Rapportering från kriget har blivit vardag

LUBNA

”De här nio månaderna har varit de längsta och de kortaste i mitt liv. Och väldigt omtumlande, för man vet att det här är en händelse som kommer påverka hela världen och allas liv. Jag var i Lviv vid krigsutbrottet. Säkerhetssituationen och vad som egentligen hände var oklart. Man visste inte vilka resurser Ryssland hade och hur de skulle bedriva sitt krig, om de också skulle rikta sig mot västra delen av landet. Vi beslutade att hålla oss i Lviv de första två veckorna, för att känna in läget. Det var frustrerande att inte kunna få en större bild av det som hände genom att vara på olika platser. Samtidigt var Lviv en hubb för människor från olika delar av Ukraina, så man fick den stora bilden ändå, genom deras berättelser.

Jag stannade i Ukraina i fyra veckor den första gången. Det här kändes som det viktigaste vi hade gjort i våra liv. Vi ville inte åka hem när vår chef bad oss. Hon lyssnade på vad vi sade, men bestämde sedan att vi behövde vila. Nu har jag lärt mig mer hur jag funkar och inser att det där var en sorts chockreaktion. Någon adrenalinskjuts som kanske inte var jag.

Sedan kriget bröt ut har jag nog varit hälften av tiden i Ukraina. Det känns ibland som att jag varit mer i Ukraina än Sverige, för man är lite där även när man är hemma. Det här är min första krigsrapportering. En utmaning har varit att på en ny plats lära sig hur man navigerar i informationsflödet. Hur får människor man pratar med information, vilken information kan man själv ta till sig av? Nu nio månader senare har jag ett brett kontaktnät och vet hur mediesamhället i krigstid i Ukraina fungerar. Allt det är självklart för mig nu.

Annons

Vi vet att Ryssland har anfallit ett annat europeiskt land, vem som är offer och förövare. Det betyder inte att allt Ryssland säger är falskt och att allt Ukraina säger är riktigt, det ska alltid kontrolleras. Men det är inte likbördiga parter i en konflikt. Det kan vara svårare att navigera i propagandakriget när man sitter hemma och det enda man gör är att se vad andra medier skriver. Min och Johan Mathias Sommarströms journalistik har mycket handlat om att ge ukrainare en röst. När vi pratar med en man i Charkiv som förlorat sin fru i en artilleriattack i trädgården, och behövt begrava henne där, spelar propaganda ingen roll, för det här har vi sett och hört med våra egna ögon och öron.

Men såklart utövas militärtaktik från alla sidor. Ett exempel var när Ukraina sade att man skulle inleda en motoffensiv mot Cherson. Jag litade på det och reste till södra Ukraina. Men där var lugnt, så jag åkte tillbaka till Kiev. Precis då skedde den andra motoffensiven – men i Charkiv. Vi pratar väldigt lite om antal döda, eftersom det i princip inte finns några korrekta uppgifter. Det enda vi kan konstatera är att många dör. Vi kan ge en bild genom att till exempel låta de som kör lik av dödade soldater få säga att de inte har tillräckligt många fordon.

Som reporter anpassar man sig efter medie­logiken. I början rapporterade vi mycket om krigsskildringar, vad folk var med om, hur de drabbades. Sedan kom ett slags trötthet bland lyssnarna, en mättnad kring den typen av berättelser. Då får man vara mer kreativ, hitta andra vinklar, som intervjuer med högt uppsatta ledare eller lite kultur, för att ge en paus från den mänskliga tragedin.

Ska man vara krass har dramaturgin i kriget självt varit intressant. När krigströttheten etablerat sig kom den här motoffensiven som ökade intresset, vi började återigen berätta vad människor hade varit med om i de ockuperade byarna. Sedan sjönk intresset igen, då letar man åter andra vinklar.

Säkerheten tar stor plats. Även om många är inblandade i säkerhetsplaneringen så ligger mycket ansvar på reportern själv. Och när gatorna blir öde och allt stängs när flyglarmet går i Kiev får jag ställa in intervjuer. Man har heller inte alltid tillträde dit man vill. Det finns många luckor.

                 ”Någonstans är man också en människa”

Att jag bodde mina fem första år i Kiev och har en ukrainsk mamma har bara gett mig fördelar som reporter. Människor kan nog känna att jag förstår dem, för att jag pratar samma språk, förstår de kulturella referenserna och reagerar på ett sätt de kanske förväntar sig.

Jag har hört att det finns de som tycker att jag är personlig i min krigsrapportering. Det tycker jag inte alls att jag är. Jag är en person som känner mycket, det sipprar väl in lite grann, rapporterar man en nyhet som är rakt igenom hemsk är det konstigt om man inte har en känsla i det. I en utrikeskrönika tycker jag att man får vara mer personlig. Någonstans är man också en människa. Det journalistiska idealet om att man ska vara nästan robotlik känner inte jag att jag kan hålla mig till. Det är också de mer personliga inslagen jag får mest respons på. Det känns mer ärligt, om jag ska vara krass. Ju mer man själv är närvarande i det man gör, desto bättre blir det.

Kriget har framför allt lärt mig att jag klarar mycket mer än jag tror, har en kapacitet som inte alltid kommer fram om den inte utmanas. Det har gett mig självförtroende. Jag vet att även när det är svårt funkar man som person och journalist och kan göra ett hyfsat bra jobb.

Men jag vet fortfarande inte vad krigsbevakning är. Egentligen är det som vilken händelsebevakning som helst; den aspekt man måste ta hänsyn är sin egen och intervjusituationens säkerhet. Min ribba för vad jag tycker är farligt har höjts. I början gick pulsen upp av flyglarm, nu går pulsen upp om fönstren skakar för att det har exploderat någonstans i närheten.”

Lubna El-Shanti, född 1991, är Sveriges Radios Östersjökorrespondent. Bodde sina fem första år i Kiev.

CARL

”Som journalist kommer man nästan alltid i efterhand. Den här gången var vi där när det fullskaliga kriget faktiskt bröt ut. När vi planerade resan till östra Ukraina i slutet av februari hade vi anat att något skulle hända, men inte något så här omfattade. Jag befann mig på ett nattåg från Kiev till Kramatorsk, med fotografen Niclas Berglund och Johan Eckervad som är säkerhetsanställd. Man brukar säga att en stämning är spänd, men den var verkligen det nu. Vi gjorde en live innan vi gick och lade oss. Jag vaknade ensam i gryningen och såg en pushnotis från New York Times där det stod att Putin tillkännagivit en militär specialoperation mot Ukraina. Man har inte internet mellan stationerna på ukrainska nattåg. Så jag läste bara notisen och tänkte: det här låter inte så bra.

Samtidigt ringde telefonen hos mannen under, en ryskspråkig ukrainare, Sergei, som på kvällen innan satt och åt inlagd fisk och drack vodka, ett välbekant inslag om man åkt tåg i Ryssland innan. Jag hörde bara hans repliker: ”Vadå, bomber – i Kramatorsk? Va? I Kiev!?” Då började jag förstå att något väldigt allvarligt var på gång. Jag fick kontakt med min chef Pia, väckte Johan, vi väckte Niklas och började organisera oss, det är en ganska utsatt situation på ett tåg. Folk började vakna i kupéerna runt oss. Det var tv-sändningar genom kupéväggen, folk som stapplade ut och stod och stirrade ut genom fönstren.

Vi hoppade av lite tidigare, av säkerhetsskäl. Ingen fattade vad som höll på att hända, folk var helt förvirrade, trots att vi befann oss den i ukrainskkontrollerande delen av Donetsk där kriget varit närvarande sedan 2014. Vi fortsatte med bil in till Sloviansk, snackade med folk. När vi gick runt på torget hörde vi en kraftig explosion, som var så nära att man kände ett tryck i kroppen. Då började man fatta att det hände grejer där också. Det var bara att sätta igång och jobba, vi åkte runt och intervjuade folk, alla var helt chockerade, folk stod och köade vid bensinmackar eller försökte köpa allt de kunde komma åt på apotek.

När man jobbar med tv är det ett jätte­stort tryck för att live:a i den situationen. Vi gjorde en första live på tåget, vilket Svenska nyheter hade roligt åt. Jag bjuder gärna på det, men vill få fört till protokollet att jag faktiskt stod i en tågkorridor, inte på en toalett.

Vi var tre-fyra dagar i östra Ukraina. Den första chocken övergick till en viss panikkänsla. Man hörde mycket maskingevärseld på nätterna. Sedan bestämde SVT att vi var tvungna att evakuera. Jag har jätte­stort förtroende för mina chefer, men det är nog få journalister som vill lämna i det läget. Att evakuera tog tid. Ukraina är ett ganska stort land, så det var först mycket åka tåg och sedan åka bil, övernatta hos vår eminenta fixare Nasars mamma, som var otroligt generös i den här för dem skrämmande och förvirrade situationen.

Efter tre-fyra veckor i Sverige åkte vi iväg andra gången, till Kiev. Vilket då var ganska knepigt. Jag har varit där både före och efter, det är en helt annan situation nu. I mars var det väldigt annorlunda. Det pågick strider i flera av förorterna, men det gick absolut att rapportera i Kiev då, några veckor tidigare hade det varit totalt utegångsförbud.
Jag har jobbat med utrikesjournalistik i tolv år. Ibland kan man möta känslan av att den är en sorts avlägsen lyxjournalistik. Det här kriget är väldigt nära Sverige, och spelar roll i praktisk bemärkelse för Sverige. Det märker man också på publikens intresse och engagemang. Det är ingen abstrakt konflikt utan något konkret och nära.

Den stora utmaningen för alla journalister i det här kriget tror jag är att faktiskt förstå vad som pågår. På plats vid någon frontlinje har man sällan bäst översikt, medan man på avstånd inte har möjlighet att prata med folk och veta vad de faktiskt tycker och tänker om saker som sker. Detta kombinerat med mängden propaganda och lite halvslappa slentriananalyser kräver ett otroligt sållningsarbete i informationsflödet. Att kontinuerligt bedöma och balansera informationen utan att vare sig luras av propaganda eller falla offer för den ena eller andra källans önsketänkande. Och samtidigt utmana sitt eget tänkande och sina egna teorier, om man ska ge sig på analyser av vad som händer.

Däremot är det sällan journalistiskt intressant vad utländska korrespondenter känner när de ser en förvisso mycket sorglig begravning. Jag kan få en ganska besk smak i munnen när bevakningen fokuserar på enskilda korrespondenters känslor, men det förekommer och är del av en journalistisk genre. I värsta fall kan det till och med vara direkt oetiskt om man fastnar i ett fokus på egna känslor när de verkliga offren är civilbefolkningen.

               ”Det är en större sak än enskilda journalister”

 

Det här kriget kommer att prägla hela Europas framtid. Det låter storvulet, men konsekvenserna kommer att bli enorma. Jag bodde i Ryssland som barn när Sovjetunionen kollapsade, och skulle egentligen ha tillträtt som Moskvakorrespondent i oktober. Nu vet jag inte ens vad Ryssland och Ukraina är för länder om något år. Det är en oerhörd och djupt destruktiv utveckling som få kunde föreställa sig tills nyligen. Det är en större sak än enskilda journalister. Det kommer vara oerhört viktigt att fortsätta bevaka det här.

Det jag verkligen vill lyfta fram är arbetet som görs av lokala journalister. Vi utländska journalister är otroligt beroende av fixare, frilansproducenter. De gör ett jävla jättejobb.”

Carl Fridh Kleberg, född 1987, är utrikesreporter på Sveriges Television som skulle ha tillträtt som Moskvakorrespondent i oktober. Har bott i Moskva som barn.