Utrikesartiklar på nätet bra komplement
När ytterst erfarna och begåvade journalister, som exempelvis Göran Rosenberg, Richard Swartz och Arne Ruth, uttrycker nästan fasa inför vartåt utrikesrapporteringen i Sverige och det mesta av västvärlden håller på att hamna finns det god anledning att tänka efter.
De har i många debattartiklar denna vår, i bland annat Journalisten och Svenska Dagbladet, oroat sig över att svenska och utländska tidningars breda bevakning av händelser och skeenden från utlandet utarmas, delvis genom att medierna lägger allt krut på spektakulära sidohändelser som exempelvis Fritzl-rättegången i Österrike.
Ett av deras argument för detta är att flertalet massmedier (med Ekot i Sverige som ett lysande undantag) av kostnadsskäl snabbt håller på att avveckla sina korrespondentnät i utlandet. Ett annat argument är att konkurrensen mellan mediernas nätupplagor enbart tillåter en alltför snabb och därigenom ytlig rapportering om svåra skeenden.
Så där har jag själv ofta tänkt och tyckt, efter fyra decennier som journalist och cirka ett decennium som utrikeskorrespondent. Men nu har jag börjat fundera om detta stämmer.
Min DN-kollega Hanne Kjöller skrev härförleden tänkvärt om Ekots Latinamerikakorres levande och kunniga rapportering om eländigheter i Mexiko.
Med närvarokänsla och platsbilder. Fast, påpekade hon, reportern var ju inte där. Han satt som vanligt i Santiago de Chile. Och rapporteringen om Mexiko funkade rätt bra ändå.
Som Kjöller skrev, reportern kunde nästan lika gärna ha suttit i Stockholm.
Det är ungefär här jag tror att vi måste tänka om beträffande utrikeskorrarnas värde och nödvändighet.
När jag för drygt tio år sedan satt i Kosovos huvudstad Pristina förutsattes det att jag därifrån skulle skriva dels någon artikel om kaoset i Milosevics Belgrad, dels något från Natos Bryssel, dels något från Moskva. Plus självklart något från lidandet på marken i eländiga Kosovo. Alla andra korrar var upptagna, av stats- och utrikesministerbesök och kungabesök och så. Men okej, det gick ändå ganska bra med rapporterandet, redan i början av vår tid med internet.
I dag har vi mångdubbelt bättre datorer och nätuppkopplingar. Och eftersom ingen, inte ens en i någon region placerad utrikeskorrespondent, kan vara på alla platser samtidigt så kanske det kan vara smartare att försöka vara "närvarande" så gott det går med hjälp av våra fantastiska datorer.
För tillfället jobbar jag på Dagens Nyheters nätredaktion. Det är snabbt och lite väl stressigt för en 61-åring. Men inte utan ögonöppnande insikter.
Framför allt att nättidningen kan erbjuda mer än papperstidningen. Särskilt vad gäller utrikesnyheter.
För medan papperstidningen de flesta dagar bara har plats med notiser eller notisliknande artiklar om Sri Lanka, Pakistan, Nordkorea, Somalia etc så kan nätet varje dag erbjuda långa genomarbetade artiklar om snart sagt varje kris som inträffar i världen.
Bara detta säger något om vidden, och djupet, av utrikesjournalisters tillgång numera till internet.
Det räcker förstås inte alltid. I grund och botten handlar det, liksom all annan god journalistik, om att man vet så mycket som möjligt om själva ämnet innan man börjar skriva om det.
Min viktigaste journalistiske mentor var radioreportern, sedermera chefen för Utrikespolitiska institutet, Åke Sparring. På 50- och 60-talen rapporterade han på plats från bland annat krigen i Algeriet och Kongo.
Hans på den tiden kanske mer välkända medarbetare Tor Åhman, Hans Granqvist och Henry Christensson berättade ofta förundrat om att Åke Sparring ofta satt uppe på sitt hotellrum och läste böcker om olika stamfejder och historiska konflikter i stället för att vara ute varje minut och rapportera från fältet om hur människor led och for illa.
Fast, påpekade också Åke Sparrings public service-kolleger, att när de väl kom i sändning var det alltid han som hade de rakaste och mest insiktsfulla rapporterna.
Per Jonsson
