Sportjournalister är inte världens centrum
Sportjournalisternas ordförande ondgör sig över Djurgårdens beslut att bara släppa in medieföretag med avtal på en fotbollsmatch utan publik på Stadion (Journalisten 5/10). Berndt Rosqvist ser det som en provokation. Men DIFs fokus var inte skrivande journalister.
Klubben var sur över vad den såg som ett orimligt hårt straff, otydliga regler och ett för högt bötesbelopp. Dialogen med Svenska Fotbollförbundet var minst sagt kylig och DIF ville ställa frågan på sin spets. Men när nu Sportjournalisternas ordförande är kränkt å alla medlemmars vägnar står upprördheten knappast i proportion till det inträffade. I alla fall inte ur en journalistisk synvinkel. Jag uppfattar det hela som en aning egocentrerat.
Att en ökänd huligan nyligen fotograferades på pressläktaren i en match mellan Örebro och MFF, bidrog till DIFs oro: han hade kommit in med pressleg. Ackreditering är ett bra sätt att kolla folk, men inte vattentätt. Ett pressleg får du som frilans efter att ha fakturerat 8 000 kronor i månaden fyra månader i sträck. Det är vad som krävs. Jag tror inte att Journalistförbundet gjort någon annan prövning av mig som jag inte är medveten om. Det verkar inte Berndt Rosqvist heller så noga veta men han känner sig ändå trygg.
Att inte klubbarna, polisen och vi i övriga samhället kommer tillrätta med huliganerna är väl ett tecken på att vi inte lever i den bästa av världar. DIF har rätt i att det inte är entydigt ställt utom alla tvivel vem som är skrivande journalist.
Vad det sedan, legitimation eller inte, innebär att vara journalist är väl i högsta grad något som behöver diskuteras. Hela tiden.
Anna Fredriksson
frilansjournalist med ogiltigt pressleg
(gick ut 081231) men det brukar funka ändå
