”Som frilans är jag mindre reporter och mer obetald projektledare”

”Vi vill ha bilder utan snö, eftersom reportaget ska publiceras i vår” står det i mejlet.

Jag har fått i uppdrag att intervjua en person i en skog. I Dalarna. I januari. Snödjupet i skogarna är ungefär en halvmeter, lite ovanför mina knän, visar det sig när vi väl åker ut.

Men det är egentligen inte svårigheten i fotograferingen som är det konstiga. Det är att mejlet kommer till mig, som är reporter. Redaktören tycker alltså att det är mitt jobb att briefa fotografen, som så klart suckar när jag tar upp detta med ”gärna ingen snö”. För jag ringer ändå fotografen. Som om det är jag som är redaktör, trots att jag inte har betalt för det.

Jag har frilansat sedan 2011. Mycket har hänt på de åren, förutom att många tidningar har försvunnit så tycker jag att min roll har förändrats. Jag är mindre reporter och mer obetald projektledare. I takt med att redaktionerna krymper får vi frilansar ta större eget ansvar, samtidigt som arvodena ofta ligger kvar på samma nivåer, år efter år. ”Vi har tyvärr en pressad budget” är en formulering som återkommer. Undantaget är förstås de tidningar som använder sig av frilansrekommendationen, som räknas upp årligen.

Projektledandet gör mig stressad. Jag vill hitta tillbaka till glädjen, och bokar möte med en stresskonsult, som konsulterar att jag är som ”en mellanchef”. Olika viljor att gå till mötes, olika uppdragsgivare med olika krav och tonalitet, och så verkligheten som ska passa in i en mall.  Som när jag fick i uppdrag att intervjua en man som flytt från krig till en patientförbundstidning, till en peppig vinjett med faktarutan ”mina bästa må bra-tips!”

Vi mötte en djupt deprimerad man som satt hemma med fördragna gardiner. ”Men har han verkligen inga må bra-tips?” propsade redaktören.

Eller ett annat uppdrag, en artikel om en annan man som flytt ett krig och som fått anställning. Där hade redaktören bestämt att vinkeln skulle vara att arbetsplatsen hade tagit väl hand om den nyanställde. Mannen visade sig vara jätteblyg och dessutom jobbade han mest ensam och ute hos kund. Reportern, det vill säga jag, fick försöka få verkligheten att passa in i vinkeln. Men det gick förstås inte. Efter det har jag inte fått fler uppdrag för just den tidningen.

Ett annat vanligt svar på frilansförslag är: ”Din idé kan vara intressant om personen kan säga något om det-och-det.” Det vill säga, jag behöver göra en förintervju innan jag vet om jag kan sälja jobbet. Även detta på obetald arbetstid.

Fast jag tänker att allt det här tillhör frilanslivet: Att få knasiga beställningar i fel årstid, att det är otryggt, att det räcker med ett jobb som inte passar in i mallen för att de ska välja någon annan nästa gång. Och det går ju så klart att lämna frilansandet, att göra något annat. Många kollegor har redan försvunnit. I våras rapporterade Journalisten att 80 procent av alla frilansar tjänar sämre än den sämst betalda anställda journalisten på ett medieföretag.

Om tidningar vill ha kvar frilansar som bidrar med material, behöver beställarperspektivet bli bättre. Framför allt behöver vi få betalt för den tid vi lägger ner, både på själva jobbet, men också på research, bokningar och projektledande. Frilans riks har tagit fram en utmärkt checklista för redaktörer som köper frilansmaterial. 

Sätt upp checklistan på redaktionen och följ den, så har ni större chans att locka de erfarna frilansar som fortfarande finns kvar i branschen!

Karin Janson
frilansjournalist och författare som delar sin tid mellan Dalarna och Stockholm