”Vad ska den politiske redaktören rapportera?”

Nerikes Allehanda söker en politisk redaktör med tillträde under kommande vår. I annonsen finns, förutom grundläggande kvalifikationskrav och den självklara betoningen av att den sökande ska dela tidningens ideologiska grundvärdering, också följande arbetsordning angiven: ”Som politisk redaktör rapporterar du direkt till NA:s chefredaktör och ansvarige utgivare Anders Nilsson.”

Texten är som hämtad från ett stort tillverkningsföretags jakt på en försäljningschef med permanent rapportskyldighet till VD.

Vilka rapporter ska då NA:s politiske redaktör avge?
– Att vederbörande avser kommentera ett aktuellt utspel av regeringen eller oppositionen och om detta går för sig?
– Möjligheten att besöka en kommunal presskonferens i Örebro eller i annan ort i NA:s utgivningsområde?
– Lämpligheten av att kritisera vissa paroller i en våldsam gatudemonstration?

Ja, frågorna väcks efter kravet på rapportskyldighet för den medarbetare som anförtrotts uppdraget att formulera sin huvudmans värderingar, tidningens själ. Det är, veterligt i mediebranschen, ett unikt krav som här sätts för den politiske redaktören för en stor och välkänd liberal tidning.

När den politiske redaktören inte samtidigt är ansvarig utgivare – vilket tidigare, med mycket få undantag, var den förhärskande ordningen – får han eller hon förstås finna sig i att vara reellt underordnad utgivaren. Det är något som politiska skribenter ibland har svårt för att hålla med. Men exempel finns, där utgivaren tydligt har markerat sin reella överhöghet genom att stoppa ledartexter och/eller be om ursäkt för dem. I Nerikes Allehanda poängteras överhögheten redan i platsannonsen. Det är en nyhet.

Bengt Olof Dike,
Tidigare politisk redaktör i HD och NT