Slutreplik: ”En skriftlig återgivning av Bonnesens försvarsstrategi”
DEBATT Jan Söderqvist vill att hans bok ska stå på egna ben, att det ska vara en självständig granskning av granskarna. Men vad han i själva verket har producerat är blott en skriftlig återgivning av Bonnesens försvarsstrategi i rättegången.
Söderqvist skriver: ”UG har fel i allt”. Hur bemöter man den typen av konspiratoriska utspel?
Vi har i flera möten i detalj redovisat grunderna för vår publicering för Jan Söderqvist. Såväl muntligt som skriftligt. Förlaget Fri Tanke refuserade honom men Söderqvist fortsätter. Det är som att fakta inte fäster. Det kan handla om allt från hur vi uppträtt under en enskild intervju till om Swedbank haft kunder och transaktioner som uppvisat tydliga varningssignaler för penningtvätt. Trots att vi sitter på videoinspelningar som motbevisar anklagelserna, och trots att vi, till skillnad från Söderqvist, har data över de faktiska transaktionerna.
Ändå upprepar Söderqvist Bonnesens mantra: Allt är ett påhitt. Så, för sista gången:
Penningtvättsskandalen i Baltikum handlar om hur ett antal nordiska banker lät högriskkunder (ofta anonyma bolag i skatteparadis) slussa miljardbelopp genom bankkontor i Estland, Lettland och Litauen. Det började med Danske bank, där bankens externa utredare hade undersökt runt 10000 kunder och deras transaktioner mellan åren 2007 och 2015 (då banken stängde avdelningen för högriskkunder). Slutsatsen var att banken släppt igenom misstänkta transaktioner till ett värde av 200 miljarder euro – och majoriteten av de undersökta kunderna var misstänkta – och därför inte levde upp till penningtvättskraven. Den danska bankens vd fick gå på dagen.
Uppdrag granskning fick tillgång till samma typ av data – transaktioner mellan Danske bank och Swedbank – från samma tidsperiod. Vi använde samma metod och kunde visa att Swedbank hade haft samma typ av misstänkta kunder som utredarna i Danske bank hade identifierat på sitt håll, och vi kunde se att Swedbank hade tillåtit samma typ av misstänkta transaktioner. I våra reportage ställdes detta mot Bonnesens tidigare garantier, uttalanden som hon gjorde månader innan vår publicering. Uttalanden som Svea hovrätt senare slog fast var vilseledande – inte i relation till oss, utan till bankens egna penningtvättsexperter. Hon dömdes till fängelse.
Bonnesens försvar, som ekar i Söderqvist text, går ut på att ingen kunnat bevisa någon faktisk penningtvätt. Ingen penningtvätt, ingen penningtvättsskandal. Hon var oskyldigt avrättad – och UG var bödeln. Som bevis skriver Söderqvist: ”I februari 2024 meddelade alltså den särskilda ekobrottsutredaren i Estland att inget brott har begåtts och lade ned utredningen”.
Men han avstår att redogöra för orsaken. I pressmeddelandet förklarar Estlands chefsåklagare Andres Parmas att det efter Rysslands fullskaliga invasionen av Ukraina blivit omöjligt att fortsätta spåra var de misstänkta pengarna som slussats genom Swedbank kom ifrån.
”Ingen bevisad penningtvätt!” är en försvarslinje hämtad från rättegången mot Bonnesen, advokat Samuelson körde exakt samma trick. För det är just ett trick och har inget med hur bankers arbete mot penningtvätt fungerar.
Att spåra pengar över landsgränser är svårt, även för polisen. Alla som jobbar mot penningtvätt vet att länder som Ryssland sällan lämnar ut uppgifter om var till exempel oligarkers pengar egentligen kommer ifrån. Det är därför penningtvättslagen handlar om att identifiera och stoppa misstänkt penningtvätt. Detta för att banker inte ska medverka till brott och för att bankdirektörer inte i efterhand ska kunna göra ”en Bonnesen”: Inget bevis – ingen skuld.
Dessutom finns faktiskt flera domar om penningtvätt i olika jurisdiktioner som involverar Swedbank och som Söderqvist ”glömmer” att nämna. Paul Manafort är ett exempel.
Trumps kampanjchef på vägen till Vita huset dömdes 2019 i flera amerikanska domstolar för flera olika ekobrott efter att ha slussat hundratals miljoner genom anonyma brevlådekonton i skatteparadis. Delar av pengarna till Manafort gick via Swedbank, vilket vi avslöjade i vårt tredje program om banken.
Detta vet Söderqvist, men avstår att berätta. Så agerar en propagandakanal, inte en journalist. Alla trovärdiga aktörer som granskat Swedbank landar i samma slutsats: det fanns allvarliga och systematiska brister i arbetet mot penningtvätt. Varken mer eller mindre.
Det finns ingen sammansvärjning. Inget justitiemord. Inga alternativa fakta. Och en sista sak, Söderqvist, när det gäller längden på din bok. Tomma blad är som tomma ord, de räknas inte.
Joachim Dyfvermark, Linda Kakuli, Axel Humlesjö,
reportrar, Uppdrag granskning
Axel Björklund,
ansvarig utgivare, Uppdrag granskning
