Trycksvärta eller batonger
Så kan lite tillspetsat den senaste Muhammedkrisen formuleras även om det, åtminstone ännu, är för tidigt att tala om kris.
I början av februari publicerade ett tiotal danska tidningar Muhammed med en bomb i turbanen. Teckningen av Kurt Westergaard var en de tolv som i början av 2006 ledde till omfattande, delvis våldsamma, demonstrationer och bojkott av danska varor i den muslimska världen.
Då i september 2005 publicerade Jyllands-Posten teckningen som en ren provokation. Publiceringarna för några veckor sedan motiverades med att det gäller att försvara yttrandefriheten. Upprinnelsen var att den danska säkerhetspolisen, PET, gripit tre personer misstänkta för att ha planerat att mörda Westergaard.
I Sverige publicerade Sydsvenskan teckningen i papperstidningen av nyhetsskäl. Läsarna skulle få se vad striden gäller. En publicering som fick beröm av många men när det kom till praktisk handling var det sunt nog ingen som följde efter.
Yttrandefriheten ska vara vid och människor måste förmås acceptera att även sådant de finner motbjudande eller direkt kränkande publiceras. Tabun, religiösa föreställningar, ideologier och idéströmningar måste få ifrågasättas oavsett om de hålls heliga av en minoritet eller bejakas av majoriteten. Ju mer utbredd en föreställning är eller om den upphöjs till statsreligion ju viktigare att den ifrågasätts.
Gränsen bör dras när utfallen blir hotfulla och uppammar till direkta övergrepp. Förbudet för ”missaktning” bör utmönstras ur tryckfrihetsförordningen och endast direkt hate-speech förbjudas.
Det är det ständigt pågående ifrågasättandet av de förhärskande föreställningarna och påbjudna åsikterna som gett oss ett upplyst samhälle, utvecklat vetenskaperna och lett till nya tekniska landvinningar, nåja hyfsat upplyst i varje fall. Utan denna kärna i demokratin skulle vi fortfarande leva i villfarelsen att jorden är världsalltets centrum och platt som en pannkaka och förtrösta i ett liv efter detta.
När någon som utnyttjar sina demokratiska rättigheter hotas av enskilda individer eller grupper är batongen att föredra framför trycksvärtan. Det är samhällets sak att resolut gripa och lagföra personer som med hot eller övergrepp inskränker andras rättigheter.
Det är de enskilda individerna som ska få smaka på batongen inte den grupp individer de tillhör eller säger sig tillhöra. Gruppen bör förskonas från trycksvärtan och i stället ses som möjliga allierade mot dem som hotar.
Men när de som har makten även över batongen söker inskränka tryckfriheten då återstår bara trycksvärtan. Det gäller inte bara vid direkt hindrande åtgärder enligt grundlagens definition utan även om en regering, dess utrikesminister eller justitieminister verbalt slirar i försvaret av yttrandefriheten, liksom om Justitiekanslern löper amok.
Oavsett hur plumpt eller enfaldigt budskapet än är eller om den ursprungliga publiceringen enbart var avsedd att provocera blir det då en nödvändighet att publicera även för dem som normalt inte skulle vilja ta i budskapet med tång.
