Journalisten på plats i Kiev: ”Just nu finns det bara kriget”

Kiev i början av februari 2023 är en fungerande, levande stad. Butikerna är öppna, gatulivet pågår och trafikstockningarna är tillbaka. Det finns sådant som skvallrar om kriget, som de rullande strömavbrotten och det nattliga utegångsförbudet. Framför allt finns Kievbornas egna fruktansvärda berättelser. Några av dem kommer du att få ta del av i det här reportaget. Men vi börjar på tågstationen i Kiev, morgonen den 6 februari.

Staden kryllar av journalister

Den stridbare sportjournalisten och Youtubestjärnan Kostiantyn Andriyuk möter oss på perrongen när nattåget från Polen rullar in. Han är vår fixare i Kiev, och han är just nu mer taggad på vårt reportageuppdrag än vad vi är – resan från Sverige har tagit mer än ett dygn och vi har kvartssovit stötvis på smala britsar medan det åldriga tåget hackat sig fram genom västra Ukraina i 13 timmar.

Det är ärligt talat svårt att matcha Kostiantyns sprudlande entusiasm även i utvilat tillstånd. Han har den där outtröttligheten och geisten som många sportjournalister verkar ha fått med modersmjölken. Det är mycket i Kostiantyn Andriyuks värld som är ”amazing”. Han är också en kändis i branschen, inte minst för sina avslöjanden om korruption i det ukrainska fotbollsförbundet UAF, som han granskat minutiöst i över ett decennium. Bara några dagar före vår ankomst har han stämts i domstol av UAFs ordförande Andriy Pavelko för ”spridande av falsk information”. Ett hedersmärke, tycker Kostiantyn själv. Och ganska talande för en av den ukrainska journalistikens största utmaningar: alla försök att avslöja korruption attackeras skoningslöst och personligt.

Kostiantyn Andriyuk har sedan invasionen inleddes för ett år sedan tillfälligt övergett sportjournalistiken och sitt populära Youtubeprojekt där han dokumenterar Kievs bilisters bedrövliga trafikvett, och har i stället jobbat som fixare åt krigskorrespondenter från BBC, Le Monde och The Guardian. Hans kontaktnät är enormt och han kommer att öppna ett par stängda dörrar för oss de kommande dagarna.

Vi dumpar väskorna på hotellet och kör direkt till Majdantorget för att ta vårt bylinefoto.

Redan nu inser vi att Kiev är nedlusad med utländska journalister. Med mindre än tre veckor kvar till årsdagen av invasionen återvänder utrikeskorrarna till Ukraina och utanför hotellen står PRESS-målade Land Rovers på rad. CNN hyr takvåningen på Intercontinental för sina direktsändningar och på Majdan möter vi ett team från statskontrollerad azerbajdzjansk tv som genast vill intervjua oss om vår reportageresa.

”Meta”, tycker Tor och ställer upp.

”Amazing”, tycker Kostiantyn.

Tillbaka på hotellet hamnar jag i samspråk med New York ­Times jovialiske säkerhetschef i hissen. Några av tidningens journalister bor här.

– Men jag har spritt ut våra reportrar och fotografer på flera olika hotell i Kiev.

Av säkerhetsskäl?
– Tja, nej. Jag försöker alltid hålla dem åtskilda. It’s like herding cats.

Julia och roboten

Som Julia Datsenko minns det blev allt tyst bråkdelen av en sekund före explosionen – som om någon dragit ner volymkontrollen i botten. Sedan kaos. En kaskad av glas och splitter flög genom köksfönstret, stora metalldelar från balkongen missade Julia med ett par centimeter där hon stod framför kylskåpet i mamma Ljudmylas lägenhet i centrala Kiev. Hon pekar på en lång glasskärva som fortfarande sitter fastnaglad i väggen. Hade den träffat henne hade hon kanske inte stått här idag.

Julias egen lägenhet i samma trapphus totalförstördes. Väggen mellan vardagsrummet och sovrummet välte över sängen. Där inne någonstans fanns hennes katt.

Det var måndagen den 10 oktober och flyglarmet hade ljudit över Kiev hela morgonen. Putin lät robotarna regna över Ukraina som hämnd för sprängningen av Krimbron två dagar tidigare. Klockan 09.35 missade en rysk kryssningsrobot av typen Kalibr värmeverket på andra sidan gatan och slog ned i grannfastigheten.

– Det första jag gjorde var att kolla att mamma var okej. Det var chockartat att se hennes blodiga ansikte, men det var bara små skärsår, inga allvarliga skador. Då kunde jag börja filma. Jag är journalist, jag måste dokumentera, säger Julia Datsenko.

Hon visar förödelsen på mobilskärmen. Inspelningen börjar klockan 09.36.

En del av roboten hade landat på Julias bil som stod parkerad på innergården.

– Det brann inne i bilen men jag lyckades få ut första hjälpen-lådan ur bakluckan och plåstrade om mamma och hjälpte henne till sjukhuset. Sen gick jag hit igen och letade efter min katt. Det tog hela dagen.

Hittade du katten?
– Ja.

Vid liv?
– Ja. Tack gode Gud.

Hon gör korstecknet.

Julia Datsenko arbetade i flera år som reporter på tv-kanalen Ukraina 24, men jobbar just nu som administratör på en teater i Kiev och volontär vid ett hjälpcenter. Hon vill tillbaka till journalistiken, så småningom. Först måste kriget vinnas, annars finns inga journalistjobb att återvända till.

– Just nu finns det bara kriget. Antingen är man i armén eller så jobbar man för armén. Jag är redo att rycka ut till fronten om jag behövs, säger Julia Datsenko.

Vi går ut på gården och i en hög med bråte hittar hon en del av roboten, ett metallsjok med gula missfärgningar.

– Jag kan sälja den till samlare. Folk köper allt möjligt konstigt från kriget.

Hon ser sig omkring. Den gamla fabrikslokalen där mormor en gång jobbade och som gjordes om till bostäder för tio år sedan är helt utbombad. På golvet i ett av rummen ligger en bh, ett gratulationskort med rosor och fjärilar och en inplastad helgonbild. Det var här roboten slog ned. Fem personer dog, Julias grannar.

– Jag växte upp på den här gården, det var mitt hem och jag ville inte bo någon annanstans. Men nu kan jag inte tänka mig att flytta tillbaka. Det är för många dåliga minnen från den dagen, säger Julia Datsenko.

När vi skiljs åt vill hon skicka med ett budskap:

– Jag vill tacka Sverige för allt stöd. Jag vill tacka alla svenska journalister som berättar vad som sker här. Världen måste få veta.

Hon spricker upp i ett flin.

– Ni måste komma tillbaka till Kiev i sommar för segerfesten. Den kommer att bli enorm.

I rysk fångenskap

När Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes kom makarna Inna Bodnar och Igor Bondarenko överens om att han skulle fortsätta att gå till arbetet på Ukrainas största privatägda tv-kanal 1+1 där de båda arbetade som journalister. Hennes uppgift blev att ta hand om barnen. Den 25 februari 2022 satte sig hon i bilen med sönerna Matviy, 10 år, och Timofiy, 5 år, och körde de tre milen till föräldrarnas hus i den lilla byn Peremoga öster om huvudstaden. Det visade sig vara ett ödesdigert misstag. Tre dagar senare kom ryssarna.

– Den dagen sköt de alla som befann sig utomhus. Jag såg en man som flydde nedför gatan när kolonnen med stridsvagnar körde in i Peremoga. De sköt honom i ryggen. Hans kropp blev liggande i en månad, berättar Inna Bodnar.

De som överlevde blev fångar i sina egna hus.

– Det krävdes tillstånd för att gå ut. Soldaterna gick runt till alla hus och plundrade. De tog tv-apparater, tvättmaskiner, allt de kunde frakta.

Ryssarna använde civilbefolkningen som mänskliga sköldar och hade placerat en stridsvagn på deras bakgård. Den första natten sov hon inte en blund. De kurade vid en mur med snabba flyktvägar. Hela natten hördes artillerield och skottsalvor.

Det dröjde några dagar innan mobilnätet började fungera igen och hon fick kontakt med maken Igor – och med en krigsreporter som kunde ge henne en lägesrapport.

– Vi fick veta att ukrainska soldater hade sprängt bron för att stoppa ryssarnas framryckning så vi kunde inte ta oss tillbaka till Kiev den vägen. Det fanns en by som kontrollerades av ukrainska armén ett par kilometer bort men att fly dit över öppna fält med två barn och mina gamla sjuka föräldrar var för farligt.

Inna Bodnar bad soldaterna utanför huset om ett möte med deras befälhavare. Den 8 mars eskorterades hon till en av byns större villor som ryssarna gjort om till ­lokalt högkvarter.

– Jag var väldigt rädd men beslutsam, jag hade ju barnen att tänka på. Jag sa till befälhavaren att vi inte kunde vara kvar i byn, maten är på väg att ta slut och det finns ingen el, mina föräldrar är sjuka och mina barn är rädda. Han lät oss åka om vi gav oss av direkt.

De kastade sig in i bilen. Det fanns två ryska check points på vägen till grannbyn, båda släppte förbi dem efter att ha kontrollerat med befälhavaren i Peremoga att de hade tillstånd att resa.

Tre dagar senare fick ytterligare en familj tillstånd att lämna Peremoga. De sköts ihjäl vid den andra vägspärren.
– De ryska soldaterna öppnade eld mot bilen, helt utan anledning. De var våra grannar, ett gift par och deras son. Mina föräldrar kände dem väl. Det kunde lika gärna ha varit vi.

Av Peremogas 213 invånare mördades 30 av ryska soldater under ockupationen.

Tolv långa och fruktansvärda dagar efter att Inna och barnen hade lämnat Kiev kunde de återförenas med Igor. Den ryska armén var fortfarande nära staden och de bestämde att Inna och barnen skulle fly till Tyskland. Där stannade de tills Kievregionen hade befriats från ryska styrkor i juni.

Vi träffas i Junistparken i västra Kiev där Inna Bodnar just avslutat en intervju med två kvinnor som tränar terapihundar som hjälper traumatiserade soldater som återvänt från fronten.

– Jag intervjuar många som har flytt från ryskockuperade områden. Alla vill berätta. Det är terapeutiskt antar jag. Jag behövde själv uppsöka psykolog efter mina upplevelser i Peremoga, så jag förstår det. Man måste prata om vad man har varit med om. Jag också.

Inna Bodnar värmer händerna i jackfickorna. Ögonen är blanka. Hon tvekar lite.

– Vi åkte tillbaka hit för att barnen behöver sin pappa, och han behöver dem. Det är viktigast av allt. Men också för att jag behöver jobba. Att vara journalist har aldrig känts så betydelsefullt som nu. Jag vill berätta historier som hjälper oss att leva och överleva – och segra. Jag vill ge människor hopp.

Arbete under psykisk press

Det stinker diesel i hjälporganisationen Frontline Cares förråd i centrala Kiev. Ytterdörren håller inte tätt och lukten från generatorn utanför sipprar in. Strömavbrotten, som inträffar flera gånger om dagen, har medfört att det nu står elverk utplacerade på trottoarer och innergårdar runt om i Kiev.

Tv-reportern Vlada Prizova och fotografen Ivan Gorbunov på public service-bolaget Suspilne tränger sig in i det lilla kontoret som är belamrat med skyddsutrustning och drönare som ska skickas till fronten. Nyhetsstoryn för dagen är den kritik som riktats mot vården av skadade soldater samt den långsamma handläggningen av veteranärenden.

Vlada Prizova upplever att den psykiska pressen på ukrainska journalister är stor. Det är många som drabbas av utmattning.

– Under ett fullskaligt krig kan man självklart bli känslomässigt och fysiskt utbränd snabbt. Journalister är i nyhetsflödet jämt och ibland behöver vi tid för att återhämta oss psykiskt, säger Vlada Prizova.

När ledningen för inrikesministeriet dog i en helikopterkrasch i Brovary i januari tog det henne tre fyra dagar att komma tillbaka till ett normalläge. Hon kände inrikesministern sedan länge och hade många gånger intervjuat både honom och hans ställföreträdare, som också dog i kraschen.

– När du känner dessa människor personligen blir det som en personlig tragedi för dig också.

Suspilne erbjuder psykologiskt stöd till alla anställda och onlinekurser där man får lära sig att hantera känslomässigt svår rapportering.

– Det hjälper mycket.

Sänder från en bunker

Suspilne förblev en statlig propagandakoloss långt efter Ukrainas självständighet 1991, en relik från Sovjettiden. Först efter Euromajdanrevolten 2014 började Suspilne reformeras till ett oberoende public service-bolag, med stöd från bland andra Sveriges Radio.

Men i det ögonblick Ryssland inledde invasionen förändrades allt.

Klockan är strax före åtta på morgonen den 7 februari när soldaten utanför tv-husets parkering släpper förbi oss. Säkerhetsrutinerna har skärpts det senaste året. Utan den ukrainska arméns pressackreditering hade vi inte fått komma in. I receptionen möts vi av pressisen Julia Lichenko som instruerar oss att inte fotografera utsidan på huset eller uppge den exakta adressen:

– Ni kan skriva att det är centrala Kiev, men inget mer specifikt, säger hon.

Tv-huset har legat på samma ställe sedan Sovjettiden och adressen går att hitta på Suspilnes egen hemsida.

”Jag tror ryssarna vet”, viskar jag till Kostiantyn, som fnyser. Självklart. ”Ytterligare en löjlig säkerhetsåtgärd.”

Vi får inte heller ströva fritt i huset som vi vill, och i vissa delar av huset är det ”totalt förbjudet” för utomstående att vistas, men sändningsbunkern dit hela redaktionen flyttar när flyglarmet går över Kiev kan vi få se, den används inte idag.

– Det har blivit många sändningar härifrån det senaste året, säger Julia Lichenko.

Kontrollrummet ovan jord på Suspilnes tv-kanal Pershyi (Ettan) är proppfullt, flera har jobbat hela natten med sändningarna och en tekniker sitter nedhasad och sover i kontorsstolen. Sändningstiden är snart slut, klockan nio rullar den sista nyhetssändningen, sedan lämnar Suspilne över till en privatägd tv-kanal.

Det är så tv-nyheterna ser ut i Ukraina – en omfattande samsändning som pågått nonstop i ett år.

Det började som ett till synes vällovligt initiativ från kulturdepartementet veckan före invasionen. Den 16 februari samsände alla större nyhetskanaler fem timmars informationsprogram om säkerhetssituationen i landet. Det lade grunden för vad som nu är världens längst pågående nyhetssändning: ”Förenade nyheter” under vinjetten ”Ukraina tillsammans”. I folkmun kallas sändningen kort och gott för Maraton.

Morgonen den 24 februari 2022 började parlamentets egen tv-kanal Rada TV samsända nyheter med Suspilne och de följande dagarna anslöt flera privatägda nyhetskanaler. Maratonsändningen utvecklades till en stafett. Varje tv-bolag ansvarar för sex timmars nyhetssändning och lämnar sedan över till nästa tv-bolag.

I april utfärdade president Volodymyr Zelenskyj ett dekret som tvingar alla 30 ukrainska tv-kanaler som sänder nyheter att distribuera Förenade nyheter.

Inte alla tv-bolag har varit välkomna i den påtvingade gemenskapen. Tre kanaler som kontrolleras av oppositionspolitiker kastades ut från Maratonsystemet förra våren och fick sina sändningstillstånd indragna. De finns numera bara online.

Ännu sämre gick det för oligarken Rinat Achmetovs bolag Media Group Ukraine med tio tv-kanaler, inklusive populära Ukrayina och Ukrayina 24. Parlamentet antog hastigt i somras en lag som förbjöd oligarker att äga medier och den 19 juli valde Achmetov att omedelbart avveckla sitt medieimperium som han investerat 15 miljarder kronor i de senaste 22 åren. Över en natt blev 4 000 journalister och mediearbetare arbetslösa.

Uppdraget för Förenade nyheter är ”att berätta om det ukrainska motståndet och den ryska arméns aggressioner” och än så länge finns en stor redaktionell frihet. Däremot menar kritiker att urvalet av experter som får komma till tals i sändningarna är begränsat.

Morgonredaktören Natalja Shostak som arbetat på Suspilne i 20 år menar att hon jobbar på i princip samma sätt som före invasionen.

– Men jag tror att jag har blivit noggrannare med att få alla detaljer rätt. ­Priset för att göra fel är mycket högt, ­säger Natalja Shostak.

Hon börjar varje arbetspass klockan fyra på morgonen med att ringa runt till regionerna för att ta reda på var de ryska robotarna slagit ned under natten.

– Får jag veta att det har skett en attack i Dnipro, där min mamma bor, så blir jag orolig. Så är det för alla här i nyhetsrummet. Alla har släktingar och vänner runt om i Ukraina. Skulle jag få en uppgift fel om något som hänt i Charkiv eller i Cherson så vet jag vilka av mina arbetskamrater det drabbar. Det måste, måste, bli rätt, säger Natalja Shostak.

Morgonens sista nyhetssändning har börjat rulla när vår guide Julia Lichenko som suttit upptagen med mobilen plötsligt tittar upp och oroligt ser sig omkring i nyhetsrummet.

– Var är Tor?

Jag pekar mot den inglasade studion. ”Därinne.” Hon får panik.

Kostiantyn har i en paus snackat med nyhetsankaret Jevgenyj Agarkov, som han känner, och kameramännen, som han också känner, och fått in Tor i studion under direktsändning. Det är en av de där grejorna som är ”totalt förbjudet” på Suspilne.

Jag sa ju att han skulle öppna stängda dörrar.

”Omfattande självcensur”

I samband med Euromajdan växte en flora av nya ukrainska medier fram. Tv-kanalen Hromadske som numera enbart sänder via sin sajt och på Youtube startade med stöd av svenska Sida och fick stor publiktillströmning genom sina oberoende nyhetssändningar och studioprogram under revolten 2013 och 2014.

– Jag tror att hela den här studion är byggd med pengar från Sida, säger Alyona Nevmerzjytska, vd på Hromadske och visar in oss i ett stort rum med panoramafönster mot centrala Kiev.

Hromadske har inte längre något behov av en studio. Tv-produktionen med 28 journalister är helt inriktad på dokumentärfilmer som läggs ut på Youtube, medan hemsidan har utvecklats till en nyhetsflödessajt som uppdateras av 30 anställda journalister.

Intäkterna kommer till 70 procent från donationer, men ­Nevmerzjytska har också startat en kommersiell avdelning som arbetar med annonsintäkter. Efter invasionen har dock annonsmarknaden kollapsat.

Alyona Nevmerzjytska är djupt kritisk till mediekoncentrationen som uppstått efter den ryska invasionen:

– Jag är orolig för att Maraton kommer att fortsätta efter kriget. Det är en informationskanal där regeringen framställs i god dager och där samma experter från presidentens kansli intervjuas dag ut och dag in.

– Det finns en omfattande självcensur i ukrainska medier just nu och det är inte konstigt, ingen vill så split. Vi har en gemensam fiende – Ryssland. Men det finns saker i det ukrainska samhället som måste granskas.

Ett hoppingivande scoop

Samtidigt som mediemångfalden strypts det senaste året har också staten slutit sig. I en enkätundersökning som Institutet för massinformation genomförde bland ukrainska journalister i december uppgav 43 procent att pressfriheten kringskurits efter invasionen och 63 procent att informationstillgången minskat.

Den undersökande journalistiken har varit helt fokuserad på rysk propaganda och krigsbrott. Ett fåtal undantag finns.

Vi träffar Jurij Nikolov, grävande journalist på den oberoende nyhetssajten Zerkalo Nedeli, över en översaltad sopplunch i en ölhall i östra Kiev.

I början av januari fick Nikolov via en källa ut ett hemligstämplat avtal rörande matleveranser till den ukrainska armén under 2023. När han ögnade prislistan såg han att det var något som inte stämde. Han tog med sig avtalet till en livsmedelsbutik och jämförde, vara för vara.

Priset för ett ägg var sju hryvnia i butiken, men armén skulle betala 17 hryvnia per ägg enligt avtalet med bolaget Active Company som ägdes av bland andra tidigare anställda vid försvarsmakten. Potatis som kostade åtta hryvnia kilot i affären skulle försvarsdepartementet betala 22 hryvnia kilot för. Samtliga priser låg alldeles för högt i avtalet som omfattade livsmedel för 3,8 miljarder kronor.

– Det första jag gjorde var att kontakta försvarsdepartementet och presidentens kansli, inte för att få intervjuer eller kommentarer, utan för att få stopp på korruptionen. Det här är krigsprofitering. Det är vidrigt, säger Jurij Nikolov.

Han fick ingen respons och lördagen den 23 januari publicerade Zerkalo Nedeli avslöjandet. Reaktionerna blev kraftiga.

På måndagen kommenterade försvarsminister Oleksij Reznikov avslöjandet i ett uttalande på departementets hemsida. Reznikov kallade Jurij Nikolov för en ”landsförrädare” som spridit lögner om den ukrainska armén och hotade att skicka säkerhetstjänsten på honom.

Sedan hände något som nog aldrig tidigare skett i Ukraina. I sitt dagliga kvällstal tackade president Volodymyr Zelenskyj medierna för att ha uppmärksammat den misstänkta korruptionen. Två anställda på försvarsdepartementet fick sparken och en brottsutredning inleddes. Reznikovs uttalande avpublicerades kvickt.

– Jag var i chock, säger Jurij Nikolov och skrattar.

Det tog ett tag innan han förstod vad som hade hänt. Det var egentligen först när USAs president Joe Biden i ett uttalande prisade medieavslöjandet och välkomnade Ukrainas förnyade kamp mot korruption som polletten föll ned.

– 2021 utgjordes ett par procent av Ukrainas statsbudget av stöd från utlandet. 2022 var det 60 procent. Vill Ukraina ha fortsatt stöd från USA och Europa, och ansluta sig till EU, då måste man få bukt med korruptionen. Våra allierade är inte intresserade av att skicka pengar som landar i fickorna på korrupta generaler.

– För första gången sedan 1991 har vi ett fönster där vi kan åstadkomma riktig förändring av det ukrainska samhället.

Jurij Nikolov ler brett.

– Min son är tio år och han befinner sig med min fru i Tyskland, nära Hamburg. Jag vill att när han kommer tillbaka ska han komma tillbaka till ett annat samhälle. Om vi inte får stopp på korruptionen, varför slåss vi då? Då är vi ju redan som Ryssland.

Vi har under vistelsen bara hört ett flyglarm som varade i en kvart. Men idag, den 9 februari, befinner sig president Zelenskyj i Bryssel efter besök i London och Paris. Det betyder fler ryska robotattacker.

Nattåget rullar ut från Kiev vid 23-­tiden och när vi når Lviv på fredagsmorgonen ljuder flyglarmet över staden. På kvällen hör Kostiantyn av sig på Whatsapp och bifogar bilder han tagit av oss under våra fyra dagar i Kiev.

”Ni har haft riktig tur. Flyglarm hela dagen idag.”