Här mördades Daphne

Daphne Caruana Galizia hade bråttom. Hon var sen till ett möte på banken i Valletta för att försöka återfå tillgången till sitt bankkonto som hade frysts i samband med en av de 48 aktiva förtalsanmälningarna mot henne. Just den här anmälningen hade gjorts av Maltas ekonomiminister Christian Cardona efter att hon i sin populära blogg Running Commentary påstått att han besökt en bordell under ett officiellt besök i Düsseldorf i januari 2017.

Hon hade just publicerat det som skulle bli hennes sista artikel, som handlade om Maltas premiärministers stabschef Keith Schembris hemliga Panamaföretag. Som alltid blandade hon nyheter, åsikter och elakheter. Rubriken löd: ”Den där skurken Schembri var i rätten idag och pläderade att han inte är en skurk”. Artikeln avslutades med orden: ”Nu finns skurkar överallt man tittar. Situationen är desperat.”

Hon ropade hejdå till äldste sonen Matthew som satt i vardagsrummet och jobbade och lyssnade på musik. Hon körde sin grå Peugeot 108 längs grusvägen intill vinodlingen och svängde vänster in på landsvägen mot Valletta. I ett backkrön 300 meter från uppfarten fjärrutlöstes en sprängladdning under förarsätet. Klockan var 14.58 måndagen den 16 oktober 2017 och Maltas ihärdigaste grävreporter var död. Hon blev 53 år.

När Matthew Caruana Galizia hörde smällen förstod han omedelbart att det var en bilbomb. Han rusade barfota ut ur huset, i gruset och över landsvägen till det lilla fältet som bilen slungats upp på av kraften i explosionen. Fordonet var förstört bortom igenkänning. Förarsätet var tomt. Det tände ett kortvarigt hopp. Kanske var det inte hennes bil. Eller kanske hade hon lyckats ta sig ur bilen innan den exploderade. Sen såg han henne. Runt omkring sig på marken och på körbanan.

– Min mamma mördades för något som hon var på väg att avslöja. Hennes mördare visste att hon aldrig skulle ge vika för hot och det var därför hon blev dödad. Det fanns inget annat sätt att stoppa henne. Det är något som jag tror många mördade journalister har gemensamt: de var orädda och omutbara, säger Matthew Caruana Galizia.

Klockan är tio på förmiddagen men han ser nyvaken ut, petar gruset ur ögonen och gäspar. Kaffe? Och visar vägen till köket i familjens suterränghus nära den lilla byn Bidnija på den maltesiska landsbygden. Daphne Caruana Galizia kallades ”The Witch of Bidnija”, häxan i Bidnija, av sina belackare och fiender. Hon resonerade i en av sina bloggposter att det berodde på att Malta aldrig riktigt lämnat medeltiden.

Det fanns inget annat sätt att stoppa henne

Matthew Caruana Galizia är programmerare och journalist, men arbetar numera heltid för Daphnestiftelsen, som finansieras med donationer och verkar för stöd till grävande journalistik – och för rättvisa för hans mamma. Han arbetar i samma hus där han växte upp med sina föräldrar och två yngre bröder. Redan som tioåring blev han medveten om att mamman var en kontroversiell person – älskad och avskydd. Familjen levde under konstant hot. Huset sattes i brand två gånger, 1996 och 2006. Tre av deras hundar har blivit dödade, en av dem lämnades med avskuren hals vid ytterdörren.

– Vid ett tillfälle lyckades min mamma få ett besöksförbud mot en borgmästare som jagat henne nedför en gata med en pöbel.

33 av de 48 förtalsstämningarna har dragits tillbaka efter hennes död. 15 pågår fortfarande. En av personerna som just nu driver en förtalsprocess mot den mördade journalistens dödsbo och hennes familj är Labourpolitikern Joseph Muscat, som var Maltas premiärminister vid tiden för mordet, och fortfarande är mycket inflytelserik i partiet.

– Förtalsstämningar har blivit ett modernt sätt att hota journalister: ”Sluta skriv, annars försätter vi dig i personlig konkurs.” Rättsprocesserna är tidsödande och frustrerande. Den som blir stämd måste bevisa att det som publicerats är sant, men huvudvittnet har dött. Det blir omöjligt för oss att få en rättvis rättegång.

Har du hopp om rättvisa för din mamma?

– Vad är alternativet? Lägga sig ned och dö? Att säga att man saknar hopp är en ursäkt för att ge upp. Om du inte har hopp om att det du jobbar för ska bli verklighet har du fel jobb. Journalist är inte yrke för människor som gett upp.

Din mamma var journalist men också aktivist. Kan man vara bådadera?

– Jag får ofta den frågan från utländska journalister. Ingen journalist vill vara en aktivist. Det var likadant för min mamma. Men när hoten tilltar, du trakasseras av tjänstemän och regeringsföreträdare, stäms i domstol och blir avhumaniserad, då tvingas du in i ett hörn. Det blir en strid för ditt eget liv. Samtidigt som du ser hur korruptionen och straffriheten fräter bort demokratin. Gränsdragningen mellan journalistik och aktivism är bara möjlig när ett demokratiskt system har etablerats och förfinats under lång tid – och som tidigare generationer kämpat för. Journalistik är aktivism – för demokrati.

Det var uppenbart ett kontraktsmord

 

Tack vare hjälp från Europol och FBI kunde maltesisk polis redan i december 2017 gripa tre yrkeskriminella misstänkta för att ha utfört mordet: bröderna Alfred och George Degiorgio samt deras vän Vince Muscat (som inte är släkt med nämnde Joseph Muscat). Det var uppenbart ett kontraktsmord, ändå stannade polisutredningen av helt efter gripandena.

– Jag räknade med att utredningen skulle läggas ned. Ingen trodde någonting annat. Rättssystemet är oerhört svagt på Malta, säger Matthew Caruana Galizia.

Två journalistiska avslöjanden förändrade allt.

Efter mordet startade 45 journalister i 15 länder nätverket ”The Daphne Project” i syfte att fullfölja Daphne Caruana Galizias många korruptionsgranskningar. En av dem handlade om en muthärva kring det mystiska Dubaibaserade företaget ”17 Black”, som hon skrivit om åtta månader före sin död.

I november 2018 kunde Reuters avslöja att 17 Blacks ägare var en av Maltas rikaste affärsmän: kasinomagnaten Yorgen Fenech. Fenech hade 2014 via 17 Black överfört minst 20 miljoner kronor till Panamaregistrerade företag som kontrollerades av Maltas energiminister Konrad Mizzi och premiärministerns stabschef Keith Schembri – i samma veva som ett av Fenechs bolag vunnit en statlig upphandling för ett nytt kraftverk, värt fem miljarder kronor.

Reuters artikel ledde till interna konflikter i den pågående mordutredningsgruppen, och snart började information ur förundersökningen läcka till pressen.

Den 6 oktober 2019 rapporterade Times of Malta att en maltesisk affärsman var huvudmisstänkt för mordet på Daphne Caruana Galizia.

– All hell broke lose, säger Times of Maltas chefredaktör Herman Grech när vi träffas på redaktionen i ett industriområde i utkanten av Valletta.

– Artikeln satte press på polisen. Det fanns bra och dåliga utredare, och efter vår publicering insåg de dåliga utredarna att de satt i skiten. Men det var ett riskabelt avslöjande. Folk var rädda på riktigt.

All hell broke lose

Nu gick polisutredningen plötsligt i rasande tempo. I utbyte mot straffreducering till 15 års fängelse erkände Vince Muscat sin delaktighet i mordet och vittnade mot sina kumpaner, samt pekade ut taxichauffören Melvin Theuma som mellanhand. Den 19 november 2019 benådades Theuma av Maltas president mot att han avslöjade vem som beställt mordet. Och tidigt följande morgon greps Yorgen Fenech på sin lyxjakt ute till havs när han var på väg att fly Malta.

Korruptionen låg i öppen dager och på kvällen drabbade demonstranter och polis samman utanför regeringsbyggnaden Castille. Under de följande dagarna lamslogs centrala Valletta av protesterna som växte i takt med nya medieavslöjanden om mordutredningen och mutorna till Maltas toppolitiker. Yorgen Fenech hade gett premiärminister Joseph Muscat en Bvlgariklocka i vitguld värd 200 000 kronor i julklapp 2014 och tre flaskor Château Pétrus värda 60 000 kronor i födelsedagspresent 2019. Och så vidare.

Efter tio dagars protester meddelade premiärminister Joseph Muscat sin avgång. Vid det laget hade både stabschefen Keith Schembri och ministern Konrad Mizzi lämnat sina poster.

– Vi vet genom våra källor att det var vårt avslöjande som ledde till att Yorgen Fenech greps, säger Herman Grech. Om vi inte hade publicerat artikeln hade de dragit ut på processen så länge som möjligt och fått utredningen att rinna ut i sanden. Det finns korrespondens och dolda inspelningar som bevisar att staten aktivt försökte skydda huvudmannen och mellanhanden, så att bara de tre lejda mördarna skulle åtalas, och ingen annan. Det var skamligt.

Great Siege Square är döpt efter Johanniterordens seger mot ottomanerna 1565, då ”Malta försvarade det kristna Europa från islam”, som det står på en plakett i det militärhistoriska museet i Valletta. Torget är inklämt mellan Johanneskatedralen och den pampiga domstolsbyggnaden med joniska pelare. Här startade protesterna som utlöste Maltas politiska kris i november 2019.

Direkt efter mordet började aktivister och anhöriga att organisera minnesstunder för Daphne Caruana Galizia på torget. Det stora bronsmonumentet över de stupade i slaget 1565 förvandlades till en minnesplats för Daphne. Foton, blommor, ljus och plakat med slagord täckte granitsockeln varje kväll. Varje morgon städades allt bort, på order från justitiedepartementet. Demonstranterna började i stället skriva sina budskap på hänglås och satte fast i staketet. Efter krisen 2019 lät regeringen minnesplatsen vara.

Numera arrangeras minnesstunderna på torget den 16 i varje månad. På minnesstunden i maj, fyra år och sju månader efter mordet, är ett hundratal samlade på torget, färre än vanligt. Det hålls flera tal och en tyst minut. En av talarna är Therese Comodini Cachia, tidigare EU-parlamentariker för det maltesiska högerpartiet Partit Nazzjonalista, samt familjen Caruana Galizias advokat.

– Jag är inte trött på kampen, säger hon efter minnesstunden. Det är inte bara en kamp för familjen eller för rättvisa eller Daphne, det är en kamp för det här landet. Vi har lyckats lyfta rättssäkerheten och rättvisan i Malta till en högre nivå, men den befinner sig på en platå och vi kan inte sluta nu. Vi måste ta ett kliv mot att bli en mer mogen demokrati.

Jag är inte trött på kampen

Trots all bevisning har hittills bara en person dömts för sin inblandning i mordet: Vince Muscat, som erkänt. Yorgen Fenech och bröderna Degiorgio sitter häktade i väntan på rättegång och det kan dröja ett år till innan den inleds, tror Times of Maltas chefredaktör Herman Grech.

– Jag var inte ett av Daphnes fans. Vi hade meningsskiljaktigheter. Men det spelar ingen roll. Hon var en av Maltas skickligaste skribenter och de mördade henne på ett spektakulärt sätt för att skrämma andra. Vi borde ha lyssnat bättre på vad hon hade att säga. Vi var dårar som ibland lät oss luras att rikta uppmärksamheten någon annanstans, säger Herman Grech.

Den granskande journalistiken har blivit bättre och journalistkåren mer sammansvetsad efter mordet menar han, men han är inte optimistisk om framtiden.

– Malta är inte Ungern eller Ryssland, men offentlighetsprincipen och tillgången till makthavare är usel och på väg utför. Säg så här. Vi är Maltas största nyhetsorganisation och vi har inte fått en intervju med premiärministern sedan 2016.

Är det sant?

– Det är sant.

Men det var ju val till parlamentet 2017 och igen nu i mars 2022 …

– Vi fick en intervju med Joseph Muscat 2016. Vi har inte fått någon intervju med hans efterträdare Robert Abela sedan han tillträdde för mer än två år sedan. De struntar i oss.

Det är ju galet.

– Det är galet. När polisen, militären eller andra myndigheter börjar ljuga för journalister, eller börjar undanhålla information som borde vara offentlig – och när folkvalda slutar svara på journalisters frågor, då är samhället på väg in i en oerhört farlig situation. Då är demokratin verkligen hotad. Den utvecklingen ser vi på Malta – men den finns i fler europeiska länder.