”Uppseendeväckande enögdhet hos juryn för Årets bild”             

Juryns motivering: ”Omtanken och kärleken till våra barn tar aldrig slut. Det visar Årets Bild på vackraste sätt. Den är tyst, den är öm, den är universell.”

Vinnare är fotografen Linus Sundahl-Djerf på Svenska Dagbladet och bilden föreställer en mor som omfamnar sin hukande son på väg tillbaka till den israeliska armén. Enligt bildtexten: ”Avishag Hayon kramar om 20-årige sonen Eylon, som varit hemma på permission, innan han reser tillbaka till armén. Efter Hamas attack mot Israel den 7e oktober är stressen och oron ständigt närvarande. – På morgonen öppnar jag telefonen för att se när Eylon senast var online…”

Martin von Krogh, vd för Årets bild, försvarar valet med att inga bilder från Gaza inkommit till prisjuryn. Det förvånar inte eftersom journalister inte släpps in av israeliska armén, som dödat mer än 100 journalister och fotografer i området efter anfallet som inleddes efter den 7 oktober.

Annons

Men det är inte estetiken som är problemet när det gäller juryns motivering till valet av Årets bild. Det handlar om vad juryn blundar för i den prisbelönta bilden. Det är en bild som inte är tyst och vacker. Soldaten bär ett stort vapen som tydligt pekar mot den israeliska arméns dödande i Gaza och mot de tusentals mödrar som där mist och kommer att mista sina älskade barn. Är det inför de vidrigheter soldaten tvingas utstå och begå som han är på väg att sjunka ihop? Här finns grymheterna i Gaza uttryckta på ett indirekt sätt liksom de skriande skillnaderna i mödrarnas möjligheter att sörja, och sörja för, sina barn.

Juryn missar helt dessa dimensioner som också ryms i Linus Sundahl-Djerfs bild. Hur är detta möjligt? Juryn har med valet av bild och motivering kommit att stämma in i den israeliska propagandan om det pågående mördandet i Gaza.

Eva Dahlman
fotohistoriker