Yttrandefriheten har ingen åldersgräns
Nyligen slutade jag som reporter på Sveriges Radio. Under många år intervjuade jag barn och unga. Lät dem komma till tals i radio, försökte värna deras yttrandefrihet. Många journalister undviker att intervjua barn och unga.
Anledningarna, som jag ser det, är flera: det tar tid, reportrar är osäkra, tycker att det väldigt svårt, är rädda för att skada barnen, är osäkra på vilka frågor de kan ställa, är okunniga om vilka regler som gäller och inser inte att det kan bli intressant journalistik om barn och unga får vara med och berätta om sin verklighet. Här några förslag på hur redaktioner på olika medier skulle kunna göra för att börja diskutera barns och ungas yttrandefrihet:
1. Höj medvetenheten om barns och ungas yttrandefrihet.
Många tror att föräldrar äger sina barns yttrandefrihet. Men lagen om yttrandefrihet har inga åldersgränser. Det finns inga speciella regler för barn och unga. Pressetiken talar om att ta hänsyn till oerfarna intervjupersoner, här ingår barnen. Barn har rätt att yttra sig fritt. Det är en mänsklig rättighet även för medborgare under 18 år. Rätten finns förtydligad i FNs konvention om barnets rättigheter i artiklarna 12, 13 och 14. Barnkonventionen är en del av folkrätten. Barns yttrandefrihet tonas ofta ner. Vi brukar i stället poängtera den skyddande sidan att barn ska skyddas från våld och förtryck. Men båda sidorna i barnkonventionen väger lika tungt. Barn har rätt till integritet, precis som vuxna. Men det betyder inte att journalister ska avstå från att intervjua barn.
2. Inkludera barn och unga i redaktionens mångfaldsbegrepp.
Mer än två miljoner, en femtedel av Sveriges befolkning, är under 18 år. De flesta gymnasister är under 18 år. De har än så länge ingen rösträtt. Men kanske får 16-åringar rösträtt i framtiden.
3. Diskutera hur vi beskriver barn och unga.
Jag lägger ofta märke till hur gruppen barn används som en bild för något jobbigt. En redaktionschef pratar om sina medarbetare som en grupp dagisbarn. Någon beskriver reportrar på jakt efter kändisautografer som ett gäng skolbarn. Carl Bildt är högstadiemässig. Förr ansågs barnet vara en vuxen i miniatyr, barndomen var endast en förberedelse för vuxenlivet. I dag ser allt fler barnet som ett självständigt subjekt med förmåga att agera i omvärlden. Men samtidigt betraktas de barn som kan prata för sig, klarar skolan, spelar schack, läser böcker och tar ansvar som lillgamla eller brådmogna. Inte som vanliga barn. Barn ska få vara barn. Barn ska vara bekymmersfria. Med mycket spring i benen. Men barn är olika. Och barnen växer hela tiden, en del mognar fort, andra långsammare. Vissa blir stora tidigt för att de måste. Journalister, noterar jag, använder ofta ordet lillgammal. Många reflekterar inte över hur och varför de använder ordet. Jag säger i stället avancerade barn, för barn som är extra kunniga. Hur använder vi metaforer där barn finns med? – Det är ingen barnlek när vi menar att något är extra komplicerat. – Hon blev behandlad som ett barn! Betyder det då att det är okej att behandla ett barn så? – Det är sandlådenivå på den här debatten! – Riksdagen har senaste dagarna varit en riktig lekstuga. Har de som uttrycker sig så sett barn leka i en lekstuga? Eller läst forskning som beskriver lek som komplicerad och besluten i sandlådan som strategiska?
4. Låt någon på redaktionen bli specialreporter på området barn och skola.
Många redaktioner har en skolreporter. Låt hen bli extra kunnig på att intervjua barn. Hens uppdrag blir att hitta vinklar och reportageämnen där barns och ungas synpunkter blir tydliga. På morgonmötena finns en återkommande punkt: – Intervjuar vi några barn eller ungdomar i morgondagens tidning/sändning/webbpublicering?
5. Undvik att intervjua barn i grupp.
Många reportrar intervjuar barn i grupp. Jag tror det handlar om brist på tillit och tid. Reportern tror inte att hen kan få ut något av ett barn. Reportern tror att har jag tre intervjupersoner så säger nog någon något intressant. Vi tror att vi är demokratiska som inte väljer ut ett barn. Vi tror att ungdomar och barn inte vågar bli intervjuade själva. Journalister intervjuar mycket sällan vuxna i klump, i stort sett aldrig. Att intervjua ett barn i taget har många fördelar. Du får kontakt med en person. Du kan ställa dina följdfrågor när du vill. Du behöver inte tänka på att vara demokratisk och fördela frågorna rättvist mellan barnen. Du kan förhålla dig friare i samtalet.
6. Ha gott om tid för intervjun.
Det sägs ofta att det är så svårt att intervjua barn, kanske är det därför som många journalister låter bli. Men framförallt tar det tid att intervjua barn. Allt som har med barn att göra tar längre tid.
Ylva Mårtens
