Fackförbundspressens redaktioner fortsätter att krympa

Olof Palmes gata 11, onsdag kväll, slutet av mars. Helle Klein kliver upp på en pall. Får upp reportern Mikael Färnbo på en stol intill; han är lite för lång och behöver vinkla huvudet. I rummet finns boxvin och snittar och ett 50-tal gäster, här för att fira Dagens Arbetes poddserie som i sju långa avsnitt avslöjat häpnadsväckande uppgifter om mordet på två svenska facktoppar i Tallinn 1991.

Som att en av de dömda mördarna var elitutbildad rysk Spetsnaz-soldat.

– Det är en kuslig aktualitet! utbrister Helle Klein med hänvisning till Ukrainakriget.

Mikael Färnbo som jobbat heltid med granskningen ett helt år berättar att han tidigt förstod att morden på Bertil Whinberg och Ove Fredriksson borde berättas i just poddformat. Han säger att han lärt sig mycket om dramaturgi genom att jobba med ljud, och hyllar produktionsbolaget Banda vars expertis köpts in.

Att just Dagens Arbete står bakom den påkostade satsningen är ingen högoddsare. Industriarbetarnas tidning, som förra året lanserade systertiteln Dagens Arbetsmiljö, är den på senare år mest firade av svenska fackförbundstidningar, med en rad priser och nomineringar. Något som ägarna, industrifacken IF Metall, GS och Pappers, värdesätter.

”Dagens Arbete syns och hörs i samhällsdebatten och har producerat uppmärksammad och prisbelönt journalistik”, summerar Martin Gunnarsson, förbundssekreterare för IF Metall, nöjt.

Men Dagens Arbete är med sina resurser en udda fågel i svensk fackförbundspress. Den är en av bara tre fackförbundstidningar som vuxit i antal anställda de senaste fem åren, visar Journalistens undersökning bland svenska fackförbund. Vi kan visa att var tredje tidning har färre anställda idag än 2017. Något fler har oförändrat antal anställda.

Medan journalisterna alltså blivit färre på många tidningar har bara två fackförbunds kommunikationsavdelningar (Journalistförbundet och DIK) krympt under samma period. I stället har kommunikationsavdelningen på vart fjärde förbund vuxit sedan 2017.

– Självklart önskar jag att antalet anställda journalister hade ökat, speciellt på förbund som haft en positiv medlemsutveckling de senaste åren och därmed mer resurser, säger Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert.

På en handfull förbund har kommunikatörerna blivit fler samtidigt som journalisterna blivit färre. Det gäller på Sveriges Läkarförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Psykologförbundet, Seko och Sveriges Arkitekter.

Styrkeförhållandet mellan kommunikationsavdelning och tidning skiftar rejält i fackförbunds-Sverige. I ena änden finns Unionen där runt 50 personer jobbar med kommunikation, marknad, digital värvning och reklamproduktion medan medlemstidningen Kollega har 13 anställda. På Journalistförbundet, i andra änden av skalan, finns 1,75 kommunikatörstjänst medan Journalisten har sju anställda.

– Kommunikationsavdelningarna har vuxit starkt det senaste decenniet. Däremot har man inte tillfört några betydande resurser till tidningarna, samtidigt som man ställer högre och högre krav på dem. Man ska vara på Facebook, göra rörligt. Tidningarna har fått rätta mun efter matsäck, säger tidningskonsulten Morten Postrup, som jobbat mycket med organisationspress.

Missförhållanden kan upptäckas snabbare

 

Ulrika Hyllert lyfter en annan utveckling som pågått över längre tid än sedan 2017:

– Flera fackförbund har gått från att ha självständiga tidningar till att bli osjälvständiga kommunikationsprodukter. Även om antalet anställda hade varit konstant så är utvecklingen djupt oroande.

Enligt Journalistförbundet borde det vara självklart för medlemsstyrda organisationer att ha en egen tidning med uppdrag att granska organisationen.

– Det bidrar till ökat förtroende, missförhållanden kan upptäckas snabbare och organisationen kommer få en mer levande interndemokrati. Om man som organisation står för demokrati behöver man själv också visa att man menar allvar med det, säger Hyllert.

Hur agerar Journalistförbundet i de här frågorna?
– Vi tar alltid debatten och försöker påverka när ett fackförbund lägger ned eller förändrar en tidnings oberoende till det sämre. Jag har tydliggjort inom både TCO-styrelsen och andra fackliga sammanhang att den typen av förändringar kommer vi protestera högljutt emot.

Ett nyligt exempel på det Hyllert beskriver är när Lärarförbundet 2018-2019 slog ihop sin tidningsavdelning med kommunikationsavdelningen, tog bort tidningarnas interngranskande uppdrag och därefter outsourcade hela tidningsproduktionen. Idag har Pedagogiska magasinet lagts ned och färre journalister jobbar med de kvarvarande lärartidningarna, på contentbolaget Make Your Mark.

Sedan lärarstormen har en chefredaktör, Kommunalarbetarens Susanna Lundell, avgått efter en konflikt med ägarna om tidningens digitala vägval (2020) – men på det stora hela har det gått lugnare till i fackförbundspressen.

Morten Postrup beskriver branschens nuläge som ”en tid för återhämtning och eftertanke mer än omvälvande förändringar”.

– Min bild är att de här ägarna har ett stort förtroende för sina tidningar och känner att de fyller en viktig funktion både hos medlemmarna och som enande kraft i organisationen. Det känns som att tidningarna står ganska starkt, säger han.

Betyder det att vågen av outsourcingar och nedskärningar är över?

– För några år sedan var det en väldigt het potatis, många hade sådana funderingar. Det känns inte som att det är så idag. Snarare har nog många ägare som inte redan gjort det där stärkts i att man vill ha en egen självständig journalistik.

Hur kommer det sig?

– Det starkaste argumentet är nog att organisationspressen som helhet faktiskt är en viktig aktör. Den är med och bidrar med något i demokratin med sina tidningar. Dessvärre var det nog Trumptiden som fällde det avgörandet. När man väl insåg att det fanns krafter i samhället som inte vill att vi ska ha det som vi har det – då förstod man att vi kan bidra genom att ha en tidning som är del av demokratin.

Skälen som förbunden uppger för att ge ut en tidning spänner från medlemsnytta och kommunikation med medlemmarna till att vara ett forum för yrkesdebatt och att påverka samhällsdebatten i den riktning som gynnar förbundet/medlemmarna.

”Vårdfokus är en av våra mest uppskattade medlemsförmåner, det bekräftas av förbundets medlemsundersökningar”, skriver Vårdförbundet.
Sveriges Läkarförbund framhåller att 118-åriga Läkartidningen ”har en unik position då den både är en medicinskt vetenskaplig tidskrift och en tidning med uppgift att rapportera om profession, vård och villkor för läkare. […] Läkartidningen är en uppskattad medlemsförmån.”

– Det som förut framför allt handlade om att skapa medlemsnytta med sina tidningar har kompletterats av att man vill bli en röst i debatten, lyfta sina frågor, få dem att ses på andra arenor. Att lyfta förbundets frågor på ett trovärdigt sätt tror jag är jätteviktigt, säger Morten Postrup.

Livsmedelsarbetareförbundet är en av de tidningsutgivare som uttalat vill sätta det egna förbundet på kartan. Förbundets tidning Mål & Medel ska ”spegla den mångfald av branscher, yrkesgrupper och människor som finns i branschen […], ge en bred kunskap om livsmedelsarbetarnas villkor och perspektiv samt sätta medlemmarnas frågor på dagordningen” – men också ”synliggöra Livsmedelsarbetareförbundets arbete nationellt och internationellt”.

Det nybildade förbundet Akavia (tidigare Jusek och Civilekonomerna) såg ”stort värde” i en tryckt tidning när man drog igång för två år sedan. Ordföranden Lee Wermelin hoppas att Akavia Aspekt ska bidra till medlemsrekrytering. ”För Akavia är det en del av värdegrunden i att verka för ett demokratiskt och upplyst samhälle att ha en medlemstidning.”

”Bra oberoende journalistik kan rekrytera medlemmar”, skriver chefredaktören Åsa Bolmstedt som svarar för fackförbundet Vision.

Några LO-tidningar har ett bredare politiskt uppdrag. Hotell- och restaurangfackets Hotellrevyn ska verka för ”en samhällsutveckling på grundval av politiskt, social och ekonomisk demokrati präglad av jämlikhet, jämställdhet och en feministisk grundsyn.” Kommunalarbetaren ska ”utifrån Kommunals ideologiska grundsyn beskriva och verka för medlemmarnas intresse i arbetsliv och samhälle.”

En ofta konfliktladdad fråga för organisationspress är förhållandet till ägaren. I ett ord: oberoendet. Journalistens enkät visar att åtta av tio tidningar upplåter en fast plats i spalterna åt förbundsstyrelsen eller ordförande. Var fjärde ägare informeras i varierande grad om vad medlemstidningen kommer att innehålla. Det gäller till exempel de båda lärarfacken, vars tidningar görs på entreprenad. ”Förbundet informeras inte regelmässigt. Däremot har vi ett bra och nära samarbete med en löpande dialog [med produktionsbolaget]”, skriver Lärarförbundet. Lärarnas Riksförbunds kanslichef Andreas Mörck svarar kort och gott ”Ja” på frågan om förbundet informeras om kommande innehåll i tidningen. Samma svar får vi från Arbetsterapeuterna, medan Sveriges Veterinärförbund informeras ”delvis, inte om allt”.

Akavia informeras inte ”i detalj” om innehållet i tidningen Akavia Aspekt, ”däremot har redaktionen och kommunikationsavdelningen ett upparbetat samarbete där de områden som förbundet belyser under året även belyses i tidningen och vice versa.”

”Vid förfrågan kan viss information ges från redaktionen”, svarar Sveriges Arkitekter.

Idag har man fler hybrider

 

Morten Postrup menar att det blivit en mer komplex fråga hur man organiserar sina tidningar. Förut fanns en strikt skiljelinje mellan tidningar med helt egen redaktion, som gjorde journalistik, och rena kommunikationsprodukter.

– Idag har man fler hybrider. Vilket går att försöka gömma undan genom att ha utgivaren på redaktionen. Men det har blivit svårare att säga: det här är den ena eller andra typen av tidning.

Ändå verkar debatten om oberoende och utgivarskap som tidigare böljat i branschen ha satt spår. Ett antal ägare lyfter och betonar vikten av att tidningens redaktion är tydligt åtskild från förbundet.

”Tidningen är fristående från förbundet och är en självständig journalistisk produkt”, betonar till exempel Handelsanställdas förbunds Stefan Carlén.

Många förbund tappar medlemmar, med bantade budgetar som följd. Läsarbeteenden förändras och konkurrensen om läsarnas tid är större än någonsin. Tidningskonsulten Morten Postrup pekar ut papperspriser och distributionskostnader som en av fackförbundspressens stora utmaningar framåt.

– Många har en väldigt stor upplaga, och det är för tidigt att säga att man inte längre behöver en papperstidning. Någonstans i framtiden skulle man vilja ha ett läge där man kan ha eller mista pappersutgivningen för att man når medlemmarna ändå, men där är vi inte, säger Morten Postrup.

Inget förbund i Journalistens enkät, undantaget DIKs nya digitala Magasin K, svarar nej på frågan om papperstidningen finns kvar om fem år.

Över en tredjedel av förbunden har dock en tydlig målsättning att utveckla de digitala kanalerna.

”Vi har en strävan att bli mer digital men papperstidningen har väldigt höga läsarsiffror. Så länge det inte förändras kommer vi fortsätta ungefär som förut”, skriver Svenska Elektrikerförbundets ordförande Urban Pettersson.

Flera har det uttalade målet att minska pappersutgivningen i takt med att de digitala kanalerna utvecklas. ”Sannolikt något färre utgåvor parallellt med ökat fokus på digitalt innehåll”, skriver till exempel Sveriges Tandläkarförbund. Jätteförbundet Unionen vill digitalisera Kollega och minska pappersupplagan.

På ett område skiljer sig fackförbundspressen från många övriga medier: man verkar inte tro på att låsa in digitalt material. Bara tre förbund ställer ett sådant krav på sin tidning (Veterinären, Magasin K, Tandläkartidningen). Ett skäl till att få vill låsa in material är att det motverkar syftet att skapa samhällsdebatt/sprida kunskap om medlemmarnas/branschens/fackets villkor.

”Vi ser att det är viktigt att materialet är öppet och delbart då allt fler tidningar idag låser”, svarar Kommunal.

Sveriges Arkitekters ordförande Emina Kovacic skriver att medlemstidningen Arkitekten genom sin breda bevakning av arkitekturfältet ”ökar medvetenheten om arkitekturfrågor hos politiker, beslutsfattare och allmänhet. Tidningen har också en god och ökande digital annonsaffär som skulle skadas om vi lade tidningen bakom inlogg. Så vi ser inga vinster med en inloggning i nuläget.”

Överlag tycker Morten Postrup att fackförbundspressen ligger bra till, det är ingen bransch på digital dekis. Men att göra snygga och matiga sajter med podd eller till och med rörligt är en sak – en annan är att nå ut till medlemmarna.

– Utmaningen är att lyckas med sin digitala distribution, att få ut innehållet till varje medlem. Det går inte att uppnå via sociala medier eller sök utan är en fråga om mejladresser.

Att som tidning få tillgång till medlemmarnas mejladresser för nyhetsbrev kan vara komplicerat. Förbunden kan sakna bra mejlregister, eller av integritetsskäl inte vilja dela med sig av dem. Förbundens kommunikationsavdelningar som sköter den digitala medlemskontakten kan vara ängsliga kring mängden utskick.

– De är ofta oroliga för att det ska bli för mycket, så att folk slutar prenumerera. Där kan det bli en kamp mellan tidning och kommunikationsavdelning, säger Morten Postrup.
Så svarade förbunden
28 fackförbund svarade på Journalistens enkät om hur de ser på sina medlemstidningar – och på sina egna kommunikationsavdelningar. Så här svarade de på några av frågorna. Alla förbund har inte svarat på alla frågor.

Varför ger ni ut en tidning? (flera svar möjliga)
Medlemsnytta: 12
Skildra/spegla medlemmarnas arbetsliv: 11
Påverka samhällsdebatten/sätta medlemmarnas frågor på agendan: 10
Interndemokratisk funktion/hålla ihop förbundet: 9
Kvitto på medlemskapet/bästa sättet att kommunicera med medlemmarna: 8
Spegla/synliggöra förbundet/fackliga frågor: 6
Professionsnytta/-utveckling: 6
Rekrytera medlemmar: 3
Debattforum: 3
Granska förbundet: 2

Finns krav på tidningen att ha låst, medlemsexklusivt, material på sin sajt?
Ja: 3
Nej: 22

Har ni kvar en pappersutgåva om fem år?
Ja/Troligen: 22
Nej: 0
Omöjligt att svara på: 5

Informeras förbundet om kommande innehåll i tidningen?
Ja/I någon mån: 8
Nej: 20

Är det fler eller färre anställda på tidningen idag än för fem år sedan?
Fler: 3
Färre: 10
Oförändrat: 13

Hur ser målsättningarna ut framåt?
Utveckla digitala kanaler: 9
Öka antalet läsare: 2

Har förbundsordförande/styrelse ett fast utrymme i tidningen?
Ja: 23
Nej: 5

Är det fler eller färre anställda på förbundets kommunikationsavdelning idag än för fem år sedan?
Fler: 7
Färre: 2
Oförändrat: 18

49 fackförbund inom LO, TCO och Saco fick mejlenkäten som genomfördes under mars. 28 svarade, en svarsfrekvens på 57 procent.