Svensk EU-bevakning under all kritik
Journalisternas främsta demokratiska uppgift är att bevaka makten. Att allt mer av den politiska, juridiska och ekonomiska makten i dag finns i Bryssel framgår dock knappast av svensk nyhetsrapportering. Vanliga medborgare lämnas i stort sett okunniga om EUs betydelse i svenskt samhällsliv, ett faktum som däremot nästan varje politiker och statstjänsteman är medveten om.
I årets rapport från SNS Demokratiråd, Makten i Europa, belyser vi frågan om vem som egentligen har makt i dagens EU och varför. Vi kan konstatera att EU just nu är inne i en formativ period, präglad av stora förändringar. Både Europaparlamentet och stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet stärker sin ställning, medan fackministrarna i ministerrådet och tjänstemännen i kommissionen försvagas.
De stora länderna i EU har i denna process stärkt sitt inflytande i takt med att Europeiska rådet fått mer att säga till om. Kommissionens relativa försvagning visavi stats- och regeringscheferna har nämligen inte kunnat vägas upp av parlamentet utan inneburit en ökad tonvikt vid det nationella intresset, med företräde för de stora länderna. Förlorarna är EUs små och medelstora länder, däribland Sverige.
Men samtidigt som EUs makt växer, och genomgår stora förändringar, saknas det fortfarande en gemensam europeisk arena för granskande journalistik och opinionsbildning. Det gör att ett tungt ansvar faller på de nationella medierna. Vi menar att det granskande uppdraget uppfylls dåligt i dag. Medan kvaliteten i den EU-bevakning som finns är god, är omfattningen alldeles för knapp och oregelbunden. Svenska medier har snarast dragit ned på EU-bevakningen i takt med att unionen blivit allt viktigare för de nationella politiska besluten och den nationella lagstiftningen.
EUs toppmöten får visserligen stor uppmärksamhet i medierna, men det saknas en mer djupgående och kontinuerlig analys av Europasamarbetet och maktspelet mellan de olika medlemsländerna. Att Europaparlamentet stärkt sin relativa ställning avspeglas också dåligt – bevakningen inskränker sig i stort sett till några veckors utfrågningar inför parlamentsvalen vart femte år.
Vi menar att medborgarna i Sverige och EU har rätt till en kontinuerlig journalistisk bevakning av arbetet och besluten i EU, beslut som ofta berör enskilda människor på ett direkt sätt även om de inte alltid är medvetna om det i dag. En ambitiösare journalistisk granskning skulle även kunna sätta ljus på det påverkansarbete som pågår bakom kulisserna bland tjänstemän och lobbyister i Bryssel. Allmänintresset riskerar att ta skada av att starka påtryckargrupper i dag får arbeta i stort sett ostört med att påverka politiken.
Vi inser att EU kan tyckas avlägset och svårbegripligt för många. Det gör dock bara den journalistiska uppgiften att förklara desto angelägnare. Europapolitik behöver inte vara tråkigt och själlöst. Med en ökad grundförståelse för hur EU fungerar skulle fokus kunna flyttas från processer till de viktiga värderings- och maktfrågor som faktiskt står på spel inför framtiden. EUs stora medlemsländer kommer att stärka sin makt än mer inom några år. De kommer att väga betydligt tyngre, både enskilt och som grupp, när Lissabonfördragets nya röstningsregler för ministerrådet träder i kraft 2014.
Övergången till de nya reglerna kommer enligt maktindexberäkningar innebära att Tysklands formella makt närmast fördubblas. Frankrike och Tyskland kommer tillsammans att ha 27 procent av röstmakten i ministerrådet. Tillsammans med de andra fyra stora medlemsstaterna (Italien, Polen, Spanien och Storbritannien) når dessa två giganter upp till 63 procent av röstinflytandet. Som en jämförelse kommer det nordiska blocket med Danmark, Finland och Sverige endast att ha drygt 5 procent av röstinflytandet.
Det här är bara ett exempel på en fråga som rimligtvis borde diskuteras mer i svensk press. Europa befinner sig för närvarande i en finansiell kris, missnöjespartier är på bred frammarsch och folkliga protester mot nedskärningarna av den offentliga servicen förekommer på många håll.
Det råder knappast brist på dramaturgi eller ideologiska implikationer av vad som i dag händer i Europa. Ingen borde heller behöva tveka över Europasamarbetets fundamentala betydelse för de enskilda ländernas framtida utveckling. Mot bakgrund av detta framstår den svaga rapporteringen om EU- och Europafrågor i svenska medier som ett mysterium.
Jonas Tallberg
professor, Stockholms universitet, & ordförande, i SNS Demokratiråd
Derek Beach
docent, Aarhus universitet, Danmark
Daniel Naurin
docent, Göteborgs universitet
Teija Tiilikainen
direktör, Utrikespolitiska institutet, Finland
