Nya metoder för att tysta journalister

Det var en rätt vanlig publicering på ett stort mediehus, om ett högerextremt projekt. Reportern har bevakat många känsliga frågor och aktörer genom åren, och väntade sig ”de vanliga otidigheterna” och en kokande mejlbox.

I stället kom – dagen efter publicering – en orosanmälan till socialtjänsten om att hennes barn for illa. En ”granne” som mejlade från en kassaskåpssäker Protonadress skrev att det var konstant bråk och fylla på adressen och att kvinnan legat redlös utanför porten.

– Jag har varit med om saker relaterade till mitt jobb under åren, allt från jävligt vidriga mejl och hot i sociala medier, till att polisen behöver åka förbi utanför vårt hus. Jag är inte rädd av mig, det är fine så länge det är riktat mot mig, säger journalisten.

Men denna gång var kontrollförlusten plågsam. Att stå ut med att barnen behövde svara på frågor om hennes alkoholvanor, om det var mycket bråk hemma.

– Det var så otroligt integritetskränkande och jag kände mig så skitig. Det är vidrigt när det går ut över barnen. En annan nivå av ångest.

Hon försökte få myndigheten att förstå att det rörde sig om trakasserier kopplat till hennes yrkesroll, men socialsekreteraren lät skeptisk och hade inte hört talas om att orosanmälningar används så.

Givetvis måste socialtjänsten utreda påståenden om att barn far illa, betonar reportern.

– Men man kan tycka att den borde vara medveten om och ha med i beaktningen att det finns yrkesgrupper som det här används som ett vapen mot. Man kanske kan kolla upp anmälan på ett mindre integritetskränkande sätt än genom privata frågor till ens barn. Här fanns det uppenbara problem: varken jag eller barnen fanns på adressen vid tiden för anmälan och den var skickad från en Protonadress.

Hon lyckades få igenom ett hembesök i stället för att ta med barnen till socialkontoret, och efter det lades ärendet ned.

Reportern vill egentligen ställa upp med namn i Journalisten, men arbetsgivaren har avrått: håll en låg profil.

– Jag är också alldeles för rädd för att få tre orosanmälningar till på mig. Det pallar jag inte.

Andra journalister har tidigare berättat att de utsatts för samma sak, bland dem Expressen Kulturs Jens Liljestrand och Aftonbladetskribenten Mathias Wåg.

– Jag är rädd för att det här kan bidra till en ökad självcensur. Många i kåren är vana vid regnet av skit, det måste man bara stå ut med om man jobbar med det här. Men att barnen drabbas vill folk inte vara med om. Inget är så viktigt och skört, säger den anonyma reportern på det stora medie­huset.

Åsa Furén-Thulin, socialtjänstchef på Sveriges kommuner och regioner, kände inte till att journalister utsätts för falska orosanmälningar.

– Det är tråkigt med missbruk av samhällets resurser. Redan idag orosanmäls vart tionde barn i Sverige, säger hon.

Åsa Furén-Thulin betonar att socialsekreterare i varje inkommande ärende måste göra en riskbedömning och prata med familjen, för att inte begå tjänstefel.

– Men kan den anmälda föräldern på ett trovärdigt sätt berätta om bakgrunden tar man naturligtvis hänsyn till det, då läggs ärendet ned efter en förhandsbedömning.

Även den borgerliga opinionsjournalisten Ivar Arpi, tidigare profilerad politisk redaktör på Svenska Dagbladet, har erfarenhet av att bli orosanmäld till socialtjänsten. Han vet inte vem som låg bakom, men tror inte att det hade koppling till hans yrkesutövning. Däremot känner han till vänsterjournalister som blivit orosanmälda av högerextremister för att tystas.

– Det kliar i en när man hör om att någon råkar ut för det här, för det är så obehagligt. Det går så långt in i ens integritet när ens barn förhörs av socialen, säger Ivar Arpi.

Däremot har Arpi utsatts för trakasserier och hat kopplade till yrkesrollen. Han har haft flera stalkers, vilket lett till att han och familjen idag har skyddad identitet.

– De skickade hotfulla meddelanden när jag inte var hemma. Det var på riktigt. Jag hade turen att jobba på Schibsted då, som har en bra säkerhetsapparat eftersom Aftonbladetjournalister hade utsatts för nazister. Men jag fick ändå själv ta reda på vilka de här kvinnorna var.

Idag driver Ivar Arpi eget och har ingen säkerhetsavdelning.

– Har jag skrivit en text om islamism och ska debattera den frågan måste jag vända mig till arrangörerna och själv göra en säkerhetsbedömning.
Han har hittills inte avstått texter eller debatter av rädsla, men impulsen att göra det finns hela tiden.

– Det är som när man inte vill hoppa i vattnet när det är kallt. Men man gör det ändå.

På Rosenlundsgatan i Stockholm sitter RFSU och dess tidning Ottar.

– RFSU märker att frågorna de driver väcker mer hat och desinformation. Vi på Ottar får en släng av sleven ibland, säger Carolina Hemlin, chefredaktör.

Då är det i regel – precis som vid orosanmälningar och grova hot – enskilda skribenter som drabbas.

– Senast i våras blev det snurr på Twitter kring en krönika av en av våra skribenter. Det byggdes snabbt upp ett drev, nazistiska NMR hängde ut henne och publicerade bilder tagna ur sitt sammanhang, på Twitter kallades hon pedofil. Uthängningar är inte en ny metod, men ganska effektiv. Vi har sett mer av det på senare år.

Uppdragsgivare måste förvärva kunskapen att stötta sina frilans-medarbetare, säger Carolina Hemlin. Den rökbomb som Ottar utsattes för i samband med en tidningsrelease 2014 blev en väckarklocka.

– Vi blev varse vad som händer i kriser och har jobbat fram strategier sedan dess. Mycket handlar om att ha kontakt med medarbetarna – även en ström av digitala kommentarer kan vara en traumatisk upplevelse.

Till skillnad från andra små redaktioner har Ottar en organisation i ryggen, och kan erbjuda råd och stödsamtal via RFSU.

– Men det behövs någon form av stödfunktion, kanske hos en branschorganisation, som kan kliva in snabbt när något händer på en liten redaktion. Man kan inte vänta på svar i tre dagar i en krissituation, säger Carolina Hemlin.

Den antirasistiska tidningen Expo har en liten redaktion och är van vid en hotbild från högerextrema. Under 2023 har flera medarbetare utsatts för de nya metoder som används mot journalister. När Expo i höstas granskade friskoleentreprenörerna Hans och Barbara Bergströms donationer till tidskrifter med antisemitiskt innehåll, publicerade bloggaren Rebecca Weidmo Uvell bland annat personuppgifter om Expos reporter Erik Glaad, som har skyddad identitet (så alla uppgifter stämde inte).

– Vi ser allvarligt på att enskilda reportrar hängs ut, syftet är förstås att undergräva Expo som organisation och få oss att sluta granska, säger Expos chefredaktör  Anna Fröjd.

Själv menade Weidmo Uvell att hon bara sammanställt information från öppna källor och att medier måste tåla att själva granskas.

I vår går Expos researcher Morgan Finnsiö också upp i rätten mot ”Förtalsombudsmannen” Christian Peterson. Finnsiö har granskat Peterson journalistiskt och stämdes i ett civilmål av densamme för ett inlägg på Twitter/X.

– Att bli indragen i en rättsprocess tar mycket resurser i anspråk och det är också det uttalade syftet för projektet Förtalsombudsmannen. Att störa, dränera ekonomiskt och energimässigt och i förlängningen att tysta, att priset för att arbeta mot rasism och högerextremism ska bli högt. Dessutom är det en form av aktivism som görs i en specifik politisk kontext. All den propaganda och de uthängningar som aktörerna bakom Förtalsombudsmannen och andra högerextrema medier gör i anslutning till rättsprocesserna är för en publik som har både extrema åsikter och våldskapital, säger Anna Fröjd.

När Journalisten intervjuade Christian Peterson tidigare i år menade han att målet med de stämningar Förtalsombudsmannen stödjer är att dels stödja brottsoffer och ge upprättelse, dels att ”straffa näthatet”.

Sportjournalisten Robert Laul på Göteborgs-Posten är nöjd med stödet han fick av arbetsgivaren när han tidigare i år hotades med grovt våld av en fotbollssupporter – efter att ha skrivit en krönika om att IFK Göteborg ville byta färg på näten inför en match. Stämningen var upptrissad och det var osäkert om Lauls säkerhet skulle kunna garanteras på nästföljande match.

– Det var en obehaglig och olustig situation. IFKs reaktion i allmänhet och huliganens i synnerhet skapade ett stort merarbete för såväl GP som polisen. Det är ett samhällsproblem att resurser ska behöva gå till sådant här, säger Robert Laul.

Trots att polisen kunde spåra upp mannen som skrivit hotet ledde fallet inte till åtal – eftersom den misstänkte redan avtjänade ett straff. Den nedlagda utredningen kritiserades av Reportrar utan gränser.

Förundersökningsledaren Andrea Hammar vid polisen manar ändå journalister som utsätts för hot att fortsätta anmäla brott: ”Alla som utsätts måste, gärna med stöd av arbetsgivaren, ge polisen kännedom om vad som sker, så att vi kan sätta resurser i paritet till problembilden. Det som inte syns är svårt att strida för.”

Kerstin Almegård är ordförande för yttrandefrihetsorganisationen Svenska Pen. Hon har sedan en tid tänkt mycket på de nya angreppssätten mot enskilda journalister, skribenter och offentliga personer.

– Olika krafter använder på olika sätt vårt öppna samhälle för att avskaffa det. Man hittar luckor i det demokratiska samhällets möjligheter och använder dem för att underminera demokratin.

Redan i juni pekade Almegård i en debattartikel ut Christian Petersons projekt Förtalsombudsmannen som en svensk variant på Slapp*, det vill säga juridiska processer som används för att tysta och skrämma.

– Slapp är inte bara rika ryska oligarker som stämmer författare på mångmiljonbelopp. Förtalsombudsmannen samlar in resurser för att ha råd att förlora. Det viktiga är inte att vinna sitt case, utan att motparten inte ska orka skriva nästa gång, säger hon.

Att belasta domstolarna med politiskt motiverade småmål är ett typexempel på den tendens hon pekar ut. Ett annat är just orosanmälningar.

– Man kollar upp om personerna har barn, och gör orosanmälningar anonymt eller från fejkade mejladresser. För att ställa till bekymmer för de som vågar yttra sig. Det är också ett sätt att använda vårt fungerande samhälleliga system. Socialtjänsten ska utreda orosanmälningar, det är jätteviktigt. Samtidigt används ett redan belastat socialt system, som nu måste lägga tid på sådant här.

– Mitt absoluta intryck är att merparten av de här angreppen kommer från det högerextrema hållet.

Kerstin Almegård lyfter händelserna på forskaren Tobias Hübinettes kurs vid Karlstads universitet som ett tredje exempel på hur det öppna samhället missbrukas. Även i det fallet har Christian Peterson en huvudroll.

– I det här fallet har vi en person som anmäler sig till en kurs och börjar trakassera lärare och medstudenter genom att filma och hänga ut dem. Jag tycker det är otroligt märkligt att det är tillåtet: Hur kan de ha kommit fram till det på Karlstads universitet?

En av de personer i universitetets disciplinnämnd som beslutade att inte stänga av eller på annat sätt ge Christian Peterson en disciplinåtgärd argumenterade mångordigt för att Peterson har utgivningsbevis och därmed grundlagsskydd för att filma sina kurskamrater. Mannen, som är studeranderepresentant i disciplinnämnden, är också förtroendevald för Sverigedemokraterna i Skåne.

– Vi har varit naiva, lite godtrogna. Vi måste tänka över vilka luckor som behöver täppas till i vårt demokratiska samhälle. För oss som har följt med de här frågorna i flera år, fast i andra länder, är det lite jobbigt att behöva säga ”vad var det vi sade”. Men lite så är det, säger Kerstin Almegård.

Hon efterlyser opinionsbildning, medvetandehöjning och kunskapsspridning i mediebranschen och närliggande fält. Men manar också svenska politiker att agera.

– Justitiedepartementet behöver titta på hur man lagstiftat och arbetat med de här sakerna i andra länder. Jag vill inte inskränka yttrandefriheten, men det här måste stävjas. Att göra det skulle i själva verket stärka yttrandefriheten.

En stark journalistik är en annan motkraft, menar Kerstin Almegård.

– En seriös, grundlig journalistik kan vara en del av botemedlet. En som orkar granska, orkar tala sanning, trots att det är tuffa tider även ekonomiskt nu.

* Slapp står för Strategic lawsuits against public participation.

 

Så hanterar mediekoncernerna de nya hoten:

”Vi har inte hunnit höja garden”

Stora svenska mediekoncerner bekräftar bilden av ett hårdnande klimat och nya metoder mot enskilda journalister.

I vilken mån känner svenska mediehus igen att medarbetare utsätts för ogrundade orosanmälningar, enskilda förtalsmål, uthängningar, hot och hat? Så här svarar säkerhetsansvariga på Bonnier News, SVT, SR och Schibsted.

Bonnier News
– Det förekommer att medarbetare blir utsatta på olika sätt. Och ogrundade orosanmälningar är något nytt som vi märkt av under det senaste året. Vi ser däremot ingen markant ökning av uthängningar med personuppgifter/bilder i sociala medier, eller andra nya metoder, säger Crister Ohlsson, säkerhetschef, Bonnier News.

Sveriges Radio
– Variationer av dessa hotmetoder förekommer, att personer till exempel hängs ut i sociala medier är tyvärr inte speciellt ovanligt och används bland annat som verktyg i påverkanskampanjer, säger Anna Svedberg, säkerhetschef, Sveriges Radio.
– Givet att säkerhetsläget både i och utanför Sverige har blivit mer instabilt ser vi en utveckling där journalister över lag tenderar att oftare utsättas för hot och annat. Det gäller även Sveriges Radios journalister.

Sveriges Television
– Vi känner ännu inte till ogrundade orosanmälningar och förtalsmål. Men det är mycket inkommande hatiska mejl till SVT. Allt från enskilda individer till alternativa medier, tidningar, Youtube-kanaler. Inte sällan anar man att det handlar om påverkan utifrån. Därtill händer det att så kallade ”hembesök” görs till nyckelpersoner på SVT (ansvarig utgivare, chefer, enskilda journalister). Det är stor skillnad på trycket idag jämfört med tre till fem år sedan. Den ansatthet vi upplever idag har kommit väldigt fort. På något sätt kan jag uppleva att organisationen och hela medievärlden inte riktigt hunnit med. Vi har inte hunnit höja garden för det som haglar in, då träffar smällarna hårdare. Helt enkelt inte varit mentalt förberedda på den nya verklighet vi ser, säger Patrik Axelsson, säkerhetsspecialist, Sveriges Television.

Schibsted
– Det inkommer hat och trakasserier i alla former inom ramen för Diskrimineringslagen. Detsamma gäller hot. De kommer i allt från sociala medier till telefonsamtal. Det växande problemet är förtäckta hot som inte är olaga hot i lagens mening: “Det vore tråkigt om du ramlade ner för trappan på fredag klockan 18 på Västra Järnvägsgatan 21 där du bor”, säger John Skagh, säkerhetschef, Schibsted.
– Vi jobbar tillsammans med polisen för att hitta vägen fram till ett förslag som regeringen kan lämna som proposition för lagändring. Syftet är att få med uppenbara hot som idag inte faller under olaga hot. I vissa fall har vi fått journalisters personuppgifter uthängda, men det är ovanligt.
– Antalet anmälningar av hot och hat har ökat de senaste åren. Dels för att klimatet i Sverige blivit hårdare, dels för att vi har jobbat hårt för att polisen faktiskt ska ta detta problem på allvar men också för att vi lyft den här frågan internt.