”Spelar den här gruppen romer ingen roll för Sveriges Radio?”
DEBATT Samtliga inslag om min bok har varit kritiska eller misstänkliggörande mot mig som författare och journalist. Om de romska erfarenheter som beskrivs i min bok är så viktiga, varför får de inte höras?
Radio Romano på Sveriges Radio hittar hela tiden nya vinklar på min bok, det börjar närma sig tio inslag nu. Men jag väntar fortfarande på en vinkel om det boken faktiskt handlar om: romani kris.
Hittills har man konsekvent lyckats undvika att prata om de faktiska problem som romer lyfter i min bok. Istället har samtliga inslag varit kritiska eller misstänkliggörande mot mig som författare och journalist.
Till en början bad de Jan Selling att recensera boken. Selling är en icke-romsk man som själv inte har vare sig sakkunskap eller erfarenhet av romani kris men som ändå gjort det till sin hjärtefråga sedan 2021 att försöka tysta den lilla journalistik som finns i ämnet. De enda gångerna han offentligt uppmärksammat kris har varit när jag rapporterat om det, och då har det aldrig varit för att diskutera ämnet i sig, utan enbart för att smeta rasistanklagelser på mig som journalist.
I ett annat inslag anmärker en SR-reporter på att det finns jättemånga romer som INTE praktiserar kris, och spekulerar i att anledningen till att jag inte intervjuat just den gruppen är för att det inte är “lika sexigt”. (Den enklare men något tråkigare förklaringen är att jag intervjuat personer med erfarenhet av romani kris för att det är det min bok handlar om. Den till och med heter det.) Vidare har man i veckan ägnat flera inslag åt den “problematiska” användningen av det så kallade “z-ordet” i min bok. Man har till och med räknat hur många gånger det förekommer (24 tror jag de sa). Som författare använder jag genomgående ordet rom, men många av de romer jag intervjuat använder ordet zigenare när de pratar om sig själva. Samtliga gånger som ordet zigenare förekommer i min bok så är det alltså i citat av romer själva. Det skulle aldrig falla mig in att ändra i deras citat för att någon utomstående läsare eller språkpolis anser att deras sätt att beskriva sig själva är olämpligt. Jag skulle heller aldrig komma på tanken att uppfostra mina intervjupersoner eller förklara för mina läsare hur jag tycker att man ska eller inte ska använda vissa ord. Jag är journalist, inte aktivist. Jag börjar däremot undra vilket skrå reportrarna på Radio Romano tillhör.
I inslag efter inslag slår man fast att det absolut är ett viktigt ämne jag skriver om och viktiga problem jag tar upp, men i inget av inslagen diskuterar man sedan detta ämne eller dessa problem. Reportern som inledningsvis intervjuade mig berättade att både han och redaktionen tyckte att boken var otroligt bra och viktig, så varifrån kommer oviljan att prata om de frågor och problem som boken handlar om?
Min bok är den enda svenska bok som skrivits om romani kris. Om man på riktigt tycker att det ämnet är viktigt, varför gör man då inga inslag som handlar om just det? Varför har man inte lyckats producera en enda intervju med en rom som har egen erfarenhet av kris? Varför intervjuar man till exempel inte en romsk kvinna som dömts i kris och stämplats som hora för att hon blivit kär i fel person? Eller en romsk man som dömts att böta en halv miljon kronor för att han trotsade förbudet att vara med kvinnan han älskade? Varför intervjuar man inte en tjej som inte får vara med sitt barn för att det beslutats i kris att barnet tillhör pappans sida då hon träffat en ny? Eller en flicka som tagits ur skolan för att gifta sig och bli en bra svärdotter och hemmafru? Eller varför inte en kvinna som föredrar det romska rättssystemet framför det svenska för att hon anser att det romska gett henne bättre skydd? Varför intervjuar man inte en romsk domare, en krisinatori, som kan berätta om vad han anser att kris fyller för funktion i Sverige idag? Varför låter man över huvud taget ingen rom som har egen erfarenhet av kris komma till tals? Om ämnet är så viktigt, varför gör de ingen journalistik på det? Om de romska erfarenheter som beskrivs i min bok är så himla viktiga, varför får de inte höras? Spelar den här gruppen romer, den här gruppen svenskar, ingen roll för Sveriges Radio?
Under åren har romer återkommande berättat för mig om rädslan och svårigheterna de upplever med att offentligt lyfta och prata om de problem jag skriver om. Om något så borde reflexen hos public service vara att lyfta fram dessa röster. Istället deltar man i att tysta dem.
Jag väntar fortfarande på ett inslag som handlar om själva ämnet för min bok. Ni vet det där som är så viktigt men som ingen vågar prata öppet om.
Jenny Strindlöv
undersökande reporter på Expressen och författare till boken ”Romani kris – parallella rättegångar i Sverige”
Radio Romano svarar på debattartikeln i repliken ”Det är just det romska perspektivet som får höras”.
KUDOS Jenny,
Verkar vara den enda
journo som vill eller vågar leva upp till sin roll och som för alla journos borde vara självklart dvs att gräva ,undersöka och informera om
icke önskvärda företeelser i vårt samhälle. Och skäms ffa public service ,som trots sina miljarder, hukar sig och inte själva driver
en angelägen fråga.
Mycket viktig bok för att belysa romers situation, borde absolut behandlas på ett mer respektfullt sätt än vad som har gjorts.
Du har helt rätt – i Sverige ska alla grupper, inklusive romer, ha rätt att bevara sina kulturella traditioner utan att ständigt ifrågasättas. Att romska familjer har egna seder och traditioner är inte något unikt eller märkligt; precis som i andra minoritetsgrupper, och även bland svenskar, finns kulturella och familjära normer som bevaras inom familjen eller släkten.
Alla romer praktiserar inte romani kris, och det är viktigt att inte generalisera kring detta system som om det vore en central eller universell aspekt för hela den romska gruppen. Precis som det finns mångfald i hur andra grupper bevarar sina traditioner, finns också variation inom den romska kulturen. Det är alltså viktigt att inte lyfta fram kris som något som definierar hela den romska kulturen, utan att förstå att det är en tradition som vissa följer, men långt ifrån alla.
Liksom andra familjer kan romska familjer upprätthålla sina traditioner på ett sätt som är privat och meningsfullt för dem, utan att de ska behöva försvara sina val inför majoritetssamhället. För att skapa en balanserad diskussion är det avgörande att medier och samhället inte endast fokuserar på vad som kan uppfattas som annorlunda, utan även lyfter fram de erfarenheter och röster inom gruppen som visar på dess mångfald och det positiva med att ha rätten att bevara sina unika traditioner.
Strindlöv lyfter viktiga och ofta förbisedda problem som rör de parallella rättssystemen inom romska gemenskaper, men att fokusera enbart på de negativa aspekterna av kris riskerar att missa det sammanhang som lett fram till att denna tradition existerar och till varför vissa inom gruppen ser det som en värdefull struktur.
Historisk marginalisering och diskriminering av romer har varit omfattande i Sverige och andra länder, där antiziganism – fördomar och diskriminering mot romer – länge har varit ett accepterat inslag i majoritetssamhället och bland beslutsfattare. Romer har sällan haft möjlighet till rättvis behandling eller stöd från officiella institutioner. I det här ljuset kan romani kris förstås som ett sätt för romska gemenskaper att skapa inre strukturer som stöder och skyddar medlemmarna, särskilt när de upplever att de inte kan lita på samhällets officiella rättssystem.
Romani kris är ett sätt för romska gemenskaper att upprätthålla samhörighet och kulturell identitet genom ett rättssystem som respekterar gruppens värderingar och släktband. Till skillnad från det svenska rättssystemet, som ofta bygger på individuell rättvisa, fokuserar romani kris på att bibehålla harmoni inom gruppen och stärka släktrelationerna. För många romer innebär kris därför en trygghet och en kanal för rättvisa som är anpassad till deras specifika kulturella sammanhang.
Att endast lyfta fram det negativa kring romani kris riskerar att ytterligare stigmatisera en redan utsatt grupp, särskilt när dessa frågor inte ställs i ett bredare perspektiv som även tar upp romernas strukturella utsatthet och diskriminering. Om målet är att belysa problemen inom romska gemenskaper, bör det göras med respekt för deras kulturella sammanhang och med insikt i de utmaningar som den romska befolkningen står inför i det svenska samhället. Det är avgörande att även romska röster med egna erfarenheter av både kris och samhällsdiskriminering får höras för att skapa en balanserad och rättvis diskussion.
Ett samtal om romani kris måste därför handla om mer än bara ett parallellt rättssystem; det bör också handla om varför ett sådant system behövts och fortfarande behövs för vissa romer.
Intressant, och det vore ju spännande att höra romska redaktionens svar. Hoppas det kommer. Och bra att Jenny Strindlöv skrivit boken! Saken behöver komma fram och diskuteras, själv känner jag att det skaver helt klart med en separat rättsskipning för vissa. Sånt för inte människor närmare varandra, det skapar bara motsättningar. Och dem har vi alldeles för många av redan mellan grupper i samhället!
Hej Jenny, jag hoppas verkligen att du läser detta. Jag kan inte uttrycka hur otroligt BESVIKNA många romska kvinnor är. Jag själv trodde faktiskt att du ville lyfta romska kvinnors och flickors röster och arbeta mot de fördomar vi möter varje dag. Men efter att ha läst din bok har jag insett något helt annat.
I podden ”Varken hora eller kuvad” påstår du att krisi är fundamentet i romsk kultur. FEL! Endast två av fem romska grupper i Sverige har någon form av krisi, och långt ifrån alla inom dessa grupper praktiserar det. Att utmåla krisi som centralt för alla romer är felaktigt.
Sedan kommer de ”sensationella livshistorierna” som, för oss som är romer, känns helt absurda och inte har något med romsk kultur att göra. Dessa personers historier är främmade för de flesta romer men du lyfter det som att denna typ av liv är normalt inom den romska gemenskapen! Som ditt försök att cementera urgamla fördomar i podden ”Håll god ton”? Du vinklar i podden och i din bok att stöld är accepterat i romsk kultur, du verkar noggrant valt intervjupersoner och berättelser för att bekräfta gamla stereotyper om romer. Din bild visar inte oss romer, utan snarare en nidbild.
Du påstår också att inga romska tjänstepersoner arbetar med hedersproblematik eller krisi, vilket är ren desinformation. Jag lyssnat på föreläsningar ledda av romska tjänstepersoner som arbetar hårt med dessa frågor – frågor du uppenbart inte har undersökt tillräckligt.
Oavsett dina syften har du inte lyckats – eller velat – skildra romer på ett rättvist och korrekt sätt. Attackerna mot krisi och dina försök att misstänkliggöra minoritetslagstiftningen är meningslösa eftersom minoritetslagstiftningen omfattar fler minoriteter än bara romer, Krisi i sig kan inte heller kriminaliseras då fenomenet inte klassas som ett parallellt rättssystem för det är inte erkänt av svenska staten. Vi romer är trötta på att få se oss själva skildrade genom en lins av fördomar och okunskap.
Därför lyfter romsk media din bok som ett exempel på antiziganism – för att vi romer har rätt att försvara oss mot den stereotypa, ensidiga bild du försöker måla upp.