Vi måste följa makten till EU
Våren är på väg och fåglarna är beredda att vända åter till våra breddgrader. Sådana säsongsförflyttningar sker inte i Europapolitikens värld. Där gäller enkelriktat och maktförskjutningen från Stockholm till Bryssel pågår fortlöpande.
EU-parlamentet är en tydlig vinnare i det maktpolitiska spelet. Med det nya Lissabonfördraget får församlingen samma inflytande som ministerrådet på 40 nya områden. På parlamentets egen hemsida konstaterar man kort och gott att parlamentets beslut påverkar medborgarnas vardagsliv mer än någonsin.
Trots detta förblir de flesta av våra parlamentariker doldisar. Nyhetsrapporteringen om EU domineras fortfarande femton år efter inträdet av vinkande herrar och damer på väg till det senaste i raden av toppmöten. Med ett fåtal briljanta undantag präglas svensk EU-bevakning av oregelbundna punktinsatser med avbrott för pliktskyldig valrapportering en gång vart femte år. Det är i bästa fall en styvmoderlig behandling av en växande maktsfär, i värsta fall ett tecken på att medierna ger upp ambitionen att granska och utkräva ansvar.
Den bristande fortlöpande bevakningen är påtaglig. Ta till exempel EU-kommissionens förslag om obligatorisk mammaledighet som diskuterades i parlamentet redan för ett år sedan, men som först för några veckor sedan kom till den breda allmänhetens kännedom. Samma tystnad märks nu när Cathrine Ashton, EUs nytillträdda höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, efterlyser en gemensam utrikespolitik (EU Observer 10/3), eller när Guido Westerwelle, Tysklands utrikesminister, säger sig vara positiv till en EU-armé (EU Observer 8/2).
Det är ingen nyhet att EU kliver in på områden som traditionellt har betraktats som nationella angelägenheter. Visionen om ett allt tätare samarbete slogs fast redan i Romfördraget 1957. Det som förvånar är att flera svenska nyhetsmedier, parallellt med denna utveckling, minskar sin närvaro i Bryssel och Strasbourg. För om den långsiktiga utvecklingen av EU ska bli begriplig för en bredare publik måste nyhetsorganisationerna finnas på plats och följa samarbetet i vardagen. Det räcker inte att förlita sig på TT, SVT och SR.
Ekonomiska begränsningar finns och fordrar nya grepp: samarbeten med nordiska systermedier, gemensamt anlitande av frilansreportrar på plats, EU-redaktörer med ansvar för att lyfta fram EU-frågor och belysa den europeiska dimensionen i inrikesrapporteringen. Oavsett vilka idéer som till slut visar bärkraft måste bollen komma i rullning.
I den mån människor känner tilltro till journalistiken beror det på förmågan att bevaka och granska makten. När politikerna flyttar söderut måste vi följa dem i spåren.
