Sydsvenskan har bytt riktning i principfråga
Sydsvenskan har börjat klistra reklamlappar (stickers) på förstasidan av tidningen. Dessa stickers placeras alltid så att de täcker antingen text eller bild på förstasidan och när man tar bort dem för att kunna se vad som finns undertill följer trycket ofta med.
Varje gång jag ser en sådan reklamsticker på Sydsvenskans förstasida blir jag arg och deprimerad. Arg för att jag är trött på att varje kvadratcentimeter av mitt liv koloniseras av reklam, trött på att varje dag vara tvungen att rensa ut och kasta minst två reklambilagor innan jag kan läsa tidningen, trött på att inte obehindrat kunna läsa rubrikerna på förstasidan.
Deprimerad blir jag för att Sydsvenskan har bytt sida i en viktig principfråga. Det är ett givet faktum att en tidning behöver annonsintäkter för att kunna överleva. Den stora frågan är om man tillåter annonser för att kunna ge ut tidningen, eller om man ger ut tidningen för att kunna få in annonsintäkter.
Genom att sätta klisterlappar över det redaktionella materialet på förstasidan visar Sydsvenskans redaktion att den betraktar tidningens innehåll som irrelevant och ansluter sig därmed till det senare synsättet. Från att ha varit en kraft i samhället och engagerad rapportör från omvärlden har Sydsvenskans redaktion nu degraderats till producenter av "innehåll". Artiklarna i tidningen skrivs inte längre för att de på något sätt är viktiga, utan för att fylla ut tidningen så att den går att sälja.
Skillnaden är subtil, och jag menar absolut inte att kvaliteten på tidningen kommer att störtdyka på grund av det här, men det faktum att man accepterar reklam som täcker redaktionellt material visar på en förändring i grundsynen på vad en tidning är och vad dess existensberättigande är.
Det gör mig ledsen att Sydvenskans redaktion, i en tid när papperstidningen hela tiden sägs vara hotad, så tydligt visar att den inte själv tror på papperstidningen. Om inte tidningen tror på sig själv, vem ska då göra det?
