”Så här flyttar nättrollen fokus”

Att motta saklig kritik ingår i mitt jobb som journalist. Men det som hände våren 2018 var något helt annat. Att utsättas för ett drev är vidrigt. Att utsättas för hat är hemskt. Att mobbas av okända människor som anser sig vara representanter för en feministisk revolution är fruktansvärt.

I februari fattades ett redaktionellt beslut på Uppdrag granskning. Jag skulle granska mediernas roll under #metoo-hösten 2017 och UGs avgående projektledare, Nils Hanson skulle bli min redaktör.

Min utgångspunkt var, som i alla andra jobb jag har gjort, att ta reda på fakta och att kritiskt ifrågasätta allt och alla.

Jag läste allt jag kom över och kontaktade några av männen som anklagats. Flera hörde av sig. En av dessa var Fredrik Virtanen. Känd nöjesjournalist som fram till oktober 2017 även arbetade som fristående kolumnist på Aftonbladets ledarsida. Han hade förlorat sitt jobb och sin heder efter att ha hängts ut på Expressens löpsedel med namn och bild – anklagad för bland annat våldtäkt.

Vi bestämde träff, och kort därefter tackade han ja till medverkan. Från den dagen fick jag tillgång till hela hans liv. I samma veva tog jag kontakt med medieprofilen Cissi Wallin. Hon var också positiv. Vi bokade tid för en intervju.

I det här läget visste jag ännu inte vilken historia jag hade framför mig. Jag arbetade förutsättningslöst. Försökte nå inblandade. Höra deras version.

Jag gick med i journalisternas metoo-grupp, #deadline, för att få inspiration och söka kontakter. Kort sagt, jag arbetade utifrån grundläggande journalistiska metoder.

När det kom till gruppens kännedom att UG gjorde en undersökning relaterad till #metoo hände något jag aldrig hade kunnat förutse. Bland kollegorna i gruppen utbröt en hetsig diskussion om huruvida min, ännu odefinierade, granskning var lämplig. Jag valde att presentera mig och redogjorde för min professionella intention. Men kollegorna i Facebookgruppen hade ingen större förståelse, utan betraktade i det närmaste mitt journalistiska arbete som spionage. Flera metoo-administratörer kontaktade mig för att pumpa mig på information om mitt reportage, för att sen gå ut på bred front och varna för min granskning i flera metoo-grupper.  Jag valde att lämna #deadline.

Jag insåg med förvåning att denna Facebookgrupp, som nästan bara utgjordes av journalister, var helt ointresserad av transparens. Just denna del av samhällskroppen, som journalisterna själva skapat, borde helt enkelt inte granskas.

Nu började påtryckningarna. Mejl strömmade in från kvinnliga journalister. Deras budskap var tydligt. Det här skulle inte granskas. Ur ett av mejlen:

”Kan du förklara vad det är du håller på med? Fattar du själv vad det är du utsätter människor för och den skada du riskerar att göra, irl. Gör dina chefer det?”

En kollega gick längre än de andra.

Hon ringde upp mig och talade metaforiskt till mig:

”Att granska #metoo är som att kritisera en polis som hjälper ett barn över gatan.”

Jag insåg här att min granskning skulle innebära ett visst motstånd. Detta var inget nytt för mig. Det som var nytt var att de som försökte påverka mina publicistiska beslut inte ens personligen var under lupp. Dessa kollegor tyckte att det fanns ett helt ämne som borde undantas från traditionell journalistisk bevakning. Som skulle lämnas ifred.

Den offentliga versionen löd som följer: Fredrik Virtanen var skyldig till våldtäkt, olämpligt språk på sociala medier och allt däremellan. Beviset för detta var att flera anonyma kvinnor samt Cissi Wallin vittnade om att det var så.

Det var därför avgörande för mig att komma i kontakt med dessa kvinnor för att höra deras historia.

Jag ville ha förstahandsuppgifter, inte andrahandskällor. Detta är helt grundläggande för en journalist. Sök upp källan. Skaffa dig en egen bild av det som hänt. En av de anonyma källorna var en kvinna i Mellansverige. När jag lyckats ta reda på hennes identitet kontaktade jag henne via sms. När sms-svaren jag fick var kryptiska och obegripliga valde jag att ringa numret. Ett barn svarade. Jag frågade efter barnets mamma och fick beskedet att hon var bortrest. Därefter avslutade jag samtalet.

När mamman fick vetskap om mitt samtal kontaktade hon Cissi Wallin. Något som blev till regel under mitt arbete. De flesta anonyma kvinnor som anklagat Fredrik Virtanen vägrade ta mina samtal eller svara på mina meddelanden. Och flera av dem rapporterade direkt till Cissi Wallin.

Telefonsamtalet där ett barn svarade blev startskottet för en kampanj mot mig. Cissi Wallin avbokade den inplanerade intervjun med motiveringen att det inte kändes bra i magen, eftersom jag ”jagar barn”.

Jag skickade henne skärmdumparna från sms:en och beskrev händelseförloppet.

Jag var aldrig orolig. Mitt agerande var ett standardförfarande. Cissi Wallin hade själv jobbat som journalist inom public service och skulle säkert förstå att vissa nummer används av barn trots att numret är listat på en förälder.

Det gjorde hon inte.

Den 27 mars kom hennes första inlägg på Instagram:

”… deras agenda är att hitta något som ’sänker oss ’(…). Visa på att vi ljugit, uppviglat, gått över gränsen. Det är inga tvivel om vad de försöker gräva fram. Dom jagar polisanmälningar, våra vittnen i dessa, ringer målsägares barn (!) och förklarar bort det som ’misstag ’ (ändå fortsätter de prata med barnet och ber om att få kontakt med mamma) och andra uppenbara övertramp i jakten på ’sanningen’.”

UGs redaktionsledning kallade till ett möte och beslutade att man inte skulle svara på anklagelserna. Ett beslut som med facit i hand var mycket tveksamt.

För det vi inte förstod i det läget, var att detta bara var början på en lång och smutsig kampanj, riktad mot min person i första hand, men som också skulle komma att skaka UG i grunden.

Det första inlägget fick stor spridning och publicerades även på Wallins Facebooksida.

Det dröjde inte länge förrän vänner och bekanta hörde av sig för att göra mig uppmärksam på den aktivitet som pågick på sociala medier.

En vän inom kultursektorn ringde. Hans röst var allvarsam. Han bad mig lägga ner reportaget. Han förklarade att jag inte visste vad jag gav mig in på. Att ifrågasätta Cissi Wallin är att kasta skit på hela #metoo-rörelsen. Det spelade ingen roll vad som var sant eller inte.

Jag frågade om det inte låg i allas intresse att komma så nära sanningen som möjligt.

Jag minns inte vad han sa ordagrant, men han svarade något i stil med att ibland måste spelreglerna sättas ur spel på grund av det oklanderliga ändamålet.

Den 17 april skrev Cissi Wallin på Instagram att jag sysslar med ”Häxbränning bara i lite nyare tappning”. Hon skrev att hon hade bevis, men presenterade inga. Vidare sa hon sig veta att ”X antal anonyma brottsoffer” var rädda för att jag jagat och pressat dem. Sen publicerade hon de frågor jag skickat henne i förväg.

Jag och Nils Hanson hade kontaktat henne igen. Vi ville göra vårt yttersta för att alla parter uttalade sig i reportaget, men vår intention slog fel.

Speciellt en av våra frågor väckte raseri. En fråga jag ville ställa därför att Cissi Wallin själv har uttryckt att hon är en makthavare. Och för att hon är att betrakta som ansvarig utgivare när hon publicerar sig för sina tiotusentals följare. Frågan handlade om Fredrik Virtanens närmaste:

”Tänkte du på konsekvenserna för hans familj”

Men frågan missförstods. Man valde att tolka det som att jag undrat om hon tänkte på sin påstådda gärningsmans familj när hon gjorde sin polisanmälan 2011. Det framgick tydligt av mina frågor att jag avsåg tidpunkten för Cissi Wallins publicering på sociala medier hösten 2017, fem år efter att polisutredningen mot Fredrik Virtanen lagts ned.

Frågan hade redan ställts till henne vid två tidigare tillfällen, i Resumé och i P1:s Söndagsintervju, utan att detta ledde till några reaktioner.

Trycket ökade på Uppdrag granskning. Feministiska tidskrifter ringde. Folk krävde svar. Och UG svarade. Men det spelade ingen roll. Tre dagar senare, den 20 april, gick Cissi Wallin ut med nya påståenden: Hon påstod att Uppdrag granskning jagade henne, trots att hon tackat nej till medverkan. UG skulle ha smygfilmat henne på Knytblusmanifestationen i Stockholm. En kollega namngavs. Inget av detta var sant. Men påståendet fick fäste. Och följarnas kommentarer rasade.

Cissi Wallin fortsatte att publicera inlägg om mig och Uppdrag granskning. Hon påstod gång på gång att vi jagade brottsoffer och skuldbelade dem. Hon refererade upprepade gånger till den dystopiska serien ”The Handmaid´s Tale” om ett totalitärt samhälle där kvinnor förtrycks, våldtas och bara har existensberättigande för sin fertilitet.

I kommentarsfälten uppmanades anhängare att anmäla det ännu inte färdigklippta eller publicerade programmet till Myndigheten för press, radio och tv. Jag själv skulle anmälas till mitt eget fackförbunds yrkesetiska nämnd (YEN). Mina fackliga representanter inom SJF var vänliga nog att hjälpa Cissi Wallins upprörda följare genom att direkt i trådarna beskriva tillvägagångssättet vid YEN-anmälan.

En person var särskilt aktiv. Han gick in flera gånger i trådar och skrev att reportern heter Lina Makboul. Han länkade till mitt konto på Instagram och ledde den uppretade folkmassan mot mig. Man rotade i mitt förflutna. Använde uppgifter om mig, förvanskade dem och gjorde allt för att framställa mig som en vedervärdig person. Man var ute efter min trovärdighet. Jag stängde ned mitt Instagramkonto.

Jag måste uppehålla mig en stund vid hatet. Vid den mardröm som uppstår när falska anklagelser viner genom luften. När hundratals främlingar sveps med. När fakta inte biter. När sanningen har sålts på auktion och folkdomstolens pöbel marscherar genom sociala medier på jakt efter blod. Det handlar om människor som säger sig stå upp för det goda. Några av dem satt på min arbetsplats.

En anklagelse återkom vid fler tillfällen än de andra. Att jag, Lina Makboul, skuldbelägger brottsoffer. Och det är här vi kommer till den springande punkten.

Till det som rör grundprinciperna i vårt rättssamhälle. Demokratins grundvalar. En människa har rätt att betraktas som oskyldig tills motsats bevisats.

Polisens omfattande förundersökning kunde inte styrka brott, därför vet vi inte vad som har hänt mellan Fredrik Virtanen och Cissi Wallin. Det vet bara de. Men deras historier går isär. Så hur ska vi någonsin kunna söka sanningen om vi inte får ställa frågor? Till det påstådda offret, och den påstådde gärningsmannen? Om inte deras versioner får höras?

När det dessutom visar sig att medier sprider oriktiga uppgifter om den utpekade gärningsmannen, är det då inte rimligt att berätta om detta?

Den 22 maj blev vi färdiga med programmet och nu återstod bara efterbearbetning.

Enligt UGs riktlinjer skickades citat och allt som rör medverkande ut för synpunkter. Deadline sattes till den 23 maj klockan 13.

Cissi Wallin hörde av sig en och en halvtimme före vår deadline.  Hon ville nu ställa upp i programmet. Hon ställde som krav att ha med sig ett eget tv-team. Och att intervjun skulle göras i Stockholm. Vi accepterade alla hennes önskemål.

Vi satte oss i möte på redaktionen. Jag lyfte frågan först – vem ska göra intervjun?

Jag förklarade för mina kollegor och chefer att det inte kändes bra att intervjua någon som ägnat de senaste månaderna åt att sprida hat och lögner om mig. Vi diskuterade saken fram och tillbaka och till slut lät jag mig övertalas till att göra intervjun.

Fredag den 25 maj flög jag och min kollega Henrik Bergsten till Stockholm.

Jag var livrädd när jag satte mig på planet från Göteborg. Orolig för vad som skulle hända. Cissi Wallin hade lagt ut i journalisternas metoo-grupp, #deadline var och när intervjun skulle göras.

Eftersom Wallin valt att ta med ett eget tv-team anade vi att hon skulle göra en egen publicering. Vi kände redan till många av svaren på våra frågor och nu handlade det om att få in bemötanden på flera specifika punkter. Före intervjun fick Wallin se delar av reportaget för att ges möjlighet att reagera på det.

Men intervjun blev inte bra. Precis som jag hade befarat. 

Cissi Wallin la ut sin egen oklippta version innan vi hunnit tillbaka till Göteborg. Idag har den fått över 800 000 visningar. Nästan lika många som sett UGs program.

En del tycks tro att hennes klipp i själva verket är UGs reportage.

Lördagen den 26 maj publicerades ett inlägg som nästan stoppade programmet från att sändas. Cissi Wallin påstod att jag och Fredrik Virtanen var vänner sen tidigare.

Det var en helt grundlös anklagelse och UG dementerade uppgifterna på nätet, men det spelade ingen roll. Så tycks logiken på sociala medier fungera. Den som anklagar först vinner. Oavsett sanningshalt.

Söndagen den 27 maj var det mors dag. Jag hade bestämt mig för att stänga av allt och fika med sonen. Vi var på väg till ett kafé när telefonen ringde. Jag såg att det var min chef, Ulf Johansson, och svarade. Han berättade att just nu låg på bordet att ställa programmet – anklagelserna om vänskapskorruption var allvarliga.

I denna stund öppnade sig ett svart hål under mina fötter.

Jag förstod att det till slut hade hänt. Kampanjen hade börjat bära frukt. Det var inte bara Cissi Wallins följare som misstrodde mig. Mina kollegor i Uppdrag gransknings ledning hade börjat vackla. Jag tror inte jag behöver förklara vad det innebär för en person vars hela profession bygger på trovärdighet.

Jag skickade hem en besviken son och ägnade de närmsta timmarna åt den förnedrande uppgiften att rentvå mig från de falska anklagelserna om vänskapskorruption.

Till er som fortfarande tvivlar: Jag hade aldrig träffat Fredrik Virtanen innan jag började med den här granskningen.

UG la ut programmet på SVT Play klockan 06.00 den 30 maj.

Reaktionerna som följde var helt unika.

På sociala medier och i offentligheten hördes bara motstånd.

Från kollegor och vänner rådde arktisk tystnad.

Men via sms, Messenger och mejl strömmade lovorden in. Från män och kvinnor, från alla möjliga platser och samhällsklasser, som tackade mig för andra perspektiv och mitt mod. Några med en reservation – att inte offentliggöra eller citera deras beröm.

Bara några få modiga personer vågade stå upp för mig offentligt. Jag kommer att vara dessa människor evigt tacksam.

Dagen efter sändning uppdagades att jag inte varit ensam måltavla för drevet.

SVT:s programdirektör Jan Helin skrev på sin blogg att han under ett par dygn fått 150–200 mejl i sin inbox med identiska formuleringar, som ifrågasatte programmet och mig som journalist.

Och flera medier rapporterade att hos Myndigheten för press, radio och tv haglade anmälningarna in.

Aldrig tidigare hade ett program anmälts fler gånger. 2189 anmälningar.  

Ett rekord som kanske aldrig kommer att slås. Myndigheten har tillsatt en extra tjänst enkom för att arbeta med UG:s program ”#metoo och Fredrik Virtanen”.

Nästan en månad efter att programmet sänts kom fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. Tio tidningar av elva fälldes. Och de artiklar om Fredrik Virtanen i Expressen och Svenska Dagbladet som vi granskat klandrades för brott mot god publicistisk sed.

Fällningarna var historiska. PONs dom var hård över mediernas excesser under hösten 2017.

”Skadan är oförsvarlig”, skrev Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson på DN Debatt den 25 juni. ”Svaga belägg och allvarliga konsekvenser för de utpekade. Så skapar man oförsvarliga publicitetsskador.”

Den efterföljande självrannsakan, mediedebatten om hösten 2017 lyste med sin frånvaro. Mediesverige gick på semester. Det gjorde även Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som vägrade svara på Uppdrag gransknings frågor.

Men på sociala medier var debatten högst levande. Men den handlade inte om mediernas haveri. Den handlade om mig. Totala främlingar, som aldrig träffat mig gav utlåtanden om min personlighet och mentala stabilitet. Och en del berättade hur de skulle skada mig fysiskt.

Jag tog tidigt skärmdumpar på nästan samtliga hatiska och hotfulla uttalanden.

Jag har sparat dem. Och jag undrar hur människor som säger sig ta parti för kvinnors rättigheter kan uttrycka sig så här mot en kvinna.

De omdömen om mig som nu följer är tagna från kommentarerna till en enda postning av Cissi Wallin.

”Psyksjuk.”

”Jag hade velat ge henne en smocka vid första frågan.”

”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som henne.”

”Smutsig attityd av reportern, vill klubba henne i huvudet.” ️

”Borde få sparken.”

”Vidrig människa.”

”Känslokall.”

”Vilken liten människa hon är, denna Lina, och urusel journalist.”

”Motbjudande.”

”Önskar tyvärr den jävla satkärringen till ’reporter’ döden.”

Dessa kommentarer ligger i skrivande stund kvar på Cissi Wallins konto och det finns många, många fler.

Så här trollar man bort en viktig debatt om mediernas roll i ett samhälle som mer än någonsin behöver en etisk och trovärdig press.

Så här flyttar nättrollen fokus från avgörande publicistiska frågor och de verkliga problemen till att handla om en reporter och hennes personlighet.

Frågor om vilken makt, inflytande och ansvar innehavare till Instagramkonton med tiotusentals följare egentligen har lämnas obesvarade.

Ansvarsutkrävandet av mediehusens ansvariga utgivare ignoreras.

Kvar finns bara floder av lögner, hat och hot.

Riktade mot mig.

 

                                                                                          Lina Makboul                                                             reporter, Uppdrag granskning, SVT

 

Fotnot: Läs Cissi Wallins replik här.