I Dawits fotspår

Lerum Andersvägen i Lerum, blåsig sommarkväll. Mataffären har blivit bilhandel men de gula hyreshuslängorna ser likadana ut som på 1980-talet.

– Fast balkongerna har blivit inglasade, säger Esayas Isaak och pekar.
Det är många år sedan han senast var här. För Björn Tunbäck, som står vid hans sida, är det första gången. Björn Tunbäck har tillsammans med Esayas Isaak lagt ned oräkneliga timmar och dagar på att med alla medel kämpa för att Dawit Isaak ska bli fri. De har med hjälp av Dawit Isaaks jurister drivit avancerade internationella juridiska processer, varit på plats vid Afrikanska kommissionens möten, tagit initiativ till att ge ut en bok med Dawits texter. Skrivit debattartiklar, verkat för att politiker i olika länder ska agera.

– Det är ju livsfarligt varenda dag han sitter där. Egentligen är det jättebråttom, det har varit bråttom i 20 år. Vi har inte tid för passivitet. Den dag vi bara sätter oss ned, då är det slut, då går det inte. Man behöver också göra det för sin egen självrespekts skull, säger Björn Tunbäck i vinden i Lerum.

– Att vara tyst är inte ett alternativ. Om inte vi, så vem, säger Esayas Isaak.

När Dawit Isaak 1987 flyttade in i en lägenhet på andra våningen på Lerum Andersvägen 96 var han Lerums första flykting, på flykt från Eritreas långa och blodiga befrielsekrig mot Etiopien. Det fanns en tanke med att Dawit hamnade just här. Lillebror Esayas, som kommit flera år tidigare, tillbringade stora delar av sin barndom hos fosterfamiljen Leif och Elisabeth Öbrink utanför Lerum. Leif skulle senare bli ordförande i stödkommittén Free Dawit.

Tonåringen Esayas hade nycklar till broderns lägenhet och brukade komma hit och hänga. Han minns att Dawit alltid satt och skrev, för hand med neddragna persienner. Versdramat Moses och Manna, en ung kärlekshistoria med spelplats Asmara, författade han i Lerum.
Dawit brann tidigt för hemlandets språk och litteratur. Han tvingade sin lillebror att lära sig tigrinja, tog själv lärarrollen.

– Jag tyckte väl inte att det var så roligt. Men han tryckte på att vi måste kunna prata med våra föräldrar när landet blev fritt, säger Esayas.

– Man kan uppfatta honom som lite tråkig om man inte känner honom. Men alla talade alltid gott om honom.

Dawit bakade frallor och bjöd på, minns han. Och tyckte det var lite konstigt att bo ensam; i Eritrea bor man hos föräldrarna tills man bildar egen familj. Han sökte sig till Göteborg och dess exileritreanska kretsar. Var samtidigt mån om att integreras. Fick jobb som fabriksstädare – av journalisten Belinda Olssons mamma, som månade mycket om honom – och som kyrkvaktmästare. Han samlade också in pengar till svältande i hemlandet. Stod med bössa och plakat i köpcentret Solkatten i Lerum.

Dawit Isaak har blivit en ikon, en pressfrihetssymbol, Sveriges första och längst frihetsberövade samvetsfånge. Svenska medier har med varierande men tilltagande styrka rapporterat om ”den fängslade journalisten”. Men på 80- och 90-talen var Dawit Isaak mer en intellektuell än en murvel. Han var en författare – som ung skrev han både prosa, dramatik och poesi – och tänkare som drömde om att återvända till ett fritt Eritrea. 1992 gjorde han just det, med svenskt medborgarskap i fickan. Tillbaka i Asmara mötte han Sofia och fick tre barn.

Först 1997 började Dawit Isaak arbeta som journalist. Tidningsmannen Aaron Berhane hade koll på vem han var och värvade honom till sin nya, oberoende, tidning Setit. I fyra år hann Dawit rapportera om samhälle, politik och litteratur i Setits spalter. En del av den tiden skrev han från Göteborg, dit familjen flyttade år 2000 efter ytterligare två år av uppblossande, hårda strider.

Men Dawit ville tillbaka och rapportera om vad som hände i det unga landet, vara en del i de demokratiska processerna.

Den 23 september 2001 hade han varit i Asmara i några månader och familjen hade precis kommit ned på besök. Regeringen hade fem dagar tidigare – när världens blickar var riktade mot New York – förbjudit alla fria tidningar och låtit fängsla de elva toppolitiker som i bland annat Setit uttryckt missnöje med president Afwerki och krävt demokratiska reformer.

Nu hade tiden kommit för journalisterna.

Dawits dotter Betlehem Isaak minns fortfarande den tidiga morgon hennes pappa fördes bort från hemmet i medelklasskvarteret i Asmara. De två männen som tog honom med sig hade först låtit sig bjudas på frukost.

– Bilden är tydlig, men ändå inte. Man minns det man vill minnas, säger Betlehem Isaak.

Hon var sju då, nu är hon 27. I somras födde hon sitt första barn.

– Jag hoppas verkligen att min pappa kommer att träffa honom.

I boken Mitt liv utan dig berättade Betlehem Isaak om en uppväxt i skuggan av en fängslad far. En upplevelse som på intet sätt är unik för henne, konstaterar hon.

– Och det är inte bara en historia om att växa upp utan sin pappa, utan om utanförskap, ensamhet, det är mänskliga erfarenheter. Boken är också ett sätt att prata om honom. Jag har försökt föra fram vem han är och framför allt vad han gjorde. Hans gärningar.

Vad är det du helst lyfter fram?
– Att det han gjorde var viktigt. Liksom hans mod. Det behövs även här, till exempel när högerradikala partier växer i hela Europa. Då är det jätteviktigt med journalister som gör arbetet, undersöker, ifrågasätter. Utan journalistik tror inte jag att det kan finnas en fungerande demokrati.

– Jag är jättestolt, jätteglad över honom.

Att Dawit Isaak blivit en pressfrihetssymbol är bra och stort, tycker Betlehem Isaak.

– Men det är synd att han är min pappa. Det kanske alltid måste finnas sådana människor, men jag tycker självklart att det är tråkigt att det råkar vara just min förälder. För mig är han först och främst en förälder.

Också Esayas Isaak lyfter Dawits mod:

– Jag lämnade landet när jag såg åt vilket håll det gick, men Dawit var modig. Han tog fajten, han ville utmana regimen, göra det bättre för det
eritreanska folket.

Han pausar en sekund.

– Jag har i stället tagit fajten här för honom.

Esayas Isaaks liv förändrades i ett slag när han som 27-åring av en kompis till Dawit fick reda på att brodern fängslats. Esayas lämnade sin lunch oäten och lyfte luren. En lång kamp för att få Utrikesdepartementet och svenska redaktioner att engagera sig hade rivstartat.

– Den hösten tänkte jag att det blåser över, till jul skulle det vara över. Jag trodde att det var ett sätt för regimen att visa sin makt, att alla skulle släppas igen samtidigt.

Björn Tunbäck, då reporter på P1 och – som nu – engagerad i Reportrar utan gränser, var en av de första som svarade när Esayas ringde. Sedan dess har de gjort ”så jäkla mycket” ihop och blivit vänner.

– Vi ses oavsett, Dawit knyter ihop oss fast han inte är här. Jag har ju aldrig träffat honom, men jag har tänkt mer och mer på honom genom åren, säger Björn Tunbäck.

Svenska medier har rapporterat återkommande om Dawit Isaak, med undantag för de första tysta åren. Men bevakningen har ofta stannat vid debattappeller för hans frihet och en räkning av antalet år i ofrihet. Gärna på Pressfrihetens dag.

– Det är som Melodifestivalen, man skriver en gång per år. Medan vi försöker hålla en jämn nivå. Han sitter där varje dag, säger Esayas Isaak lite trött.

Björn Tunbäck kan känna sig besviken över att inte mer granskande och självständig journalistik gjorts om fallet Dawit.

– Man kunde titta på biståndet och EUs agerande. Hur kan man över huvud taget ha biståndsöverläggningar med ett land som håller en medborgare fängslad utan att ens nämna hans namn?

De tre försök Esayas Isaak och Björn Tunbäck tillsammans med Dawit Isaaks jurister har gjort för att få en svensk åklagare att driva Dawit Isaaks fall som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, kunde medierna också ha gjort mer aktiv journalistik kring, menar Tunbäck.

– Skriv inte bara att vi bråkar! Alla de internationella toppjurister som samlats kring kravet på åtal, de tycker ju något om Sverige och vad Sverige gör. Man kan fråga dem.

Tunbäck och Isaak pekar på att Riksåklagaren 2015 såg skäl att misstänka brott mot mänskligheten och sade att Dawits och de andra eritreanska fångarnas fall går att utreda juridiskt. Men RÅ avstod från att inleda en process eftersom UD menade att det skulle minska möjligheterna att få honom fri.

– Sedan dess har det gått fem år. Ska det gå fem år till, tio år, sjuttio år? UD har själva sagt att det inte rör sig en tum, säger Björn Tunbäck.

UDs tysta diplomati har ifrågasatts av fler än dem genom åren. Men andra röster, som journalisten Martin Schibbye som skrivit en bok om Dawit, tror mer på dialog än hårda ord och fördömanden.

Tänk om det är fel väg att bråka?
– En diktatur vill väl alltid ha det tyst. Vi har en för naiv kunskap om Eritrea. Övergreppen som sker inne i landet – Saddam var en gullpojke jämfört med dem. Sverige är för vekt, säger Esayas Isaak.

Björn Tunbäck menar att lågmäld diplomati säkert kan vara jättebra i perioder, men inte efter 20 år.

– Och nu heter det att vi måste bygga relationer – som om vi varit jättefientliga förut. När var det?

Även Betlehem Isaak har tidigare kritiserat den svenska strategin. Hon välkomnar den kommission som riksdagen har beslutat ska granska UDs arbete för att få Dawit fri.

– Jag hoppas att sanningen kommer fram. UD behöver helt enkelt mer kompetens i hur man ska göra i sådana här fall. Det är väldigt ensidigt.

På senare år har hon varit rådgivande i en dialog med UD om vägen framåt. Hon tror på relationsbyggande.

– Alla krafter behövs. Vi behöver hjälpas åt, allihop. UD, vi i familjen. Jag tror också att jag kan göra saker, säger hon.

Betlehem Isaak vill förstås helst av allt se sin pappa bli fri, men hon vill också att eritreaner ska slippa fly.

– Det är helt orimligt att en halv miljon är på flykt från ett land som är så ungt och har så mycket potential. Något måste hända! Det här fungerar inte.

Nu väntar ännu en årsdag; smått ofattbara 20 år utan rättegång.

– Det är sorgligt. Jag blir mest ledsen, säger Betlehem Isaak.

I ditt sommarprogram 2020 sade du: ”min pappa lever”. Känner du det lika starkt fortfarande?

– Ja, det gör jag.

Esayas Isaak suckar i bilen på väg hem till Göteborg i den ljusa kvällen. Eritrea är ett enda stort fängelse, alla exileritreaner känner någon som suttit fängslad, säger han. Dawits fall är tyvärr inte unikt.

– Man vill bara att det ska få ett slut. Ett lyckligt slut såklart, men ett slut på något sätt. Men vi måste fortsätta trycka på. Annars slänger de bort källarnycklarna.

20 ÅR UTAN RÄTTEGÅNG
Författaren och journalisten Dawit Isaak sitter fängslad på okänd ort i Eritrea sedan den 23 september 2001, utan rättegång och utan att några formella anklagelser riktats mot honom. Han är den enda journalisten i
inom EU som adopterats som samvetsfånge av Amnesty International.
30 ÅRS BEFRIELSEKRIG
Eritrea var en italiensk koloni från 1889 till andra världskrigets slut. 1951 blev det efter ett FN-beslut självstyrande i federation med Etiopien. När etiopierna 1962 upphävde Eritreas utlovade självstyre bröt ett 30 år långt och blodigt befrielsekrig ut. 1998-2000 utkämpades ett gränskrig mellan länderna. Först 2018 slöts ett formellt fredsavtal. Den demokratiska utvecklingen i Eritrea har helt avstannat: landet har blivit en hård förtryckarstat.