Så dödar folkvalda makthavare den granskande journalistiken
DEBATT Med hjälp av sina presskommunikatörer lyckas makthavarna döda all kritisk granskning och förvandla stressade journalister till språkrör och megafoner för den bild som de folkvalda och de av folket avlönade tjänstemännen själva vill ge.
Läser i Journalisten om den senaste makthavaren som från sitt torn nådigt låtit meddela att hon hädanefter endast ämnar besvara frågor via mejl.
Hå. En vanlig dag på jobbet med andra ord, för alla journalister som bevakar politiker och makthavare på alla nivåer. Ty detta är ett otyg som griper vilt omkring sig och som ser ut ungefär så här:
- Journalist ringer för att få svar på frågor.
- Journalist kopplas till Presskommunikatör.
- Presskommunikatör ställer två frågor: ”Kan du skicka frågorna i förväg, så att vi får förbereda oss?” samt ”När har du deadline?” Båda frågorna är lika försåtliga i all sin förmenta oskyldighet och förklädda hjälpsamhet.
- Tiden går. Inget besked om intervju.
- Tiden går ännu mer. Fortfarande inget besked om intervju.
- Tiden börjar närma sig deadline. Journalist ligger på, men får fortfarande inget besked.
- Fem minuter innan deadline kommer svaren på frågorna via e-post, noga utformade för att inte innehålla något som helst av vikt, och utan möjligheter till följdfrågor, vilka Journalist vet brukar vara det verkligt intressanta.
- Om Journalist lyckas tänja på deadline och ringer upp igen, får hen antingen veta att ”jamen vi har ju redan svarat” eller så dröjer eventuella svar så länge att storyn hinner kallna.
Eventuella protester bemöts vanligen med påståenden om ”vinkling.”
Så har man lyckats döda all kritisk granskning och istället förvandlat stressade journalister, som saknar möjlighet att ligga på ordentligt, till språkrör och megafoner för den bild som de folkvalda och de av folket avlönade tjänstemännen själva vill ge. Detta förekommer så ofta och dagligen och stundligen att jag hoppas att den numera ingår i journalistutbildningarna – tillsammans med lämpliga förslag på hur man bemöter det. Det är en styggelse, en vederstygglighet inför det svenska statsbygget, som verkligen förutsätter att den tredje statsmakten kan utkräva ansvar för att folksuveränitetsprincipen ska kunna upprätthållas.
Ty all offentlig makt i Sverige utgår ju som bekant från folket. Men om makten ska kunna utgå från folket, krävs inte bara att detta folk får lägga tre lappar i en valurna vart fjärde år. Det kräver att de gör välinformerade beslut inför vilka av de där lapparna som de ska ta, och att de kan utkräva ansvar, när namnen på lapparna missköter sig. Och så länge vi tycker att det blir ohanterligt om samtliga tio miljoner svenskar ska dyka upp personligen vid maktens boningar för det sistnämnda (eller, som i en del länder, stjälpa av gödsel vid boningarnas portar i protest), så krävs att medierna får göra sitt jobb och agera i folkets ställe. Då duger inte denna ego-PR från tunnhudade makthavare. Maktens säte är ingen tron. Den är och ska vara en katapultstol, för vilken folket håller i avtryckaren.
Här borde Journalistförbundet följaktligen sannerligen ta i från tårna och kanske rentav kräva lagändringar som tvingar folkvalda och av folket avlönade tjänstemän att ställa upp på intervjuer med möjlighet till följdfrågor (ja, det låter drastiskt, men jag skriver detta i vanmäktigt raseri). Som det är nu förvandlas den dagliga granskningen – återigen, grunden för vår demokrati – lätt till något som mest påminner om en attack av ett dött får.
Läsarna, lyssnarna och tittarna märker. Tro mig. Den näst vanligaste kritiken – efter det gamla vanliga om agenda och vänstervridning – är faktiskt att vi är för fega. Och det förbättrar inte förtroendet för oss, när vi inte kan utkräva det ansvar som den svenska konstitutionen förutsätter.
Jonathan Newton
Journalist
