Undermålig kvalitet på miljöjournalistiken
Ber man svenska folket rangordna de viktigaste samhällsfrågorna, kommer miljön i regel högt på listan.Likväl har vi i dag en miljöjournalistik som inte når några högre höjder. Vill man vara snäll, kan man hävda att miljöjournalistiken speglar den enfaldiga miljödebatt vi har i enfrågelandet Sverige. Vi har förfärligt svårt att hålla mer än en boll i luften samtidigt.
När priset Årets miljöjournalist delades ut i slutet av förra året handlade inte ett enda bidrag i slutomgången om det som brukar kallas biologisk mångfald.
Tvärtom karakteriserades några av de nominerade bidragen av att man helt bortsett från följderna för växt- och djurliv. Hade man inte gjort det, skulle reportagen fallit platt till marken.
Ett exempel är det omtalade TV-reportaget om kornas rapande och fisande som bidrar till klimatförändringarna. Visst är det mycket som är sjukt inom den industriella nötköttsproduktionen, men i det reportaget hamnade alla kor i skottgluggen, det vill säga även de som betar på naturbetesmarker.
Dessa marker har en oerhört stor betydelse för den biologiska mångfalden och fungerar dessutom som så kallade kolfällor. De har med andra ord snarast en dämpande effekt på klimatförändringarna.
Nästa år skall förlusterna av biologisk mångfald ha upphört enligt ett EU-beslut från förra gången Sverige var ordförandeland, 2001. Det borde innebära att det åtminstone då och då figurerar reportage i detta ämne i svenska medier. Men är det så?
Avsaknaden av artiklar om biologisk mångfald blir än mer underlig med tanke på att regeringen knappast visat framfötterna i frågan. Tvärtom präglas den förda politiken av beslut som snarare tillgodoser särintressen bland exploatörer än värnar om naturen. Det handlar om intensivare skogsbruk, försvagat strandskydd, lättnader för vindkraft med mera.
Just vindkraften är kanske det bästa exemplet på hur enfaldig svensk miljöjournalistik kan vara. Här står vi inför en oerhörd omdaning av det svenska landskapet med till stor del helt okända effekter på djurlivet. Men detta får i princip ingen uppmärksamhet i spalterna.
Att vindkraften samtidigt innebär en stor omflyttning av resurser från elkonsumenterna till enskilda markägare och stora elbolag gör knappast saken bättre. I enfrågelandet Sverige blir allt svart eller vitt. Vindkraften kan tydligen inte samtidigt vara en förnybar energikälla och ett stort naturvårdsproblem. Likväl är den just det!
Nu finns det naturligtvis undantag från denna svepande kritik, men sammantaget är svensk miljöjournalistik av i dag inte mycket att yvas över.
Anders Wirdheim
redaktör för Vår Fågelvärld
