Vad ska vi med Journalistfacket till?
Det kom ett mejl till oss. Så här var det skrivet: "SJF:s agerande är ofattbart. Förbundet fattar inte att avtalet kan bli spiken i kistan för klubbarna. Vem kommer att våga företräda sina arbetskamrater lokalt? Vem vill ställa upp som lokal förhandlare, om man inte har några lokala vapen kvar? Så sorgligt. Kämpa!"
Att vara medlem i vårt fack kostar, inte bara i kronor och ören, också i relationen till arbetsgivare.
Uppsidan är kamratskapet, principen om kollektivets styrka, jag är inte ensam, och nyttan, att fackklubben faktiskt kan påverka och förbättra villkoren.
Den svåraste av alla situationer för arbetskamraterna och fackklubben är arbetsbrist. Ett läge där arbetsgivaren ensidigt har proklamerat att nu har vi för många anställda, några måste bort.
Det är då alla förväntar sig att facket ska visa muskler och kampvilja, men också empati och förmåga till opinionsbildning.
Det är då vi ställs på prov. Det är då nyttan med facket visar sig.
Under långa perioder, innan Internet blommat ut, var vår bransch en säker pengamaskin. De flesta kommersiella nyhetsmedier gick bra. Tidningarna (som det oftast handlade om) slogs om den utbildade arbetskraften.
Efter sekelskiftet har bilden sakteliga ändrats. Strukturkrisen började som ett löfte om nya vägar ut till publiken, det blev en storm som fortfarande inte mojnat. I de kommersiella nyhetsmedierna har lien gått, tusentals journalister har tvingats ut på gatan de senaste decenniet.
De lokala fackklubbarna har kämpat hårt för att rädda vad som räddas kan och för att de ska finnas någon form av rättvisa i denna eländesresa. Våra vapen har varit flera, Las har hela tiden stått i centrum. Bristerna är många, en svag lag säger somliga, men, Las har varit vårt handfasta redskap som tvingat arbetsgivaren att förhandla, jämka, förklara sig och betala för sig.
Las har varit central för oss, den har gjort oss nyttiga för medlemmarna.
Om man nu lagstiftar eller avtalar bort den nyttan – vilket är då argumentet för att vara med i facket?
Att vi är duktiga på den andra delen av uppdraget; opinionsbildningen och kamratskapet – räcker det?
Läs mejlet ovan igen.
Läs speciellt den centrala raden: "Vem vågar…."
Vad menar hen?
Troligen förändringarna av uppsägning av personliga skäl och då särskilt frågan om samarbetssvårigheter. Kostnaden för företaget att göra sig av med en facklig på de här grunderna kan minskas väsentligt, om vi tolkat förslaget rätt.
Det blir farligare att vara förtroendeman framöver.
Sammantaget.
Vår uppfattning är att man måste kämpa emot en försämring som kan bli katastrofal för vårt förbund.
Vi uppmanar förbundsstyrelsen att omvärdera inställningen till avtalet mellan PTK och Svenskt näringsliv.
Bättre ta stryk, med bibehållen respekt från medlemmarna, än att vara medansvarig för eländet och därmed förlora trovärdighet, hur ska vi annars kunna motivera arbetskamraterna att vara med?
Gustav F Andersson, Dagens Nyheter
Jan Peter Andersson, Kvällsposten
Margaretha Levin Blekastad, Norrtelje Tidning
Johan Carlzon, Expressen
Maria Crofts, Dagens Nyheter
Magnus Hallgren, Dagens Nyheter
Emma Hammenstig, Vi Föräldrar
Katarina Hanslep, Nerikes Allehanda
Anna Herdenstam, Expressen
David Hylander, Dagens Industri
Joel Jonsson, Jönköpings-Posten
Ulf Kristiansson, Helsingborgs Dagblad
Sverker Lenas, Dagens Nyheter
Truls Nilsson, Helsingborgs Dagblad
Johan Smitt, Dagens Nyheter
Janne Spångberg, Expressen
Magnus Sundvall, Jönköpings-Posten
Mia Tottmar, Dagens Nyheter
Läs Förbundstyrelsens svar här.
