Vi hade en gång ett språk

Tongångarna är mig bekanta, men situationen tycks ha eskalerat. Eller, snarare, det är nu det börjar märkas.
Jag har länge varit medveten – inpå skinnet – om den språkliga nedgången. Under decennier var jag korrekturläsare på en tidning. När nedmonteringen av korren började kände min förvåning, som man säger, inga gränser.
De flesta tidningar utan självaktning införde i stället ”kvalitetsredaktörer”, det vill säga folk fick som bredvidsyssla att i efterhand korrigera införda felaktigheter. En bråkdel av dem, måste tilläggas.
Om inte ordet ”kvalitetsredaktör” är orwellskt nyspråk så vet inte jag. Men lever vi i en tid då prishöjningar kallas prisjusteringar, så…
Åter till lärarna från Uppsala. Deras artikel var utgångspunkt i P1s Studio Ett, den 30 januari. Där ifrågasattes skolundervisningen på övligt vis, något som brukar få lärare på alla nivåer att känna sig personligt otillräckliga eller åtsatta.
Samma dag publicerades i Svenska Dagbladet en debattartikel från TU om spelreglerna för dagspressen eftersom denna ”är en hörnsten i en väl fungerande demokrati”.
Det som gör mig helt perplex är alla mediers tystnad om det egna ansvaret beträffande det ljudliga ordskredet. Varenda människa med ett längre förflutet i branschen ser/hör hur språket, det viktigaste verktyget för de flesta av oss, är i strykklass.
Barnen gör mer än går i skolan, de utsätts för en informationsflod som i många fall kommer från utbildade journalister.
Förr fanns en uttalad eller underförstådd ”folkbildande” ambition från mediehåll. Förutom information gav man läsare/lyssnare/tittare – vill jag påstå! – ett verktyg för tanken.
När korret dog kom jag till taltidningen, en syssla lika robust som ”rättarens” (och som likaså snart försvinner).
På min arbetsplats läser vi en kortversion av tre morgontidningar och ofta drabbas vi av diverse problem med texter: från slarv- och stavfel, hopblandade idiomatiska uttryck till ren gallimatias.
Vi gör alla misstag och undertecknad är långt ifrån felfri. Jag är alltså inte ute efter enskilda skrivande/redigerande kolleger. Erfarenhet från andra sysslor på en tidning har gett insikt i hur olika områden fungerar: skriver man blir man lätt blind för egna fel eller otydligheter. Detsamma gäller redigerare och vilka grupper det nu kan vara.
Forna tiders korrläsare hade enbart uppgiften att spana efter fel och oklarheter, helst på så många nivåer som möjligt.
Dåförtiden var TT vår rikslikare, språkskrifterna därifrån våra biblar. Nu är TT som alla andra: det ska gå undan och inget kosta.
Jag brukar kolla vad som händer med texter, bland annat dem från TT. Häromsistens saknade jag ett ”inte” i en notis. Som var och en förstår är ordets när- eller bortovaro kritiskt för förståelsen. På nätet hittade jag sedan ett par ställen där texten korrigerats, på de flesta hade det inte skett.
Allt sprids snabbt på nätet, som bekant, så ock felaktigheter. Det är alltså ännu viktigare att göra rätt nu när desinformation får oerhörda konsekvenser.
Jag hör och ser missuppfattningar av ord och uttryck – sådana som Uppsalalärarna påtalade – dagligen och stundligen. Som en annan väderkvarnsfajtare skriver och ringer jag till tidningar, radio, TV.
Ansvariga förringar då just det speciella fel jag anmärker på: ”Nej, att journalisten skrev ’lugnet hägrar i staden’ beror på att hon är så ung. Men duktig. Det är klart hon menar ’lägrar sig över’.”
”Han står ’framför skranket’? Äsch, det är väl klart att det ska vara ’inför skranket’ just här!”
Det är, för miljonte gången, inte varje enskildhet som är problemet, det är den ohyggligt stora mängden fel som beror på frånvaron av preventiva åtgärder!
Något så litet som ett kommatecken ändrade innehållet i en rubrik jag såg alldeles nyss.
Annars är min egen avtrubbning och osäkerhet också skrämmande. Och man diskuterar inte språk på redaktionerna som förr, tiden (pengarna) går som bekant till annat.
För att bevara ett nyansrikt, betydelsebärande och därmed demokratiskt språk krävs stora insatser från hela jädra samhället, det gagnar alla. Borde inte en gigantisk uppryckning ligga i samtliga mediers intresse?
Och då menar jag inte de medier som talar med döda. Snart går det inte ens att tala med de levande.
BIRGITTA HYBINETTE