Sören Larsson: : Ett förslag till alla redaktioner:Inför ”Dagens otydlighet”
Otydligheterna finns i de offentliga handlingarna. De finns också på läsarnas arbetsplatser. Det är ingen konst att hitta intressanta otydligheter. Läsarna kan säkert bidra. Ledande personers otydligheter ska exponeras. Läsarna kan inbjudas att försöka tolka otydligheterna. Bästa (roligaste?) tolkning får pris.
Plötsligt kräver många att politiker och tjänstemän ska vara tydliga. En av krävarna är Dagens Nyheters ledarskribent Johannes Åhman som den 3 december skrev: ”… om katastrofkommissionens analys av den svenska krisledningen ska sammanfattas med ett enda ord så är det inte med svaghet utan med otydlighet”.
Det var ett ord i rättan tid tycker jag som länge har varnat för otydligheten. Den är ett av våra största samhällsproblem, brukar jag säga. Och den är farlig. Jag föreslår att alla redaktioner nu tar upp kampen mot otydligheterna och inför en avdelning med vinjetten ”Dagens otydlighet”.
Otydligheterna finns i de offentliga handlingarna. De finns också på läsarnas arbetsplatser. Jag är särskilt fascinerad av skrivelser från stora företags personalavdelningar. Det är ingen konst att hitta intressanta otydligheter. Läsarna kan säkert bidra. Ledande personers otydligheter ska exponeras. Läsarna kan inbjudas att försöka tolka otydligheterna. Bästa (roligaste?) tolkning får pris.
bryt
Samtidigt kan krångelskrivarna få ett och annat råd från oss journalister. Vi kan till exempel be dem att lyssna till Rudyard Kipling som sa att en god text ger svar på frågorna vem, vad, när och var. Möjligen sa han också att texten ska ge svar på frågorna hur och varför, men de svaren hör till överkursen.
Jag tror att många befattningshavares otydlighet beror på rädsla. Kanske är de rädda för det ansvar som tydlighet medför? Den journalist som kräver tydlighet kräver därmed också att skribenten tar ansvar, och det är väl bra.
Jag använde vid en kurs för ett par år sedan ett dokument från Krisberedskapsmyndigheten som exempel på otydlig text. Jag frågade kursdeltagarna om de förstod vad skribenten ville säga, men det gjorde de inte. Ingen av dem förstod skrivelsen trots att de själva arbetade på en myndighet och var vana vid krångeltexter. Jag riktade blicken uppåt och anhöll att vår herre skulle förskona oss från kriser, men han betraktade tydligen inte skydd mot kriser som sitt ansvarsområde. Vi fick ju tsunamin. Den var tydligen inte heller Krisberedskapsmyndighetens så kallade ansvarsområde. Ingen annans heller tycks det.
bryt
Ibland är det så att skribenter hos myndigheter och företag medvetet uttrycker sig inexakt. Men ofta beror förmodligen otydligheten på ett dåligt stilideal. Det som mer än annat karakteriserar detta stilideal är att skribenterna undviker verkliga subjekt och predikat. Många av dem anser följdriktigt att det är fult att använda ordet jag. Jag anser att detta är en stollig åsikt. Den hänger väl ihop med rädslan för ansvar.
Den som undviker verkliga subjekt och predikat ger följaktligen inte svar på frågorna vem och vad. Inte heller svarar de på frågorna var och när. Låt oss fråga krångelskrivarna vem som gjorde vad och var och när det hände. Be dem undvika favoritverben verkställa, ske och utföra. Om Göran Persson på söndagskvällen gick fram och tillbaka i sitt arbetsrum så kan de skriva just det i stället för ”förflyttning skedde”.
bryt
Ibland kan man tro att krångelskrivarna betraktar alla tydliga uttryck som vulgära. De hänvisar gärna till att de vill vara exakta och drar därefter till med diverse långsöktheter. Om det ska vara nödvändigt att tala om för läsarna också hur förflyttningen verkställdes så kan det bli till exempel: … medelst växelvisa rörelser av de nedre extremiteterna. Och om det verkliga subjektet ska med så kan det hakas på sist: … av Göran Persson.
Ge gärna krångelskrivara en varningsskylt som de kan sätta upp framför sig: ”Göran Persson går inte men förflyttning sker”.
