”Vem blir framtidens filmrecensent?”
Debatt Kulturen har hamnat i bakvatten. Östgöta Correspondenten, ägd av NTM-koncernen, tar bort rollen som kulturredaktör och lägger kulturbevakningen i övrigt på allmänreportrarna. Tidigare har Bonnier tagit bort kulturredaktörsrollen från fyra tidningar i Hälsingland.
Det här betyder troligen också att kulturkritiken i allt högre utsträckning kommer att skötas av icke professionella skribenter, utskickade bara för enskilda arrangemang och därför utan den bakgrundskunskap som yrkeskritiker har.
I Orkesterjournalen skrev Georg Riedel redan 1963: ”Jag tror att många jazzmusiker håller med mig när jag säger att vi inte vill att våra prestationer ska bedömas av okunniga skribenter, med tanke på hur stort intryck det skrivna ordet gör på jazzpubliken. Kritikerna fordrar goda prestationer av oss, och då har vi rätt att fordra goda prestationer av dem.” Detta kan gälla för all form av kulturkritik, till exempel filmkritiken som haft stora motgångar under senare tid.
NTM Media har bestämt att den gemensamma filmkritiken (man äger ett 20-tal landsortstidningar) ska läggas ner. Med detta beslut följer man TT som la ner filmkritiken i slutet av 2022. Nu är det väl bara en tidsfråga innan flera tidningar gör likadant, förutom kanske de stora drakarna. I den mån filmkritiken ska finnas kvar, blir det väl allmänreportrarna som ska tycka till om filmerna.
I mitten av 1960-talet hade jag ett vikariat på Idrottsbladet, som då låg på Tunnelgatan i Stockholms Klarakvarter. Chefredaktören och ägaren Torsten Tegnér, signaturen T.T., var mycket kulturellt intresserad. Han skrev också artiklar som inte bara handlade om idrott under rubriker som ”Kultur och levnadskonst” och ”Resebrev från TT”. Enligt medieforskaren Rolf Haslum ville T.T. överföra idrottens etik och moral till det övriga samhället. Han hävdade att idrotten var en både fysiskt och moraliskt värdefull kulturyttring.
Haslum konstaterar att T.T. gärna skrev om litteratur och teater, men särskilt gärna om film. Kanske var det en av förklaringarna till att biograferna annonserade i Idrottsbladet, men kanske inte den enda som framgår av det följande.
T.T. valde själv vilka filmer han ville se, de övriga lät han sportjournalisterna recensera.
Själv började jag min anställning som korrekturläsare men fick också några översättarjobb innan jag blev redaktör för landets division 1-handboll. Därmed blev även jag en av tidningens filmkritiker. Men jag stod långt ner i hierarkin så några toppfilmer fick jag inte på min lott. Jag skrev vad jag tyckte om filmerna och det var väl inte alltid i så uppskattande ordalag.
Efter ännu en sågning blev jag inkallad till en för mej okänd person, troligen på ekonomiavdelningen, som talade om för mej att ”här på IB skriver vi bra om filmerna”. Han sa det med sådan emfas att budskapet inte gick att missuppfatta.
Jag kom villrådig ut på redaktionen där en av sportreportrarna förklarade för mej att bioannonserna var en viktig del av Idrottsbladets ekonomi. Dessutom var det så att biografkedjorna, om ingen annan tidning lyfte fram filmen, alltid skulle kunna citera IB. Började även IB skriva negativt om filmerna försvann biografernas incitament att annonsera i IB.
Efter denna incident sjönk mitt intresse för att gå på biopremiärer, jag var ju en av de sist anställda och skulle nog inte få gå på någon av de bästa filmerna under överskådlig framtid. Det var heller ingen strykande åtgång på biljetter i övrigt och vid ett tillfälle blev det kris. Det var en biljett kvar som ingen ville eller kunde ta, hur mycket ledningen än trugade.
Då kom någon på en lysande lösning, Larsson, springschasen, han kunde väl gå. Och hos honom fanns det ingen tvekan, han hoppade på uppdraget direkt.
Sagt och gjort. Grabben kom tillbaka från, troligen, den första barnförbjudna film han sett och skrev en kort men lyrisk recension. Någon på redaktionen rättade stavfelen, satte en rubrik och la manuset i kassetten som via rörsystemet landade i tryckeriet på bottenvåningen.
Så kom det sej att det några dagar senare utanför biografen på Kungsgatan och i tidningarnas bioannonser gick att läsa: ”Den bästa film jag sett!” L-son i IB. (Springgrabben hette Larsson men redaktören förkortade namnet till något mer slagkraftigt, att skriva under pseudonym var ju mer vanligt då än det är nu för tiden.)
Hur filmrecensionerna ska skötas i framtiden utan professionella recensenter blir väl upp till varje redaktion, men gissningsvis får allmänreportrarna en större roll i sammanhanget. Några springschasar som kan rycka in när allmänreportrarna inte räcker till finns inte längre – men med AIs intåg har vi ju nu i stället Chat GPT.
Anders Lindén
