Vad hände med viralgranskandet i Sverige?
På söndag är det Källkritikens dag och i samband med det vill jag ställa en fråga: varför har den svenska journalistiken övergett viralgranskandet när det behövs som mest?
Tillsammans med Jack Werner och Linnéa Jonjons startade jag först faktagranskarinitiativet Viralgranskaren 2014 och sedan Källkritikbyrån 2019. Jag är glad över att vi fortsatte, även efter det att Metro gick i konkurs och vi fick kämpa på för egen maskin. Det innebär att det fortfarande finns en renodlad faktagranskande journalistisk redaktion i Sverige.
Men det är också den enda.
Jag är stolt över att i dag vara en del av den internationella faktagranskargemenskapen. Redan före kriget i Ukraina var det en plats med stor öppenhet och generositet. Och det har burit frukt. Nu sluter sig faktagranskare samman och nagelfar krigspropaganda och falskheter som flödar snabbt. Den öppenhet vi haft har banat väg för snabba initiativ för att samla faktagranskningar på ett ställe, som till exempel #Ukrainefacts.org, initierat av den spanska faktagranskaren Maldita. Varje organisation gör det de förmår och det är den sammanlagda bilden som är styrkan.
Men det är lustigt det där, hur snabbt det svänger.
Är det här med faktagranskning som genre passé eller är det ett viktigt och bra inslag i medielandskapet? För mig som jobbat med viralgranskning och källkritik på nätet i åtta år nu så kan svängningarna ibland kännas halsbrytande.
För bara en månad sedan såg jag med stigande förvåning hur medier rapporterade om ett konspirationsmarinerat avsnitt av Framgångspodden. I själva podden matades man av grundlösa och vilseledande påståenden om vaccin mot covid-19. Vid närmare granskning blev det tydligt att gästen tagit stor inspiration av antivaccinrörelsen på nätet, i synnerhet en nyss utkommen video full med felaktigheter.
På svenska medier landade den otacksamma uppgiften att rapportera om det i knät på nyhetsreportrar. Det är inte lätt att sätta sig in i hela poddavsnitt på kort tid och hur man ska rapportera. I det här fallet blev det inte helt bra.
Till exempel återgav Aftonbladet i sin artikel gästens påståenden i krispig detalj, men när det kom till frågan om det stämde eller inte, så hängdes det helt upp på mer svepande och övergripande uttalanden från två forskare. Detaljerna lämnades därhän.
Vi vet att det spelar roll hur man skriver om falska påståenden. Risken är att man själv blir en kanal där det är oklart för läsaren vad som stämmer och inte och påståendet sprids till ännu fler. Det är en institutionell kunskap i faktagranskarvärlden.
I mediedebatten har det också låtit lite uppgivet.
Man måste inte lyfta fram sånt som sprids i poddar bara för att de har stor räckvidd, påpekade mediestrategen Brit Stakston i en krönika där Joe Rogan och Framgångspodden togs upp. ”Att källkritiskt faktagranska allt som sägs i dessa poddar är lönlöst och bidrar endast till en oändlighetsloop av falsk information”, skriver hon.
Men forskningen har visat positiva effekter av faktagranskning. I höstas visade amerikanska forskare till exempel att faktagranskningar minskade tron på falsk information, en effekt som kunde ses i olika världsdelar.
Journalisten Emanuel Karlsten frågade sig i Mediepodden hur man ska hantera frågor om vaccin som plötsligt blossar upp men som av medier upplevs som redan avhandlade sedan länge. ”Ska man svara på varje dum fråga som ställs på ett smart sätt?” frågar sig Karlsten. ”Ska vi sitta och debunka bara?”
Emanuel Karlsten har själv gjort ett flertal utmärkta faktakollar så han är väl insatt i problematiken.
Mitt svar är: nej, vi ska inte bara debunka. Men det är ingen risk för det scenariot, med tanke på hur sällan man ser debunkningar i svenska medier. Intresset för faktagranskandets metod och format är på återtåg trots att vi är i en tid där där det aldrig varit tydligare att det behövs. Det är synd, när vi faktiskt vet en hel del om vad som fungerar för att bemöta falska påståenden, att den kunskapen inte är mer spridd på redaktionerna.
När konspirationsteorier torgförs i en av Sveriges största poddar så ska man inte leta efter någon som kan vifta bort det med en mening, utan faktagranska det som sägs.
Journalistgruppen Bellingcat visar just nu världen hur man med öppna källor och digital research kan blåsa undan krigsmakters dimridåer. De dokumenterar krigsbrott och militära förluster, och visar med tydlighet hur viktigt det är att granska just detaljer. Tänk om vi hade haft ett svenskt Bellingcat? Vem bekostar det och samlar en massa pusselläggande genier?
Internationellt ser vi att den faktagranskande journalistiken går från klarhet till klarhet och utvecklas i jämna steg med medietekniken. Kriget i Ukraina visar vikten av att ha resurser på plats redan från början och styrkan i samarbete i stället för konkurrens. I Sverige har utvecklingen stannat av. Vem tjänar på den? Inte läsaren, i alla fall.
Åsa Larsson
faktagranskare
