”Som frilans är nästan alla jobb nu ensamuppdrag”

Själv har jag jobbat heltid sedan 1983, de senaste 14 åren som frilans. Under åren som anställd hände det någon gång att jag skickades ut på egen hand. Gissar att 80-90 procent av uppdragen jag gjorde då, var tillsammans med en skrivande kollega.

Min uppfattning och erfarenhet säger mig att slutresultatet alltid blir bättre om man jobbar i team ute på fältet.

Men som frilans idag är det nästan 90 procent ensamuppdrag. Jag har aldrig känt någon direkt rädsla eller misstänksamhet inför ett bilduppdrag. Men samtidigt vet jag inte vem jag kommer till, även om vi kanske haft telefonkontakt innan.

Och som ensam ute på fältet kan jag ju vara utsatt, både från någon som vill mig illa eller som ogillar tidningen/mediet jag jobbar för. Någon som vill skrämma eller markera.

Jag har aldrig varit hotad, utom vid några sammandrabbningar, politiska möten och demonstrationer.

Anledningen till att tidningar och uppdragsgivare jobbar så idag är att flertalet intervjuer görs via telefon eller digitala möten. Då blir det sedan jag och mina fotografiska kolleger som skickas ut för att ta de rätta bilderna. Dessutom ska vi ofta göra rörligt material också.

Idag är det en tidsmässig effektivisering och därmed en rent ekonomisk fråga. Reportrar ska göra mer på kortare tid.

Jag jobbar mycket på konserter och större festivaler. Till exempel har jag jobbat på Sweden Rock-festivalen i 24 år och där bland cirka 43 500 rockare, känner jag absolut ingen rädsla eller liknande!

Jag tycker att detta är en viktig fråga, för allas säkerhet och trygghet. Att alla nyhetschefer, reportagechefer och övriga uppdragsgivare har förståelse för detta och beaktar olika händelser och scenarier.

Rickard Nilsson
pressfotograf