Skärmdumpen dödade paparazzibilden

Solen lyser över Stureplan den här fredagen. En gång i tiden var detta paparazzins förlovade land. Blixtarna smattrade och kändisarna plåtades. Nicola Chessa var en av de mest framgångsrika paparazzifotograferna. Idag är han här för en tillbakablick.

– Jag får så många minnen. Där borta, säger Nicola och pekar mot Spy Bar, plåtade jag en rejält full Quentin Tarantino med kvinnligt sällskap en natt. Ja, det här var mer eller mindre vårt kontor under fem års tid.

2004 hade Nicola Chessa och Poppe Linge Gimling startat en egen bildbyrå, Hot Gossip, specialiserad på kändisfoto. Under fem år byggde de upp ett gigantiskt nätverk med tipsare som ­poliser, hotellstädare och ordningsvakter.

Ofta var arbetsfördelningen den att Poppe skötte kontakterna för att sälja bilderna och Nicola åkte omkring i Stockholm på en motorcykel och fotograferade.

– Jag lärde känna Nicola när han drev två tidningar och behövde kändisbilder, berättar Poppe Linge Gimling.

Vi ses på Hotel Scandic Anglais, en annan ikonisk plats för ­paparazzibilder. Här blev till exempel Ari Behn fotad när han kysste fel kvinna. Dagen efter skulle hans barn döpas och det blev stora löpsedlar.

– Det var ganska komiskt. Vi satt i baren med dem och sen gick vi ut och tog bilder genom fönstret. Dealen på Anglais var att vi inte skulle fota inomhus.

Under sex år var det mer eller mindre jobb dygnet runt.

– Det som gjorde oss unika var att vi faktiskt var omtyckta i Sverige, säger ­Nicola. Så var det inte alltid med ut­ländska stjärnor. En gång fick jag ett glas vatten kastat i ansiktet av Jessica Biel.

– På den tiden fanns det inte så mycket sociala medier så vi var länken för många kändisar att synas utåt, säger Poppe. Vi lyckades skapa media för dem och de blev mer attraktiva på marknaden.

Flera gånger har det hänt att personer som smygfotograferats ringt upp och frågat om Nicola och Poppe kunde undvika de bilderna mot att kändisen ställer upp för ”bättre bilder”. Det hände till exempel med Uma Thurman.

Bildbyrån lades ner 2010 vilket berodde på att priserna dumpats kraftigt.

– Jag blev uppringd av Aftonbladet klockan fyra på morgonen, säger Nicola. De ville ha bilder på Emilio Ingrosso men ville bara betala 500 kronor!

– Jag har aldrig gjort detta för att jag är fascinerad av kändisar, säger Poppe. Vi upptäckte att det fanns en lucka där vi kunde sälja den typen av material. När det inte betalade sig fanns ingen anledning att fortsätta. Det var också väldigt slitsamt.

Hot Gossips bäst betalda bild blev den på SSU-ordföranden Anna Sjödin när hon under valåret 2006 berusad greps av polis på krogen Crazy Horse. Sjödin fälldes för våld mot tjänsteman, förolämpning och två andra åtalspunkter. Hon fick också avgå som SSUs ordförande.

Trenden inom bildanvändning i svensk kändis- och nöjesjournalistik är tydlig. Inga egna fotografer, inga paparazzi­uppdrag – däremot skärmdumpar från sociala medier.

Stockholm, 7 maj 2010. En livvakt lyser med en stark ficklampa för att det ska bli svårare att få fast skärpan med kameran. Lady Gaga hade uppträtt i Globen, starten för hennes Europaturné. Efter konserten åt hon en sen middag på Beirut Café på Östermalm.

Vad är en paparazzibild? Låt oss först slå fast att alla kändisbilder inte är paparazzibilder. Det kan till exempel handla om vimmelbilder, nyhetsbilder eller rena porträtt. Paparazzibilden däremot är oönskad och handlar om att överraska eller att smyga sig på kändisen utan dennes vetskap. En variant är vidvinkel, stort skärpedjup och blixt. Fotografen ska kunna skjuta från höften och vara säker på en bild. Den andra varianten innebär ofta långa teleobjektiv och dold fotografering. Gemensamt är att det handlar om smygfotografering.

Bland dagens svenska tidningar sticker Veckans Nu ut. Här kan man fortfarande hitta många paparazzibilder. Det är främst Hollywoodkändisar och bylinen till bilden är oftast bara TT utan att man anger fotografens namn.

Även om paparazzibilden fick ett slags fulstämpel på sig var det en journalistisk produkt där utgivaren hade större makt än kändisen. Man kan säga att ett journalistiskt filter har försvunnit när man väljer att bara återpublicera Instagraminlägg. Tidningen har ingen möjlighet att ställa frågor eller påverka retuscherade foton.

Saint Tropez, 29 juli 2005. Paris Hilton festade vilt i Saint Tropez med Tara Reid. Med var också systern Nicky Hilton och dåvarande pojkvännen Paris Latsis.

Karin Schmidt är redaktionschef på Aftonbladet och hon delar tanken om att paparazzin är på väg bort.

– Vi har inte många paparazzibilder, säger hon. Väldigt sällan online. Vi har inte tagit något aktivt beslut kring detta. I och med internet och att alla kan fota med sina mobiler blir inte paparazzibilder samma grej längre. Alla kändisar lägger ju upp bilder på sig själva och på sitt vardagsliv. Spänningen med att se en paparazzibild har minskat.

Hur mycket krävs för att ni skulle betala 50 000 kronor för en bild?
– Det skulle krävas väldigt mycket! Vi pratar om en mycket exklusiv bild på en väldigt känd person. Det måste nästan vara någon världsnyhet.

Hur ser ni på att publicera skärmdumpar från kända personers konton? Måste ni ha tillstånd?
– Vi brukar resonera som så att de lägger ut det offentligt och då kan vi publicera. Men vi beslutar från fall till fall.

Terje Lindblom är på sätt och vis unik. Han har arbetat som fotograf  och bildredaktör på Aftonbladet och Svenska Dagbladet, men har också gjort en akademisk karriär i ämnet bildjournalistik. Terje Lindblom har disputerat och är nu ämnesansvarig på Mittuniversitetet. Hur ser han på länder som USA, Storbritannien och Frankrike där paparazzin finns kvar på ett helt annat sätt?

– För det första är de länderna större än Sverige och vi har färre kändisar, svarar Terje Lindblom. Jag tror också att det finns en kulturskillnad mellan de länderna och oss. Vi har en mer inrotad jantelagsinställning till just kändisar och vill inte upphöja vissa personer mer än andra.

I sin forskning har Terje Lindblom undersökt fenomenet med läsarbilder. Många spådde att de skulle ta över i takt med att tidningarna sade upp sina fotografer, men så har inte riktigt skett.

– Vi har gjort innehållsanalyser av vilken typ av bilder som publiceras i svensk press. Läsarbilden är väldigt marginell och står för runt en procent av publicerade bilder. Den siffran gäller främst för kvällspress i pappersformat, siffran är lite högre för publiceringar online.

– När smartphonen kom trodde många att den skulle få en revolutionerande roll. Men vi har nästan alltid haft en övertro på ny teknik när den kommit. I fallet med läsarbilder är det så att alla inte kan fotografera nyhetsbilder. Läsarbilderna används initialt men ersätts efter hand av bilder tagna av bildjournalister.

Svensk Damtidning har ett speciellt fokus på kungligheter och kända personer. Under 24 år var Karin Lennmor chefredaktör.

– Jag jobbade från början av 90-talet och till för fem år sedan, säger Karin Lennmor. Man kunde märka att intresset avtog mer och mer för paparazzibilder. Under senare tid har sociala medier tagit över helt och hållet. Jag kan tycka att det är bra, för det betyder att kändisar och kungligheter kan jobba på eget initiativ. De bestämmer vilka bilder som ska läggas ut eller när de ska avslöja sin nya pojkvän.

– En genre av paparazzibilder som vi väldigt gärna ville ha med var faktiskt begravningar. Vi ville gärna publicera bilder på de gråtande prinsarna William och Harry vid prinsessans Dianas begravning. Eller prinsessan Caroline på sin mans begravning. Det visste jag, drog vi upp det stort så sålde vi mycket.

Varför tror du tidningar idag publicerar så få paparazzibilder och så mycket från sociala medier?
– Jag tror det är en kombination av ekonomi och bekvämlighet.

Du har tidigare berättat om hur ni på Svensk Damtidning faktiskt samarbetade med kungahuset och tog planerade paparazzibilder. Hur gick det till?
– I samband med att boken Den ofrivillige monarken släpptes så blev det ett stort journalistiskt tumult. En dag när jag sitter på redaktionen ringer det en man som är nära vän med kungen. Jag känner honom sedan tidigare. Han säger ”Jag sitter här med kungen och han undrar vad ni kommer att ha på omslaget nästa vecka”. Då var jag ärlig och berättade att vi tagit drottning Silvias sida. ”Stackars Silvia” blir den stora rubriken. Han var nöjd med det och tackade för sig.

– En liten stund senare ringer kungens gode vän upp igen och säger ”Vi har ett problem och kungen undrar vad han ska göra nu.” Jag kände hur håret reste sig på mina armar, kungen ringer mig och frågar hur han ska göra. Jag hade blivit kungens medierådgivare. Mitt svar blev att jag tyckte att kungen och drottningen skulle vänta en halvtimme och sen gå ut med hundarna på en promenad runt Drottningholm. Jag kommer att skicka en fotograf och om de går ut gemensamt så signalerar kungaparet att de är vänner och det är inga problem. Så jag skickade ut en fotograf och det gick som planerat.

När det gäller bildbyråer och nöjesbilder har TT idag en total dominans i Sverige. Det beror delvis på uppköpen av All over Press och IBL. En konkurrent finns dock kvar, Stella Pictures. Pernilla Wohlin är bildbyråchef och har dessutom lång erfarenhet från Expressen och Metro.

Hur har bildbyråbranschen förändrats över de senaste 20 åren?
– När jag började på den nystartade bildbyrån All over Press 2001 ansågs det fult att skriva om kändisar och att använda paparazzibilder i synnerhet. Ett slags snobberi av övriga bildbyråer och branschen i stort. Alla seriösa fotografer och bildbyråer var redan knutna till de ”mer seriösa bildbyråerna” TT och IBL. Övriga, just paparazzifotografer och utländska kändisbyråer, hamnade hos oss på All over Press.

– Precis då ändrades tidsandan och intresset för kändisjournalistik, smygtagna bilder och det lite snaskiga växte rekordsnabbt. Alla förlag startade kändistidningar som Glitter, Glamour, Veckans Nu och Frida. Kvällstidningarna startade nöjesbilagor och svenska veckotidningar gjorde helt om och började skriva om utländska kändisar och kungligt på ett helt nytt sätt.

– Våra egna svenska kungligheter, framför allt kungabarnen, blev ständigt fotograferade i smyg och tidningarna slogs om de mest vågade bilderna. Snobberiet var som bortblåst. Det blev plötsligt ok att tidningar som Svensk Damtidning publicerade smygtagna bilder på kungligheter. Kvällstidningarna likaså. Hajpen höll i sig till 2011 men var helt utdöd kring 2014. Flera tidningar hade vid det laget gått i graven.

När nådde paparazzibilden sin topp?
– 2009, ett år då bland annat Elin Nordegren gick till attack mot Tiger Woods i bilen efter att hans otrohet uppdagats.

Hur mycket har paparazzibilder betytt för modeindustrin?
– En hel del. Det publiceras bilder ur vardagen på våra kungliga och utländska kändisar med information om varumärken, priser och liknande. Det har blivit en industri i sig.

Händer det fortfarande att kändisar bjuds på semester mot att fotografen får ta bilder under en dag?
– Nu är ”i samarbete med” ett populärt uttryck och det innefattar säkert ett sånt samarbete. Den typen av fotograferingar har krympt eftersom branschen krympt.

Patrik slutade ”paparazza”

Patrik C Österberg har fotat kändisar och kungligheter under lång tid.
– Sedan 2001 har jag fotat nöjesbilder, men de senaste fyra åren har det knappt varit en kändis framför min kamera.

– Någon gång efter 2015 förstod jag att paparazzibilden var död. Absolut efter att ha fotograferat  Anders Bagges bröllop på Skeppsholmen 2018. Jag hade lagt ner minst en vecka på att försöka finna information om datum, plats och tid. Kvällen innan hittade jag en bild på bordsdukningen via internet och kände igen en bit av en vägg från Eric Ericsonhallen.

– Jag visste redan då att kändisbröllop inte var lönsamt om man inte var ensam fotograf. Vad hände? Jo, en av kvällstidningarna som vi ringde till blev intresserad men valde att vänta. Varför? Svaret i telefonen gjorde mig både besviken och ledsen: ”Vill gärna avvakta lite och se om bröllopsgästerna publicerar något på sina sociala nätverk”.

Vilket de gjorde.

– Det slutade med att vi fick sålt ett litet bildpaket till den andra kvällstidningen, som även de hade skärmdumpar på bröllopsgästernas utlagda bilder.

Smygbilder utan smyg
Den brittiska pressen skiljer sig i stora delar från den svenska. Den är mer skandalorienterad och har en tydligare politisk agenda. Publiken är större och många engelsmän är också internationella kändisar. Det gör att det fortfarande finns en marknad för paparazzifotografer. Men det är inte alltid bilderna är smygtagna. Många gånger verkar det finnas en överenskommelse mellan kändis, fotograf, tidning och modebolag om när och hur bilderna ska tas.

Ashley Roberts  är ett sådant ­exempel. Hon är före detta medlem i Pussycat Dolls och nu radiopratare på kanalen Global Heart’s 00’s. När hon kommer till studion vid Leicester Square finns det en överenskommelse vilka kläder hon ska ha på sig och vilken fotograf som ska fota henne. Därefter blir det en artikel på dailymail.co.uk och bredvid finns en annons där du kan köpa Ashleys out-fit.

Papparazzikungen är död
Tidernas mest kände paparazzi dog förra året. Hans namn var Ron Galella. Han föddes i New York 1931 med italienska föräldrar. Galella blev ett slags gudfader för den amerikanska paparazzi­kulturen, känd för sina fejder med kändisar men också prisad och utställd på museum som Tate ­Modern och MOMA. Under sin karriär tog Ron Galella fler än tre miljoner bilder av kända personer.
Ron Galella är känd för ett av de mest ikoniska foton som tagits av Jacqueline Onassis. Det togs 1971 på Madison Avenue i New York och har fått namnet ”Windblown Jackie”. Men en stor del av Galellas berömmelse kommer från kontroverser med personer som han mer eller mindre förföljde för att fotografera.
Filmstjärnan Marlon Brando tröttnade 1973 på den påträngande paparazzin. Utanför en restaurang i New York slog han ned Galella med ett slag som var så hårt att fem tänder lossnade och läppen sprack. Marlon Brando dömdes att betala 27 000 dollar till fotografen. Vid nästa fotografering av Marlon Brando bar Ron Galella en amerikansk fotbollshjälm…

”En genre på utdöende”

Kändisar verkar till stor del tagit makten över bilden av sig själva- både bildligt och bokstavligt. Paparazzin i Sverige är nästan borta, vad tycker du om utvecklingen?

Paulina Holmgren, ordförande SFF
– Vi har inte en stor yrkeskår som lever på paparazzibilder bland våra medlemmar. På så sätt är det inget hot. Faran ligger väl snarare i att kändisar kan skapa en egen bild av sig själva som inte ifrågasätts. Som fotograf idag möter man ofta personer som har synpunkter på hur de fotograferas. De vill se bilden och föreslå vilken vinkel man ska ha. Det gjorde man inte för 20 år sedan. Selfiebilden har förstört en hel del för yrkesverksamma fotografer.

Margareta Thorgren, informationschef Kungahuset
– Först vill jag säga att paparazzifotografer existerar fortfarande, speciellt utomlands. För det andra har de flesta numera en kamera i sin mobil, det är en ny form av bildbevakning. Jag företräder en institution och för hovet är sociala medier ett bra sätt att nå ut till allmänheten och olika målgrupper. Vi kan komma ut med budskap, som vi kanske inte kunnat tidigare. Det betyder ju inte att vi vill undandra oss vanlig journalistisk granskning. Den ska givetvis fortsätta.

Leif Schulman, redaktör Hänt i Veckan
– Själva bildfrågan är ganska perifer. Under mina 45 år i kändispress har vi använt oss av paparazzibilderna väldigt sällan, om man med paparazzibilder avser kändisar i komprometterande situationer.
En knapp handfull gånger har dessa varit den ledande nyheten på våra löp. Att kändisarna idag styr både nyheter och bilder är förstås positivt. Dock blir det av naturliga skäl en subjektiv och selektiv nyhetsrapportering från kändisarnas sida, vilket i långa loppet gör både kändisarna och kändis­nyheterna mindre spännande

Mats Schagerström, bildchef TT
– Vi ser att de vi bevakar i allt högre utsträckning vill
styra bilden av sig själva. Det gäller inte bara för kändisar och kungligheter, utan för alla områden. När man via sociala medier och andra kanaler kan sprida bilder från situationer där media inte får närvara, och när de bilderna dessutom är fria att användas av medierna, är det så klart svårt för fotografer att sälja bilder. Det – tillsammans med lägre bildbudgetar hos tidningarna samt att den klassiska paparazzifotografin känns lite omodern – gör att den nog är en genre på utdöende.

DÄRFÖR HETER DET PAPARAZZI
Ordet paparazzi kommer från Federico Fellinis film La Dolce Vita från 1960. En hyperaktiv fotograf i filmen fick namnet Paparazzo, ordet ska ­vara italiensk slang för mygga. I en intervju sa ­Fellini att han tänkte på en surrande, hovrande och stickande insekt – ungefär som en kändis­fotograf.

Andra hävdar att Fellini hittade ordet när han på måfå slog i en bok av George Gissing för att hitta rätt namn.

Fakta/Är det tillåtet med smygtagna bilder?
Här kommer ett urval av lagar som är bra att känna till.
Utgångspunkten i Sverige är att det är tillåtet att foto­grafera. Det finns specifika områden som berör fotograferingsförbud eller när hinder för fotografering föreligger.
Det första området gäller ett fotograferingsförbud som kan vara utfärdat för fotografering av skyddsobjekt.
Fotograferingsförbud gäller i domstol. Det för­budet framkommer i rättegångsbalkens 5 kapitel § 9 b.
Den sista restriktionen gäller fotografering på privat mark eller mark där någon innehar bestämmande- eller beslutanderätt. Detsamma gäller platser som inte är att anse som offentliga eller allmänna platser, exempelvis skolor, gallerior, passagerarfartyg med mera.
Av 4 kap. 6a § Brottsbalken framgår att så kallad kränkande fotografering inte är tillåten. Du får inte fotografera någon olovligen, i hemlighet och som befinner sig i ett utrymme av privat karaktär som omklädningsrum, toalett och liknande utrymme. Samtliga tre förutsättningar måste vara uppfyllda.
I den nya dataskyddslagen finns det en uttrycklig bestämmelse om att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund­lagen har företräde framför GDPR och den nya dataskyddslagen. Det innebär att grundlagsskyddade medier kan använda personupp­gifter på samma sätt som tidigare. Det betyder att det till exempel inte behövs samtycke för att ta och lagra bilder. Det betyder också att personuppgifter kan publiceras på samma sätt som tidigare.
Källor: SFF, SJF

 

CELEBRITETER DÅ OCH NU

Peter Dahlén är professor i medievetenskap vid universitetet i Bergen. Ett av hans forskningsområden är just celebriteter.

”En celebritet är ett modernt fenomen. Det är en demokratisering av kändisskap. Kända människor har funnits sedan antiken. Alexander den store brukar räknas som den förste. Han skildrades i ord och bild som en gudalik hjälte. Under medeltiden handlade det om kungligheter, härförare och kyrkans figurer, men det var ett fåtal människor i absoluta toppskiktet som var kända för folkflertalet. Möjligheten för vem som helst att bli en celebritet beror på samhällets demokratisering och medieteknologin där först tryckpressen gjorde att man kunde massproducera texter och bilder som var folkligt orienterade. På 1830-talet kom i USA billiga penny-presstidningar i tabloidstil med bland annat societetsskvaller.

Ett viktigt media för kändisskapets utveckling var spel- och journalfilm. På 1910-talet startades filmtidskrifter där man skrev om skådespelarna som filmstjärnor och berättade om hur fantastiskt de levde. De blev celebriteter.

De svenska boulevardtidningarna växte fram i slutet av 1800-talet och gjorde framgångsrika människor kända. Det var den tidigaste typen av celebritetspress i Sverige. I celebritetsjournalisitk är tanken om succé central. Man beskriver hur de omskrivna lyckats ta sig fram till succén, men också om hur de gör misstag och måste kämpa sig upp igen. I veckotidningar kan man även läsa om vanliga människor som tar sig upp från svåra förhållanden, en form av förebildlig succé i vardagslivet.

Radion i Sverige startade officiellt 1925. Fram till 1950-talet fanns bara en kanal, som alla lyssnade på. Det skapade ett behov av att se radiostjärnorna på bild i olika tidningar, vilket bidrog till att Sven Jerring blev Sveriges mest kända person vid sidan av kungen. Demokratiseringen skapade en ökad social mobilitet, fler möjligheter att komma sig upp i samhället. Det oerhört populära radioprogrammet ”Karusellen” (1951–54), lett av Lennart Hyland, utnyttjade detta och gav olika uppdrag till okända människor som i vissa fall blev kändisar. När det gäller kändisskap finns det alltid ett samspel mellan olika medier, som press, film, radio och tv.

Två centrala aspekter av celebriteter är dels att deras, ”kändisens”, privatliv omskrivs, dels att de blir kända mera vidsträckt, i olika medier, utanför sina ursprungliga verksamheter. Till exempel när politiker är med i tvs nöjesprogram av olika slag, som statsminister Tage Erlander i ”Hylands Hörna” 1962.

Runt 1995 sker en brytpunkt för det moderna kändisskapet genom Internets tillkomst. Därmed kunde kändisar och de som vill bli kändisar lansera sig själva via hemsidor och bloggar. Visst finns det en problematik där. Kändisar kan då undandra sig från kritiska journalister och undvika negativ publicitet.”

Text: Jörgen Cardell
Foto: Patrik C Österberg