Reportrarna stäms på 13 miljoner pund: ”Det är så absurt att man inte kan ta in det”

I maj avgjordes den första ronden i finansmannen Svante Kumlins förtalsstämning mot tidningen Realtids två frilansreportrar, och utgivare Camilla Jonsson. High Court i London tillåter inte solpanels­företaget Eco Energy World att driva ­målet vidare, däremot får grundaren Svante Kumlin gå vidare med talan som enskild individ. Det svenska utgivaransvaret sätts därmed ur spel.

– Många har hört av sig till oss och frågat: går det verkligen att bli stämd som enskild reporter? Man är så van vid att utgivaren har ensamansvaret, säger Per Agerman.

Rättsprocessen är såvitt känt den första i sitt slag mot enskilda svenska journalister på många år. Men förtalsturism är inget nytt eller okänt fenomen, inte heller att internationella advokatbyråer skapat en affärsmodell där de på klienters uppdrag skickar juridiska hotbrev till journalister. Per Agerman och Annelie Östlund ser en yrvakenhet i mediebranschen.

Annons

– Jag kan bli förvånad över att det är så oförberett. Ingen verkar ha en struktur eller modell för hur man ska försvara sig. Det finns inga hjälpande lagar i Sverige, inga branschstöd, Journalistförbundet har ingenting. Man får klara sig själv, konstaterar Per Agerman.

Granskningen av Kumlin hösten 2020 var ett rutinjobb, har reportrarna och utgivaren Camilla Jonsson upprepat. De tittade på vem Kumlin är och vilken typ av företag han driver. De skickade 14 frågor per mejl – och fick ett hotfullt svar från en advokatbyrå som avrådde dem från att kontakta Kumlin direkt igen. De publicerade ändå, totalt åtta artiklar som bland annat avslöjade att flera personer, som arbetade med att sälja aktier i EEW på den ”grå” marknaden, hade kopplingar till uppmärksammade ekobrottshärvor, som Falcon Funds och Amarant Mining. De förtalsstämdes alla tre i London, med skadeståndskrav på 13 miljoner pund. Även företaget bakom tidningen Realtid stämdes.

Trots att de känner sig trygga i att de kan försvara sin journalistik i domstol är det en ensam plats att vara på, att stämmas på mångmiljonbelopp i ett annat land. Annelie Östlund kontaktade UD.

– Vi är inte rädda för granskning av vår journalistik. Men det här är något jag aldrig skulle bli utsatt för i Sverige som journalist. Det är en konstig känsla att Sverige inte kan skydda mig, när jag befinner mig i Sverige, säger hon.

UD skickade dem vidare till Kulturdepartementet, som inte erbjudit något konkret stöd. Det har inte heller medie­branschen, även om Real­tid är tacksamma för de stöduttalanden som bland andra Utgivarna, Tidnings­utgivarna och Reportrar utan gränser gjort. Handfast stöd har de bara fått av organisationen Index of Censorship i London.

Problemet är dock välkänt på politisk nivå. I april kom EU-kommissionens direktiv för att stärka skyddet för journalister och människorättsförsvarare mot just ogrundade rättsprocesser. Bland förslagen finns att uppenbart ogrundade rättsprocesser mot journalister ska kunna avvisas i ett tidigt skede – och de som driver sådana mål kunna bötfällas och själva bära alla rättegångskostnader.

Men mediebranschen kan inte vänta in politiska beslut utan måste förbereda sig här och nu, anser Agerman och Östlund. Annars är risken för självcensur överhängande. Dagens finansvärld är global – fler lär försöka skrämma även svenska journalister till tystnad, kanske finns redan ett mörkertal.

– Vi måste ta kommando över frågan, inte bara vänta på att UD säger något. Det måste finnas hjälp att få: hur driver man en process, vilka advokater kan man få i London? Kanske en försäkringsliknande stödfond om man stäms i en orättfärdig process, säger Per Agerman.

Att backa från publicering, hösten 2020, var inte ett alternativ.

– Det hade varit otänkbart. Ska man inte ens kunna göra så här grundläggande journalistik kan man lika gärna lägga sig ned, säger Per Agerman.

– I vilka andra yrken riskerar du samma konsekvenser för att du gjort ditt jobb? Den tanken är ganska hisnande. Vi har följt pressetiken, artiklarna ligger ute helt öppet.

Att andra medier hänger på en granskning som fått hårt motangrepp är ett annat sätt att hjälpas åt i branschen, som bland andra Reportrar utan gränsers Erik Halkjaer förespråkat.

– Vi har inte ens varit i närheten av sampubliceringar och ingen har gått vidare på egen hand. När TT skrev om det här nu i maj nämnde man inte ens Kumlins eller bolagets namn i artikeln, säger Per Agerman.

Annelie Östlund har förståelse för att den komplicerade materian kan få andra medier och utgivare att tveka inför att sampublicera:

– Det rör sig bland annat om massor av dokument som vi grävt fram från domstolar och myndigheter i Sverige och utomlands.

Hur mycket har det här påverkat er de senaste ett och ett halvt åren?

– Vi lever med det här hela tiden såklart. Vi får inte ha några blottor någonstans, inte göra något enkelt misstag för att vi inte förstår hur systemet fungerar. Men vi har stor tilltro till det brittiska rättssystemet, säger Per Agerman.

*

Journalistförbundet: ”Vi har väldigt svårt att hjälpa till”

Journalistförbundet erbjuder som regel inte medlemmar stöd vid förtalsanmälningar. Förbundets inställning är att det främst är en fråga för arbetsgivare eller uppdragsgivare. Undantag kan ske – men bara om det gäller en svensk process.

– Vi har hjälpt en medlem att få talan avvisad efter att ha blivit stämd efter att ha granskat ett företag. Men det är alltid en bedömning från fall till fall. Det är beklagligt, men vi har väldigt svårt att hjälpa till med rättsprocesser utomlands. Det ligger inte inom ramen för vad vi som fackförbund kan hjälpa medlemmar med, säger ordförande Ulrika Hyllert.

Förbundets sätt att jobba mot Slapp (Strategic Lawsuits Against Public Participation) är att bilda opinion och driva på för EU-reglering, enligt Hyllert.