Yttrandefrihet eller politisk korrekthet?
Den 10 mars konstaterade DN:s avgående kulturchef, Maria Schottenius, att det konstnären Lars Vilks "utsätts för är ren kriminalitet, det har inget med religion eller kultur att göra."
Samtidigt anser Publicistklubbens ordförande, Ulrika Knutson, att Vilks bör "be om ursäkt för sin teckning . . .signera sin ursäkt, ställa ut den på galleri, sälja den till högstbjudande."
Den "trötta Rondellhunden får en stilfull begravning…" Det skulle alla tjäna på, konkluderar hon (Fokus 12-18/3-10).
En av hennes företrädare som ordförande på posten som den kanske främste värnaren av yttrande- och tryckfriheten i landet, Jan Guillou, passade sedan som den tredje i publicistskaran på att i TV:s Agenda (14/3-10) håna och förolämpa Lars Vilks efter noter, samtidigt som han bagatelliserade och förringade hoten mot konstnären. Ty det som denne gjort är "islamfientligt" och borde följaktligen inte ha ritats, ville den självsäkre och överlägsne tidigare PK-ordföranden göra gällande. Till på köpet hade Vilks bara åstadkommit undermålig konst.
En den verkliga yttrandefrihetens publicistiska trio i aktion – eller bara tre företrädare för politisk korrekthet, som inte vill eller vågar tala klarspråk, erkänna fakta, se de reella sambanden mellan religionen, kulturen och våldsyttringarna sedan rondellhunden första gången publicerades? Vad vi nu alla – journalister, politiker, allmänhet – behöver är sannerligen ingen naiv strutsmentalitet, ideliga bortförklaringar av det faktum att hotelserna mot Vilks och tidigare Nerikes Allehandas ansvarige utgivare, Ulf Johansson, och våldet, som excellerade efter Jyllands-Postens publicering av en annan Muhammedteckning, skedde i religionens, islam, namn och att verkligheten därmed utgör en rungande dementi av Maria Schottenius påstående.
Det är för övrigt hart när obegripligt att DN:s alls inte obildade kulturchef och tillika – om jag förstått hennes artiklar genom åren rätt – med stort intresse för just religionsfrågor kan hävda att hotelserna mot Vilks (som nu kommer på löpande band och på alla befintliga vägar i vårt digitaliserade samhälle) inte har ett dugg med islam att göra eller med den kultur, som sprungit ur religionen och avsaknaden av demokrati i nästan alla muslimska stater. Den enda förklaringen måste vara att sanningen inte är politiskt korrekt och därför skall döljas genom påståendet att det "bara" handlar om isolerad, låt vara allvarlig, kriminalitet.
Notera också att hennes egen tidnings ledarsida samma dag (10/3) effektivt vederlägger hennes slutsats: "Om någon betraktat attackerna på Vestergaard och Vilks som enskilda polisärenden är det hög tid för omprövning." Hoten "bör ses som ett vidare och större angrepp på ett öppet och fritt samhällsliv."
Vad gäller den tidigare PK-ordförandens, Jan Guillou, hånfulla förlöpningar och motbjudande attityd till Lars Vilks, är de mer förutbestämda och förväntade. Att lära gamla hundar sitta är som bekant omöjligt. Guillous starka sida har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att bli säkra och långsiktigt seriösa politiska och internationella bedömningar, vilket inte är någon nyhet för oss som tagit del av hans en gång dokumenterade lovord över Iraks grymme diktator Saddam Hussein och Baathpartiets diktatur. För PK:s tidigare ordförande existerar det uppenbarligen inte heller några islamistiska terrornätverk eller palestinska självmordsbombare – bara en hotfull och aggressiv demokratisk stat som heter Israel!
Vad som, slutligen, tagit åt vår nuvarande Publicistklubbförare, Ulrika Knutson, är däremot ännu höljt i dunkel. Men det är svårt att inte i den här frågan placera henne i samma politiskt korrekta bås som är DN:s kulturchefs. Varför skall Vilks be om ursäkt men inte de som hotat honom? Man kan ha vilken åsikt som helst om konstnärens aktuella teckning, men här gäller det ju rätten att rita och publicera den.
PK-ordföranden uppmanas, precis som Maria Schottenius ovan, att se sambanden, helheten och därmed religionens dominerande roll i protesterna. Det kan här även vara värt att påminna om såväl den internationella som nationella avsaknaden av gemensamma och kraftfulla manifestationer mot islamisterna från alla de moderata muslimer, som inte stödjer sina militanta trosfränder. Sådana hade varit mycket välkomna nu.
Men ingen -utom våldsverkarna och de hotande – tjänar något på att vi förtiger sanningen och verkligheten och förnekar religionens roll i försöken att tysta dem, som inte går islamisternas ärenden. Yttrande- och tryckfriheten är inte underordnad den politiska korrektheten!
BENGT OLOF DIKE
Tidigare politisk redaktör vid NT,
Ordförande i PK Östra 1989-1997
