Journalisterna som bevakar Gaza på plats – ”Det liknar inget annat krig”

Roshdi Sarraj, 31, var född och uppvuxen i Gaza. Han arbetade som frilansjournalist och fixare åt bland andra Radio France, och var grundare av mediebolaget Ain Media. Han tvekade aldrig att göra sin journalistiska plikt, även mitt under brinnande krig, berättar hans hustru Shrouq Aila som också är journalist på Ain Media. Det var självklart för dem båda att återvända hem till Gaza när de nåddes av nyheterna under en gemensam arbetsresa i Saudiarabien. Några veckor senare lyckades Roshdi Sarraj skicka ett röstmeddelande till Washington Post där han sade: ”Vi [ journalister ] behöver internationellt skydd.” Sedan hände det ofattbara.

De satt och åt frukost i vardagsrummet när en israelisk missil slog ned och förvandlade huset till ruiner. Shrouq Aila, med parets elva månader gamla dotter i famnen, höll hårt i sin makes hand in i det sista. Hon och dottern överlevde och befinner sig nu i ett flyktingläger i Rafah i södra Gaza, i en av Israels så kallade säkra zoner som ändå kontinuerligt bombas.

Trots blockerad internetuppkoppling lyckas Journalisten efter flera försök nå henne via Whatsapp. Hon bor i ett tält tillsammans med andra flyktingar. Hon talar snabbt och målmedvetet i telefonen. I bakgrunden jollrar den nu ettåriga dottern.

– Barnens gråt väcker oss vid femtiden på morgonen. Om dagarna letar vi desperat efter dricksvatten och solpaneler för att kunna ladda våra telefoner. När internet försvinner är vi totalt avskurna från omvärlden, säger Shrouq Aila.

Israel tillåter knappt några internationella journalister att resa in och det är därför nästan enbart palestinska journalister som rapporterar inifrån Gaza. Och de som finns på plats tar enorma risker.

– Det här kriget har varit annorlunda än alla krig i Gaza. Jag har aldrig sett något liknande. I det här kriget är vi direkta måltavlor för den israeliska armén, säger Youmna el Sayed, 35, korrespondent för Al Jazeera English i Gaza.

Hon har nu lyckats evakuera och befinner sig i Egypten tillsammans med sin man och fyra barn.

– Pressvästen och presshjälmen skulle garantera vår säkerhet. Men under det här kriget blev vi rädda för att bära vår egen utrustning. Andra människor var rädda för mig och kände att där jag rapporterade blev en farlig plats. Det var svårt för oss att hyra en lägenhet när vi flydde, säger Youmna el Sayed.

Hon kan fortfarande inte sova på nätterna. Scenerna hon dokumenterade förföljer henne när hon sluter ögonen.

Youmna el Sayed minns när hon rapporterade utanför al-Nasser-sjukhuset i Gaza. En ambulans stannade utanför utgången. En liten pojke med blåmärken i ansiktet, inte mer än 11 elle

r 12 år, kom ut från ambulansen. Det rådde kaos och ambulanspersonal försökte bära in skadade människor i sjukhuset.

– Jag frågade om pojken var okej och såg sedan att det droppade blod från hans ryggsäck, som han bar mot bröstet. Han frågade ”Vet du vad jag har här?”. Jag frågade ”Vad har du där?” Jag blev väldigt rädd när jag såg bloddropparna som föll från ryggsäcken. Han svarade ”Min lillebror Ahmed.”

Pojken berättade för henne att läkarna hittat hans lillebror under rasmassorna och lagt honom i ryggsäcken.

– Jag tänkte att den här pojken aldrig mer kommer att bli okej. Jag kallade på läkaren och sade att vi måste hjälpa honom. Jag pekade på ryggsäcken. Läkaren öppnade väskan och var så chockad. Jag stod kvar och kunde inte röra mig. Såg jag nyss en femårings kropp i ett annat barns ryggsäck?

– Jag har sett många liknande scener. Varje gång det händer känner jag mig svimfärdig. Det finns inget jag kan göra eller säga. Hela världen har sett de här bilderna. Men det har ändå inte fått omvärlden att pressa Israel till ett eldupphör.

I Gaza var hon ofta nära döden. En dag i början av kriget rapporterade hon från flyktinglägret Jabalia.

– Det var efter en massaker där över 20 människor dödades. När vi var på platsen började människor skrika och springa runt omkring mig och varnade för att en missil skulle slå ned.

Plötsligt kunde hon inte hitta sitt team.

– Jag såg en korrespondent från Al Jazeera Arabics redaktion som sade åt mig att springa. Medan jag sprang förstod jag att om missilen slog ned skulle min familj aldrig hitta mig.

Det var tungt att springa i pressvästen, som väger uppemot 13 kilo. Internet låg nere, men Youmna el Sayed lyckades få tag i en kollega på nyhetsdesken i Doha i Qatar.

– Jag bad henne säga till min familj att om jag dog skulle de leta efter mig här, berättar Youmna el Sayed.

När missilen slog ned flög Youmna el Sayed flera meter till följd av tryckvågen, och tappade telefonen på marken. När hon fick fatt i telefonen igen sade kollegan åt henne att fortsätta springa. Den andra missilen hade fortfarande inte slagit ned. Hon lyckades springa några gator till innan nästa missil slog ned.

– Vi hade redan då vant oss vid att Israel bombade samma plats två gånger. Den dagen lyckades jag överleva och fick endast några blåmärken efter fallet. Men jag var så nära att dö, och inte vilken död som helst. Jag skulle ha förvandlats till bitar, berättar Youmna el Sayed.

Palestinska journalister har i över fem månader bevakat kriget i Gaza, under vad som beskrivits som de dödligaste månaderna för journalister sedan Committee to Protect Journalists, CPJ, började föra statistik på 90-talet. Enligt organisationen har minst 90 palestinska journalister och mediearbetare dödats, ofta tillsammans med sina familjer, och många har skadats allvarligt. Även tre libanesiska journalister har dödats och i samband med Hamas attack dödades två israeliska journalister, enligt CPJ.

Den israeliska militären, IDF, anklagas av flera pressorganisationer för att avsiktligt göra journalister till måltavlor. CPJ varnar för att även journalisters familjemedlemmar attackeras.

– Vi har ett dussin fall där vi ser ett tydligt mönster av avsiktligt dödande. Journalister, och även deras familjemedlemmar, har dödats efter att de har mottagit hot över telefon från den israeliska armén, säger Sherif Mansour, ansvarig för Mena-regionen, när vi når honom på kontoret i Washington.

Youmna el Sayed fick ett hot riktat mot sin familj den 30 oktober, vilket även dokumenterats av CPJ. Hennes man mottog ett samtal från en man som sade sig representera den israeliska armén som sade åt familjen att omgående lämna byggnaden, annars var deras liv i fara. Något som var omöjligt då kraftig beskjutning och bombningar pågick utanför byggnaden. Ingen annan familj i byggnaden mottog liknande varningssamtal. Samtalet kom endast några dagar efter att Wael al-Dahdouh, byråchef för Al Jazeera i Gaza, förlorade sin hustru, två barn och en sonson i en attack.

– Min tolvåriga dotter frågade upprört ”mamma kommer vi att dö på grund av dig?”. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag vågade inte gå ut på balkongen för att filma eller rapportera. De israeliska drönarna var överallt. Det fanns andra familjer i huset, som ville att vi skulle lämna byggnaden eftersom jag som journalist kunde utgöra en måltavla och en fara, berättar Youmna el Sayed.

Reportrar utan gränser, RSF, har nyligen lämnat in ett klagomål gällande krigsförbrytelser mot palestinska journalister i Gaza – det tredje klagomålet sedan 2018.

I rapporten tar RSF också upp ”den avsiktliga, totala eller partiella förstörelsen av lokaler för mer än 50 medier i Gaza”.

Attackerna mot palestinska journalister började dock långt innan kriget i Gaza bröt ut.

– I maj förra året, på årsdagen av Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Aklehs död, publicerade vi på CPJ en rapport med titeln Deadly Pattern. Shireen, som dödades av en prickskytt i staden Jenin, var redan då bara en av 20 journalister som dödats av israelisk eld sedan 2001, säger Sherif Mansour.

Israel har också fängslat många palestinska journalister. Sedan 7 oktober har Israel arresterat 25 journalister på Västbanken och i Gaza, enligt CPJ. Tillsammans med Iran, Kina, Myanmar, Belarus, Ryssland och Vietnam fängslar Israel flest journalister i världen, enligt CPJ.

Palestinska journalister i Gaza har även förföljts och utsatts för påtryckningar från det av EU terrorstämplade Hamas. CPJ har före kriget, mellan 2019 och 2021, rapporterat om detta.

– Våra undersökningar visar att Hamasadministrationen i Gaza tidigare gripit lokala journalister, men även tecknare, som arbetade för Fatah-anslutna medier och förbjudit medier som var kritiska mot Hamas, berättar Sherif Mansour, programchef på CPJ.

Under det nu pågående kriget har organisationen dock inte fått in några rapporter om att Hamas skulle ha attackerat palestinska journalister i Gaza.

Youmna el Sayed menar att det är viktigare än någonsin att internationella mediebolag och journalister sätter press på Israel för att få omedelbart inträde i Gaza.

– Fler människor i världen måste få veta vad som händer av journalister i sina länder, inte bara från oss palestinska journalister. Internationella journalister måste stå upp för integritet och objektivitet. De ska inte säga att ”palestinska barn har dött i en explosion”. De ska säga klart och tydligt vad som hänt. Att en israelisk missil attackerat ett civilt hem och dödat så här många barn, och skadat så här många civila. Det är det som är sann journalistik, säger Youmna el Sayed.

I södra Gaza har journalisten Shrouq Aila efter en dags letande äntligen lyckats hitta fyra ägg till sin dotter. Hon säger att priserna skenar och att saker som brukar kosta två dollar idag kostar hundra gånger så mycket. Få människor klarar av att betala för maten.

– Barnen i Gaza har ingenting att äta. Det dödar någonting i dig. Det har nu gått över fyra månader och barnen minns inte längre de mest självklara smaker.

För bara några år sedan hade hon en mer normal arbetssituation och arbetade med Netflix-dokumentären (Un)well, som handlar om hälsoindustrin. Nu sover hon i ett trångt rum tillsammans med 17 personer, varav många barn och äldre. Hungern blir mer akut för varje dag. Bröd bakas över öppen eld och röken förorenar luften. Shrouq Aila säger att det saknas bränsle och snart inte finns några träd kvar i Gaza.

Hon säger att hon lever i förnekelse, för att hantera känslorna.

– Det svåraste är inte att vara mamma och journalist, utan att vara mamma och journalist med ett faderlöst barn. Jag kan inte längre lämna min dotter till Roshdi. Jag vaknar varje morgon och tänker att jag befinner mig i en mardröm och väntar på att någon ska väcka mig.

Hon berättar om sin man i presens. Säger att hon fortfarande inte insett att han inte kommer tillbaka. Produktionsbolaget Ain Media som Roshdi Sarraj var med och startade har växt och samarbetar med bland andra BBC och Netflix.

– Roshdi drömde om att skapa ett globalt och välkänt mediebolag. Han ville producera stora dokumentärer i flera länder, i Turkiet och Europa.

Shrouq Aila kan ändå inte överge sin roll som journalist. Hon berättar att Ain Media trots förlusten av flera kollegor tagit upp produktionen och ihärdigt fortsätter att samla in material inifrån Gaza. Nu handlar det inte om att rapportera och förse lokala tv- och radiokanaler med material, utan om att dokumentera det som händer i Gaza för eftervärlden.

– Före den 7 oktober hade vi ändå ett liv, trots ockupationen. Ett liv med arbete, släktingar, mat och parker. Vi kände oss trygga att gå på gatan. Förut var vi levande, nu dödas vi långsamt.

Läs också: Svenska journalister om kriget i Gaza – ”Absurt att vi inte släpps in”