Statlig censur av drönarbilder – men redaktionerna struntar i reglerna

Örnberget i Tullinge är en frizon, inte bara för de många klättrarna som hänger på bergväggen och skriker ut sin frustration sent in på de ljusa sommarkvällarna, utan också rent juridiskt för den som skulle vilja flyga drönare i Stockholmstrakten. Bergstoppen ligger inklämd mellan flygförbudszonerna kring Bromma flygplats, Rättsmedicinalverket och sedeltryckeriet i Tumba och här på Örnberget får man faktiskt flyga och filma med drönare 120 meter över marken utan tillstånd.

Bromma flygplats har utvecklats till ett särskilt bekymmer för Stockholms drönarfotografer. Flygförbudszonen sträcker sig fem kilometer från flygplatsen och kontrollzonen med max 50 meters flyghöjd gäller cirka tolv kilometer från flygplatsen och täcker in hela Stockholms innerstad, i norr Järfälla och Sollentuna, i söder Skärholmen och Bandhagen, i väster en god bit av Ekerö och i öster halva Lidingö. För att flyga högre än 50 meter över marken behövs tillstånd från flygtrafikledningen, som har som princip att alltid säga nej.

Efter 35 dagar godkände Lantmäteriet Journalistens spridningstillstånd, vilket gör att vi idag, den 26 juni, lagligt kan publicera denna drönarvideo  från Örnberget, samt bilden längre ned i texten.

Särskilt luftrummet över Gamla stan i Stockholm är hårt reglerat och täcks in av två flygförbudszoner och en kontrollzon som hör till tre olika myndigheter som sannolikt kommer att avslå alla ansökningar om drönarflygning.

Om man mot förmodan skulle få tillstånd är det inte säkert att man får fotografera ändå eftersom det kan finnas civila skyddsobjekt med avbildningsförbud och sedan grundlagsändringen 2023 finns inget undantag för fotografering i journalistiskt syfte.

Är bilderna dessutom vida, så att horisonten eller en större omgivning syns, får de inte publiceras utan ett särskilt tillstånd från Lantmäteriet eftersom militära skyddsobjekt skulle kunna röjas.

Det där sistnämnda kommer att ställa till det för oss i frizonen på Örnberget.

Journalistens fotograf Tor Johnsson tejpar fast en kamera på en sex meter hög pinne och tar en bild mot Vita villorna och Botkyrka på andra sidan Tullingesjön. Sen flyger han upp drönaren till samma position och tar en närmast identisk bild. För att vi ska få publicera drönarbilden i tidningen eller på nätet krävs ett spridningstillstånd från Lantmäteriet. Pinnbilden med samma innehåll kräver inget tillstånd. Det är, milt uttryckt, märkligt.

Lagen om skydd av geografisk information infördes 2016 och ersatte förordningen om skydd för landskapsinformation. Försvarsmakten hade tidigare möjlighet att ge fotografer som visat sig vara införstådda med lagstiftningen och hade kännedom om regionen självgranskningsrätt för flygfoton. Fotografer med självgranskningsrätt behövde inte skicka in bilder eller filmer för förhandsgranskning. Självgranskningsrätten togs bort 2016.

Numera krävs alltid ett spridningstillstånd om flygbilden innehåller svenskt landterritorium och är så pass vid att man får överblick över ett område. Orsaken är att de skyltar som informerar om att en byggnad eller plats är ett militärt skyddsobjekt med avbildningsförbud är så små att de inte alltid går att se för drönarpiloten.

En tumregel är att om horisonten syns i bild måste du få tillstånd för att få publicera den.

Bilden ska skickas till Lantmäteriet som förhandsgranskar innehållet och sedan utfärdar ett tillstånd att publicera, föreslår en maskning, eller avslår. Det enda Lantmäteriet undersöker är om det förekommer militära skyddsobjekt på bilden, inte civila. Men handläggningstiden hos Lantmäteriet är så lång att det är osäkert om vi kommer att hinna få ett spridningstillstånd före tryckning. Det ska visa sig ta en månad och vi väljer att maska drönarbilden på nästa sida för att hålla oss på rätt sida lagen.

Att söka spridningstillstånd är vi ganska ensamma om i branschen. Journalisten har granskat ett tjugotal flygfoton som har publicerats i svenska medier rörande händelsenyheter de senaste åren, och i de flesta fall är det uppenbart att det handlar om olagliga publiceringar, helt enkelt eftersom de publicerats så kort efter händelsen att Lantmäteriet omöjligen kan ha hunnit utfärda något spridningstillstånd. I några fall handlar det om läsarbilder som tagits med drönare.

De utgivare som Journalisten har haft kontakt med under researchen uppger att de aldrig eller mycket sällan skickar drönarbilder till Lantmäteriet för att få spridningstillstånd.

– Ofta är det inte görligt, givet vår nyhetsverksamhet, säger SVT Nyheters tf programchef och ansvariga utgivare Karin Ekman.

– Vi har inte fått avslag på någon av de förfrågningar vi har gjort. Våra drönarpiloter är väl medvetna om flygzoner och dylikt. Vi upplever att den långa handläggningstiden, 25 arbetsdagar i skrivande stund, är orimlig i vår nyhetsverksamhet.

Dagens Nyheter har ingen skriftlig drönarpolicy men det finns ett redaktionsbeslut på att enbart använda drönare när det är journalistiskt motiverat och att man i den mån det är möjligt försöker undvika att fotografera horisonten.

– Det är sällan vi har det tidsutrymmet att vänta på att få ett godkännande från Lantmäteriet. Jag tycker inte att regelverket är anpassat för medier. Handläggningstiden är alldeles för lång, säger Dagens Nyheters bildchef Petra Lindell.

Inte heller på Sydsvenskan finns någon skriftlig drönarpolicy, helt enkelt eftersom regelverket förändras så ofta, uppger chefredaktören Jonas Kanje. Han har gett upp tanken på att söka spridningstillstånd för flygfoton:

– Vi testade det en gång i samband med att vi skrev om ett gammalt mordfall. Det tog 40 dagar innan vi fick tillstånd från Lantmäteriet. Vi kan inte vänta 40 dagar på att publicera drönarbilder när det brinner i Malmö hamn, säger Jonas Kanje.

Har ni publicerat utzoomade drönarbilder utan tillstånd?

– Ja, det förutsätter jag. Vi är medvetna om vad som gäller och försöker vinnlägga oss om att göra rätt och inte bryta mot reglerna på ett helt galet sätt; man vill inte hamna i rätten i onödan. Men det här handlar om censur. Vi har en censurmyndighet i Sverige. Det är faktiskt ganska otroligt.

Du vill kalla det för censur?

– Det är ordboksdefinitionen av censur; staten förhandsgranskar våra bilder och ger tillstånd för publicering. Det leder också till självcensur helt i onödan.

Men det finns väl ett intresse för staten att hindra spridning av bilder på militära skyddsobjekt? Hur ska man göra i stället?

– Som man gör med allting annat. Är en publicering brottslig åtalar man efter att publiceringen är gjord. Det finns tillfällen då man som utgivare medvetet utmanar en lagstiftning och då kan man ha en ingående diskussion om det internt, men i den här situationen blir det i stället en del av vardagen att utmana lagstiftningen.

Stora svenska redaktioner struntar i stora delar av lagstiftningen runt drönarfotografering, även gällande flygförbudszoner och kontrollzoner, eftersom, som en bildchef uttrycker saken: ”Det är för dumt.”

Det märks. Så gott som varje vecka publiceras drönarfoton som är tagna utan flygtillstånd eller utan spridningstillstånd i svenska medier. Det har även Transportstyrelsen insett. I maj inledde myndigheten en informationskampanj riktad mot journalister, eftersom man tror att medierna inte känner till hur regelverken kring drönare ser ut.

– Vi ser i nyhetsrapporteringar att man har flugit i områden där vi själva känner till att man inte får flyga under det här specifika tidsintervallet. Det har funnits ganska stora problem sedan det nya regelverket trädde i kraft för några år sedan. Många känner inte till regelverket, och det gäller förstås inte journalister specifikt, utan generellt, säger Christoffer Massinger, sakkunnig på Transportstyrelsen.

– Vi är väldigt säkra på att journalister och fotografer faktiskt vill göra rätt och strävar efter att följa reglerna. Vi vill hjälpa till att sprida kunskapen som behövs.

I maj bjöd Transportstyrelsen in journalister till ett digitalt seminarium om drönarflygning. I inbjudan framgick att även Luftfartsverket och Polismyndigheten skulle medverka. Först efter att Journalisten ställt frågor om seminariet bjöds även Lantmäteriet in att delta för att prata om spridningstillstånd. Alla deltagarfrågor utom en riktades till Lantmäteriets representant Arne Bergquist.

Betyder det att svenska journalister är väl införstådda med reglerna kring flygförbudszoner men inte med reglerna kring spridningstillståndet? Kanske. Det är åtminstone en indikation på att det är spridningstillståndet som orsakar mest huvudbry på svenska redaktioner.

Antalet flygfotopubliceringar har ökat i Sverige i takt med drönarnas popularitet och dagligen läggs nya filmer ut i sociala medier.

– Det har växt explosionsartat sen vi tog över den här uppgiften 2016, säger Marie Hiltula som är gruppchef för handläggare som hanterar sekretessgranskning av flygbilder på Lantmäteriet.

– 2016 hade vi ungefär 700 ansökningar på ett år och nu har vi cirka 20 000 ansökningar på ett år att hantera. Målet är att handläggningstiden ska ligga på max fem dagar men trycket är högre på sommaren och då ökar också handläggningstiderna till veckor eller till och med över en månad. Det är vi såklart inte nöjda med, men det handlar ju om resurser.

Hur lång tid tar det för en handläggare att granska en film?

– Vi har ett bra ärendehanteringssystem och sedan vi tog över uppdraget har vi också effektiviserat handläggningen mycket. Nu är vi nere på i snitt 20 minuter per ärende som vi hanterar.

Vad är din bild av hur systemet fungerar för journalister?

– Jag kan tänka mig att det finns en stor frustration bland medier som behöver filma eller fotografera någonting samma dag som man avser att sända det. Med dagens handläggningstider är det en svår ekvation.

Hur vanligt är det folk struntar i att söka spridningstillstånd och publicerar ändå?

– Jag tror absolut att det förekommer att man sprider utan att man söker om tillstånd.

Görs det några kontroller av publicerade flygfoton?

– Det är polisen som utreder brott mot lagen om skydd för geografisk information och även brott mot avbildningsförbud. Jag kan inte uttala mig om hur många brott som anmäls men det händer att polisen kontaktar oss och vill att vi ska bistå i utredningar. Vi sitter inte och letar brott, säger Marie Hiltula.

Det finns såvitt Journalisten har kunnat utröna en enda dom som rör brott mot kravet på spridningstillstånd, från hovrätten för Övre Norrland 2022. En 50-årig man i Umeå hade publicerat 15 drönarfilmer på Youtube utan tillstånd. Hovrätten menade att straffvärdet för varje brott var 50 dagsböter, men eftersom det handlade om flera brott under kort tid blev påföljden 160 dagsböter, totalt 64 000 kronor.

En av filmerna mannen dömdes för att ha publicerat var inspelad på ett ”övningsområde för obemannade luftfartyg” – på ett modellflygfält.

En av juristdomarna, hovrättsrådet Jon Karlsson, var av skiljaktig mening och ansåg att mannen bara skulle dömas för två av publiceringarna, till 70 dagsböter. Han liknade kravet på spridningstillstånd med ett ”censurförfarande” och beskrev lagförarbetena som ”obsoleta” med hänsyn till hur vanligt det har blivit att i sociala medier publicera flygfoton tagna exempelvis genom flygplansfönster:

”Att bestraffa helt harmlösa fotografier tagna från luften framstår gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett kriminalisering”, skrev Jon Karlsson i sitt anförande.