Slutreplik: ”Är sanning ett begrepp som helt tappat sin mening?”

Slutreplik till Bolling och Karlsson:

I en replik anklagar Bolling och Karlsson oss för att ägna oss åt konspiratoriska argument och att gå till attack mot halmgubbar. Vi vill bemöta några uttalanden från Bolling och Karlsson.

Det första rör citatet ”Det största halmgubbeargumentet i den här frågan är dock att likt Vowles och Ekberg hävda att de som vill slå larm om klimatet utsätts för ondsinta påverkansoperationer från mäktiga ekonomiska intressen som vill dämpa larmen.” Karlsson och Bolling avvisar här den mängd av studier som påvisat hur det privata näringslivet och framför allt fossilindustrin har lagt stora summor pengar på att sprida desinformation, misskreditera enskilda klimatforskare, och lobbat för att motverka eller urvattna klimatlagstiftning. Det rör sig om arbetsgivarorganisationer, specifika sektorers intresseorganisationer, och mer övergripande ideologiska nätverk som har varit med i det som inom den internationella forskningen ofta benämns som ”the climate change countermovement”.

Annons

Att den här påverkan sker är tyvärr inte förvånande eftersom dessa organisationer vill försvara sina intressen. Men att låta påskina att den inte finns är i bästa fall ett uttryck för naivitet. Det är också att gå emot FN:s klimatpanel IPCC, vars arbetsgrupp 3 skriver i sin senaste rapport att det finns robusta och samstämmiga bevis för att ”korrekt överföring av klimatvetenskap har på ett markant vis underminerats av climate change counter-movements, särskilt i USA, i både traditionella och nya/sociala mediemiljöer genom missinformation, inklusive om orsakerna till och konsekvenserna av klimatförändringar” (s 1377, egen översättning, referenser borttagna).

Vi vet också att det svenska organiserade näringslivet, inklusive NMI som har gett ut Bolling och Karlssons bok, har kopplingar till denna miljö. Med det menar vi inte att Bolling och Karlsson är ensidiga megafoner för dessa intressen, men att bortse från deras bokförlags roll i att motarbeta klimatvetenskap och ambitiös klimatpolitik framstår som blåögt.

Det andra uttalandet rör begreppet sanning. Bolling och Karlson skriver att: ”Snart sagt hela samhällsapparaten, inklusive medierna, är i dag inordnad utifrån uppfattningen att klimatförändringarna är mycket allvarliga och orsakade av människan.” De menar därför att deras synpunkter är utsatta för ett kompakt motstånd, att samhället befinner sig i någon form av kollektiv psykos. Men eftersom snart sagt hela vetenskapssamhället är av uppfattningen att klimatförändringar är just ”mycket allvarliga och orsakade av människan” – det räcker med att läsa de två första sidorna av sammanfattningen av IPCC:s senaste rapport för att se att så är fallet – så är det rimligt att se det som sant. Visst är det möjligt att ifrågasätta det i alla fall, men ett ifrågasättande för sakens skull utan övertygande argument eller bevis rimmar illa med både journalistisk och vetenskaplig praxis. En person som går runt och säger att jorden är platt har i ett fritt samhälle såklart rätt att proklamera sin åsikt, men att kräva att vi ska ta hänsyn till denna åsikt när vi planerar vårt samhällsbygge innebär att vi måste hänge oss åt total kunskapsrelativism. Detta hoppas vi inte att Bolling och Karlson uppmuntrar.

När vi talar om sanning, kan vi också säga att vissa saker är fel. Bolling och Karlsson har i sin replik hittat ett fel i vår text som vi ber om ursäkt för, det är helt riktigt att de i boken också skriver att nederbörd har ökat. Dock ändrar inte detta det faktum att deras beskrivning av IPCC:s syn på extremväder är fel.

De har i sin bok – som vi skrev i förra artikeln – russinplockat en enskild tabell ur IPCC:s senaste rapport, och de hävdar att den ”sammanfattar kärnan i 254 sidor med detaljerade slutsatser om extrema väderhändelser” och visar vad ”det samlade kollektivet av klimatforskare” har kommit fram till (s 184). Detta är, igen, helt enkelt fel. Nu påstår Bolling och Karlsson att det som står i resten av IPCC-rapporten av någon anledning är mindre robust, men det är deras åsikt, och ingenting som det samlade kollektivet av klimatforskare står bakom.

Bolling och Karlsson undrar också hur vi kan beskriva deras påstående om att ”människans utsläpp inte på något märkbart sätt kan ha bidragit till uppvärmningen i början av 1900-talet” som fel. Detta är eftersom forskningen visar att människans utsläpp visst bidrog på ett märkbart sätt till uppvärmningen i början av 1900-talet. Att andra faktorer också påverkade är varken okänt eller kontroversiellt, men det är fel att påstå att påverkan från människans utsläpp inte var märkbar.

Vi är helt överens med Bolling och Karlsson om allt inom vetenskapen inte är besvarat, men problemet är att det inte var den frågan som de uppmanade journalister att ställa, utan huruvida IPCC tar ”full hänsyn till möjliga naturliga orsaker bakom uppvärmningen?” Och den frågan är besvarad, IPCC tar full hänsyn till forskning om andra faktorer. Det innebär så klart inte att den forskningen har besvarat allt, men den finns med i IPCC:s arbete.

Slutligen en kommentar om forskares kvalifikationer och journalisters rapportering. Forskare från många olika discipliner kan ha mycket kunskap att bidra med till klimatfrågan, men en extra kritisk granskning är på plats innan man som Bolling och Karlsson beskriver nya rön, som inte är kollegiegranskade, som ”banbrytande”. Vi är också övertygade om att vetenskapsjournalister ser det som sitt jobb att rapportera om vilka rön som håller för granskning och vilka som får stöd av vetenskapssamhället, snarare än vilka de själva råkar gilla. Och vad gäller Johan Rockström: hans CV finns fritt att tillgå på Potsdaminstitutets hemsida. Vi överlåter det till den som är intresserad att själv göra en bedömning om huruvida Bolling och Karlssons beskrivning är tendentiös eller inte.

Kjell Vowles
postdoktor på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet, tidigare chefredaktör Klimatmagasinet Effekt

Kristoffer Ekberg
biträdande lektor i humanekologi vid Lunds universitet

[1] Se till exempel Brulle, Robert. ‘Advocating Inaction: A Historical Analysis of the Global Climate Coalition’. Environmental Politics, 11 April 2022, 1–22. https://doi.org/10.1080/09644016.2022.2058815; McCright, Aaron, and Riley Dunlap. ‘The Politicization of Climate Change and Polarization in the American Public’s Views of Global Warming, 2001–2010’. The Sociological Quarterly 52, no. 2 (May 2011): 155–94. https://doi.org/10.1111/j.1533-8525.2011.01198.x; Oreskes, Naomi, and Eric Conway. Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming. New York: Bloomsbury Press, 2011.

[1] IPCC. ‘Climate Change 2023: Synthesis Report. Contribution of Working Groups I, II and III to the Sixth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Core Writing Team, H. Lee and J. Romero (Eds.)].’ First. Geneva, Switzerland: Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), 25 July 2023. https://doi.org/10.59327/IPCC/AR6-9789291691647.