänkbara publiceringar. Inte ens GDPR har utgjort något hinder. Fram till Högsta domstolens beslut den 25 februari gällande bland andra nyhetsbyrån Siren. Yrvaket undrar många journalister hur det kunde bli så här.
Ställ hellre frågan om hur det kunde fortgå så länge. Hur har Sverige som enda land i Europa kunnat hänga ut människor helt fritt utan att ta några hänsyn till integritetsintresset? Våra nordiska grannländer skakar på huvudet när de får veta hur vi hanterar brottmålsdomar. Det erfor jag själv i egenskap av referent i frågan kring hantering av domar vid Nordiska Juristmötet i Köpenhamn förra året. Även de svenska jurister som besökte mötet förvånades över hur långt det gått i Sverige.
Som journalist och medlem i Journalistförbundet sedan snart 40 år har jag alltid stått på yttrandefrihetens sida. Men det finns situationer då andra hänsyn väger tyngre. Inte ens journalister bör ha rätt att helt fritt kunna söka på sin granne, arbetskamrat eller dejt.
Vi brukar säga att vi står på den lilla människans sida. Nu invänder ni att medierna förlorar ett verktyg i granskningarna kring brottslighet. Siren hänvisar till mängder med kartläggningar över enstaka individer med hjälp av miljoner sökbara domar. Det låter ibland som att journalister deltar i brottsbekämpningen och gör Polisen en tjänst. Men då har vi nog missförstått vår uppgift.
Hur gör våra kolleger i övriga Norden och Europa som saknar de här söktjänsterna? Hur gjorde vi före söktjänsternas tid? Jag gick en gång i tiden domstolsrundan för lokaltidningen. Det behövs inte längre när domarna levereras smidigt i mail och man till och med får en avisering när lokalpolitikern åker dit för rattfylleri. Smidigt och bekvämt. Visst. Men är det etiskt försvarbart?
Tills vidare stoppas all utlämning av domar för publicering i databaser. Men framöver kan databasernas befintliga innehåll komma att drabbas. Det väntas ett förhandsavgörande i EU-domstolen i frågan om huruvida utgivningsbevisen och svensk grundlag står över GDPR. Och regeringen har förslag på gång som kan förändra marknaden för bakgrundskontroller helt.
Det är bara att ställa om. Den tid av anarki som varit kommer inte tillbaka. Och det är helt rimligt.
Mikael Kindbom
journalist och jur.kand.
Sverige har tills nu varit en outlier bland demokratiska länder med hög grad av yttrandefrihet, som t.ex. Norge och Schweiz samt Danmark, Finland och de flesta EU-länder. Gemensamt för dessa är respekt för yttrandefrihet och rätten att ta del av allmänna handlingar.
Sverige har emellertid stuckit ut genom att som enda demokratiska land tillåta söktjänster där alla och envar kan sitta med personliga datorer och genom slagningar på namn eller personnummer ta del av brottmålsdomar i ett nästan heltäckande brottsregister. Man kan undra varför en sådan tingens ordning inte förekommer eller har förekommit i någon annan demokrati i jämförbara europeiska länder?
Svaret är att man i dessa länder har strävat efter balans mellan yttrandefrihet och rätten till skydd för enskildas personuppgifter. Och för EU- och EES-ländernas del har dessa länders myndigheter respekterat unionsrättens företräde framför grundlag samt att EU-domstolen är unionsrättens främste uttolkare. Välkommen efter – Sverige.
Ett mycket viktigt och välformulerat inlägg!
Värt att tillägga, tycker jag, är att det är de självstyrande etiska mekanismerna som hittills brukat rättfärdiga Sveriges extremt liberala tryckfrihetslagstiftning.
Därmed borde det inte vara så svårt att förstå att när det kommer in aktörer på arenan som aldrig har varit intresserade av att låta sig bakbindas av några ”medieetiska system”, utan bara av att pressa gränserna för lagstiftningen och utgivningsbevisen till det yttersta, lagstiftaren till sist måtte sätta ned foten.