TV-serien om Estonia devalverar Stora Journalistpriset

De missnöjda anhöriga som kommer till tals i programmet och som nyligen träffade inrikesministern tycks också uppfattas som representativa för samtliga anhöriga. En viktig orsak till genomslaget är att Evertsson är en skicklig berättare. Han låter på ett inkännande sätt anhöriga tala om sin sorg.

Han bygger samtidigt upp en förtätad stämning genom att bryta intervjuerna när de anhöriga säger saker i stil med ”vad försöker myndigheterna dölja?” och lyckas framställa konspiratoriska och faktaresistenta journalister som Lars Borgnäs och Jutta Rabe samt fd riksdagsmannen Lars Ångström som vederhäftiga. Scenen i sista avsnittet där anhöriga glöder av vrede vid visningen av Evertssons dykfilm och Ångström skriker av ilska går till TV-historien.

Många journalister tycks ha fallit pladask. Tidningen Journalistens chefredaktör konstaterar att detta ”är ett skolexempel på vad journalistik är”, Evertsson tilldelas Stora journalistpriset och DN:s chefredaktör twittrar ”grattis” och ”välförtjänt”. 

Annons

Man kan tycka att prisjuryns medlemmar innan de hyllade programmet kunde ha gjort lite bakgrundsgranskning, men nej, det hade de inte ork till. Nu finns Mattias Göransson gedigna artikel i magasinet Filter att läsa i efterhand, men den är på 23 faktaspäckade sidor. Jag ska därför kort återge några av de viktigare lärdomarna från artikeln men också nämna något om de anhörigas historia.

Efter olyckan bildades en mängd anhörigföreningar i landet som fick frikostiga bidrag av myndigheterna. De skulle främst ge praktiskt stöd, men i vissa fall kom de att driva åsiktsfrågor. När regeringen beslutade att inte bärga reagerade vissa anhöriga kraftigt. En anhörigföreningsordförande i Norrköping var tvungen att skaffa hemligt telefonnummer eftersom hon utsattes för telefonterror där man försökte skrämma henne att ta ställning om Estonias övertäckning (AB 960516). Själv hade jag tagit ställning mot bärgning, varpå jag blev uppringd och hotad av Borlängegruppen SEA:s ordförande med omfattande repressalier om jag inte bytte uppfattning.

Senare visade en enkät som SEA själva genomförde (DN 950325) att en klar majoritet av de anhöriga faktiskt var emot bärgning. SEA och dess ordförande gick sedan vidare med att kritisera övertäckning mm. Det fanns uppenbarligen redan då en tydlig majoritet för att Estonia skulle betraktas som en gravplats, bekräftat demokratiskt på två sätt, dels bland de anhöriga, dels av våra valda representanter genom regeringsbeslutet.

SEA:s ordförande var en av de argaste i TV-serien, och har nu skickat ut brev till anhöriga, där vi får veta att TV-serien ”avslöjar obarmhärtigt svenska statens svek”. Han har också startat ”Internationella Sanningskommision MS Estonia”, och krävde redan 12 oktober pengar från regeringen men har inte fått svar.

Från första början spred sig konspiratoriska rykten om att färjan sjönk misstänkt snabbt, att den sprängdes och att regeringen försökte dölja något. Den här typen av spekulationer ledde till att den första haveriutredningen kompletterades med flera nya och oberoende undersökningar. Dessa håller hög kvalitet, både tekniskt och vittnespsykologiskt. Estonia sjönk på grund av för svaga bogvisirfästen och att färjan alltför länge gick mot vågorna. Motsägelserna i vittnesmålen och hågkomster som dyker upp åratal i efterhand är typiska inslag vid stora olyckor, och rubbar inte slutsatserna.

Evertsson har grävt upp redan vederlagda konspirationsteorier, utnyttjat anhöriga som har fastnat i den sortens tankar och kryddat med fristående konspiratörers vilsna påståenden. Och hur är det då med ”fyndet som ändrar allt”, vilket Evertsson hoppas ska förhindra att han framstår som en simpel gravskändare? Konspiratörerna hävdar (felaktigt) att färjans snabba sjunkförlopp krävde ett stort hål under vattenlinjen, där vatten kunde forsa in. Det hål Evertsson hittade ligger dock över vattenlinjen. Visst, en smal spricka sträcker sig ner från hålet, men alla är ju överens om att hålet som helhet hursomhelst är så litet att det saknar betydelse för sjunkförloppet. Alltså, fyndet som inte ändrar någonting.

För mig som vetenskapligt skolad arkeolog är det särskilt intressant att ta del av hur Evertsson hanterar fynd och fakta. Hålet kan förklaras som orsakat av att färjan har slagit mot botten med stor kraft. För det talar att hålet befinner sig på styrbordssidan, just på den del som slog i botten och att bottnen just här har en kant. Den alternativa hypotesen, att hålet har uppstått när en farkost har ränt in i Estonias sida har det lite motigt. Varför finns inga skrapspår efter farkosten, varför har inte uppgifter om en så fatal händelse kommit fram och hur stor är chansen att det inträffar inom några minuter från det att bogvisiret lossnar? Enkel logik säger att det självklart är den första hypotesen som rimligen gäller. Alltså igen, fyndet som inte ändrar någonting.

Ännu intressantare är att Evertsson uteslöt sitt fynd av ännu ett hål intill det första från sin TV-serie. Detta hål kan i ännu högre grad än det första uteslutande förklaras av att färjan har slagit i botten. Här kan upplysas om ytterligare en vetenskaplig princip förutom att välja den rimligaste hypotesen. Man ska väga in allt tillgängligt källmaterial i sin tolkning. Och äntligen, här har vi strax fyndet som ändrar allt.

Ser vi hålen tillsammans blir det ju fullständigt orimligt att tro annat än att de har uppstått när färjan gick i botten. Evertsson gömde därför undan sitt extrahål, men det råkade komma fram av misstag när estniska haveriexperter fick se filmmaterialet. Esternas fynd visar alltså att Evertsson medvetet har fuskat, dolt bevismaterial och lurat både anhöriga och tittare. I efterhand ljuger Evertsson och säger att fyndet inte var ”relevant”. Allt för att få till en så slagkraftig historia som möjligt.

Evertsson har alltså struntat i vad man kan tycka är journalistiska grundregler, som ärlig faktakontroll och sanningssökande. Det är svårt att se hur hopkoket av sedan länge avfärdade konspirationsteorier skulle kunna motivera gravfridsbrottet som han står åtalad för. Värt att fundera på är vilka konsekvenser ett pressetiskt försvar av arbetssättet skulle kunna leda till. Ska man ursäkta lagbrott med vilken knasig idé som helst, bara man kallar det journalistik? Evertsson har med sin TV-serie lyckats få två flugor på en smäll. Genom att sprida desinformation och vanföreställningar, filma gravplatsen och göra infotainment av olyckan, har han förstärkt anhörigas sorg och vilsenhet. Ännu allvarligare är att han har sänkt ribban för den granskande journalistiken och förmått juryn att devalvera Stora journalistpriset. Vad tycker tidigare pristagare om Evertssons sällskap?

Till journalistprisjuryn framför jag en liten önskan: Ta er tid att läsa Filterartikeln, och begrunda Evertssons rätt roliga försvar, ”det finns ingen konkret kritik”. Erkänn att det blev lite tokigt när ni presenterade pristagaren. Först ifrågasätter ni olyckans orsak: ”Var det för att bogvisiret lossnade, eller finns det en annan förklaring?” Och sedan fyller jurymedlemmen Jörgen Huitfeldt på: ”Det har svävat ett stort frågetecken kring Estonia under alla år.” Jörgen och övriga juryn får gärna berätta; vad är den andra förklaringen och var finns frågetecknet?

   Jonathan Lindström
   chefredaktör på Populär Arkeologi och trött Estoniaanhörig

REPLIK från Henrik Evertsson: ”Vi har inte dolt något”