Svenska journalister om kriget i Gaza – ”Absurt att vi inte släpps in”

Dagens Nyheters korrespondent Nathan Shachar befann sig i bostaden i Jerusalem när flyglarmet ljöd morgonen den 7 oktober. Han gick och lade sig igen, falsklarmen är legio och Jerusalem beskjuts sällan. Det var andra i familjen som uppmärksammade honom på att det var något ”unikt och surrealistiskt” som hänt. Medierapporteringen i Israel var och är massiv.

– Den tydligaste skillnaden är radiosändningarna. Ekosändningen klockan tolv i israelisk radio brukade börja med nyheter och politik, nu börjar den alltid med att någon anhörig till gisslan eller till någon som har dödats, eller en överlevare berättar vad han eller hon varit med om, säger Nathan Shachar.

– Empatin för den andra sidan i krigssituationen är väldigt låg. Det finns många israeler som protesterar mot bombningarna i Gaza och agerar för att få in hjälp, och det rapporteras det om i tidningar och tv men det framställs inte som något essentiellt som Israel genast måste ta på största allvar. Det är ganska mänskligt, jag tror inte att brittiska medier rapporterade med stark medkänsla för civila under bombningarna av tyska städer under andra världskriget.

Nathan Shachar tycker att internationella medier i stor utsträckning har rapporterat så gott de kan om Gaza, trots svårigheterna.

– Det har blivit svårt att genomskåda propagandan eftersom ingen släpps in i Gaza. Israel säger att de har dödat jättemånga terrorister, och det har de nog, men det är inget som pressen har möjlighet att kontrollera. Hur många av de som dog i en attack var faktiskt terrorister? När Hamas hävdar att 30 000 dött i Gaza gör de ingen skillnad mellan krigförande och civila.

Däremot menar han att medielogiken gjort att medierna har blivit en bricka i propagandakriget:

– Läsarna går på en daglig Gazadiet och förväntar sig dagsrapporter om vad som har hänt. Det har bland annat lett till att rapporteringen om förhandlingarna i Kairo har låtit mycket mer dramatiska än vad de har varit. Ena dagen har de ”brutit samman”, men ingen har lämnat förhandlingsbordet. Nästa dag har de ”gjort framsteg”. Jag är förvånad över att medierna så villigt ställer upp på det. Det är tydligt att parterna manipulerar medierna för att göra utspel och signalera till varandra.

Nathan Shachar är skeptisk till uppgiften att journalister skulle vara måltavlor för den israeliska försvarsmakten IDF.

– Att Israel skulle försöka döda journalister i syfte att sminka det som pågår i Gaza, nej, det tror jag inte. Det skulle i sådant fall ha krupit fram på något sätt, genom soldaters telefon- eller videoinspelningar till exempel. Jag menar att det är propaganda, säger Nathan Shachar.

– Samtidigt kryllade det inte av fria medier och fritt arbetande journalister i Gaza före den 7 oktober. Tidningsarbete i vår mening existerade inte. Du var tvungen att gilla Hamas eller fly. Även om det stämmer att 100 journalister har dödats så betyder det inte att de har varit måltavlor. Tiotusentals civila har dödats i Gaza, dödsprocenten är mycket hög för alla yrkeskategorier, i synnerhet för dem som befinner sig närmast stridslinjen.

Attacken den 7 oktober, då 1 200 dödades och över 200 togs som gisslan, liknar inget i Israels 75-åriga historia. Kriget med Hamas har förändrat landet i grunden. Det är de svenska Mellanösternkorrespondenterna överens om.

– Jag kom till Israel den 8 oktober och det jag möttes av var avgrundsdjup chock, och hat. Som att jorden rämnat lite grann. Det var samma känsla av att befinna sig i fritt fall som när talibanerna tog kontroll över Afghanistan, säger Terese Cristiansson, TV4s korrespondent i Mellanöstern.

Den största svårigheten med att rapportera om kriget är att journalister inte släpps in i Gaza. Några journalister har varit inbäddade med militären, och CNN har som enda nyhetsmedium fått skicka in ett eget team under några timmar, det var i mitten av december.

– Jag har bevakat flera krig i Gaza. Det här har aldrig skett förr. Nu har det gått många månader utan att vi släpps in, det är absurt, säger Terese Cristiansson.

– Det finns ett fåtal platser på jorden där man absolut inte kan vara som journalist, men oftast kan man fatta det beslutet själv. Nu fattas det beslutet av Israel och Egypten.

Följden är att svenska journalister är i händerna på Gazabor som rapporterar inifrån.

– Många är fantastiskt duktiga, vilka hjältar som fortsätter varje dag, men man måste förstå vilken situation de befinner sig i. De har familjer som kan ha skadats eller dödats. Mitt i allt ska de försöka göra något slags rapportering. Det blir svårt att prata om oberoende journalistik när de befinner sig mitt i det kaoset, utan kanske snarare ögonvittnesrapportering, säger Terese Cristiansson.

Hur bedömer man vad som är sant?
– För mig som journalist är det lätt att skilja på de som arbetar professionellt och de som är influencers som satt på sig en pressväst. Alla mediehus har också egna kontakter som man jobbat med förut i Gaza, så det finns ändå ganska goda förutsättningar för att få korrekt information. Men att världens medier har så få ögon inne i en så här omfattande konflikt är förstås jätteproblematiskt.

Sveriges Radios Mellanöstern­korre­spondent Cecilia Uddén förlitar sig särskilt på en fixare som SR arbetat med i många år, Sami Abu Salem.

– Han skickar ljudfiler till mig som vi kan använda för att göra inslag. Det har varit helt ovärderligt, säger Cecilia Uddén.

I de intervjuer och samtal Cecilia Uddén haft med israeler märker hon ofta en känsla av att ha övergivits av världen. Nyhetsbevakningen i svenska och i internationella medier handlar i huvudsak om den humanitära krisen och de tiotusentals civila dödsoffren i Gaza. För många israeler framstår västvärlden som oförstående.

– Eftersom situationen i Gaza är så akut är det ganska naturligt att det överröstar det trauma som Israel fortfarande lever kvar i, säger Cecilia Uddén.

– För många israeler stannade världen den sjunde oktober och man orkar inte riktigt se vad det är som pågår i Gaza. Det märks i israeliska medier, som inte rapporterar om lidandet i Gaza på samma sätt som internationella medier gör. Det har varit en diskussion i Israel om det. Mediekritiker i Israel menar att om vi inte ser det resten av världen ser av det som pågår i Gaza kommer vi aldrig att förstå varför resten av världen vänder sig emot oss.

Ligger det något i den kritiken?
– Det gör det. Det beror inte på någon censur utan på att journalister och medier, med all rätt tror jag, inte tror att israeler vill se hur hemskt det är i Gaza. Den israeliska staten har två mål med kriget, med stort folkligt stöd: att utplåna Hamas och att rädda gisslan. Medierapporteringen i Israel handlar i stor utsträckning om de två målen, och mindre om vad som händer med civilbefolkningen i Gaza.

Många israeler hade invaggats i tron att man genom olika lättnader fått Hamas att vara mer intresserat av att styra Gaza än av att gå till attack mot Israel. Attacken kom som en enorm chock. Medborgarnas förtroende för sin nation, för Israel, är skadat, säger Cecilia Uddén.

TV4s Mellanösternkorrespondent Terese Cristiansson delar Cecilia Uddéns bild av mediebevakningen i Israel.

– Vissa medier, bland andra tidningen Haaretz, är kritiska till regeringen och där rapporterar man pliktskyldigt om vad som händer i Gaza. Men om man tittar på vad en del andra israeliska medier visar från Gaza så är det väldigt avhumaniserande, de flesta beskrivs som terrorister, och kritik mot Israels krigföring utmålas som antisemitisk, säger Terese Cristiansson.

– Och följer du israeliska influencers på sociala medier får du inte att se några fruktansvärda bilder från Gaza, utan bara människor som kommer med äpplen till folk eller räddar hundar. Det är ett enormt propagandakrig i sociala medier.

Catrin Ormestad rapporterade under flera år från Israel och Palestina för bland andra The Economists och Svenska Dagbladets räkning men 2018 lade hon frilansjournalistiken på hyllan för att ägna sig åt författandet. Hon har bott i Israel i snart 20 år och gav 2008 ut reportageboken Gaza – en kärlekshistoria.

Tidigt på lördagsmorgonen den 7 oktober 2023 befann hon sig i hemmet i Tel Aviv när flyglarmet plötsligt ljöd. Terroristorganisationen Hamas angrepp hade inletts och tusentals raketer sköts från Gaza mot flera israeliska städer. Omfattningen av attacken och antalet dödsoffer stod inte klar förrän flera dagar senare.

– När kriget startade tänkte jag direkt att det här är ju ett tillfälle att börja arbeta som journalist igen. Sedan insåg jag att jag förmodligen skulle ångra det jag skriver nu, på ett eller annat sätt. Dessutom skulle jag ha väldigt svårt att formulera mig kring det som faktiskt händer i regionen, säger Catrin Ormestad.

Varför då?
– Den som har läst vad jag skrivit om Palestina och Israel de senaste 20 åren vet att jag har haft ett kritiskt förhållningssätt till Israels ockupation och det sätt som bosättarna och soldaterna uppfört sig på. Det har jag fortfarande, men terrorattacken och kriget mot Hamas har tvingat mig, och tror jag många andra också, att erkänna att den här konflikten är mer komplicerad än vad jag har velat medge.

På vilket sätt?
– Man måste nog ha varit i Israel den 7 oktober för att verkligen förstå vilken chock det var. Flyglarmen rullade över Tel Aviv, det kom ballistiska missiler från Jemen i söder och det gick rykten om att 160 000 Hizbollahmissiler var på väg från Libanon i norr. Det skulle ha förvandlat Tel Aviv till grus.

– Det går förstås inte att jämföra med vad man har gått igenom i Gaza, det lidandet är enormt. Men klaustrofobi och kroppslig ångest följde när jag kom till insikt om att Hamas hade använt sina 17 år vid makten till att förvandla Gaza till en fästning, med raketfabriker och stridsledningscentraler under bostäder och sjukhus, med Gazaborna ovanför som mänskliga sköldar. Resurser som borde ha gått till sjukvård, avsaltningsanläggningar och skolor gick i stället till detta. Det var det Hamas investerade i, och det är klart att de gjorde, det är deras syfte: att förstöra den judiska staten och återta det historiska Palestina. Den disciplinen och hängivenheten skrämmer mig mer än vad bärsärkagången den 7 oktober gjorde.

– Den nya erfarenheten har lett till att jag måste göra någonting som jag aldrig har gjort förut när jag pratat och skrivit om palestiniernas liv under ockupationen – och det är att medge att konflikten också har ett israeliskt perspektiv.

Ångrar du vad du skrivit tidigare?
– Nej. Jag har aldrig varit aktivist utan har rapporterat det jag har sett, men jag har inte haft samma omsorg om det israeliska perspektivet, att förklara och beskriva det.

Catrin Ormestad skruvar på sig i fåtöljen i hotellobbyn i Stockholm där vi träffas dagen efter att hon anlänt för ett av sina många Sverigebesök. Hon förstår dem som protesterar och kräver eldupphör, säger hon.

– Det är klart att det som pågår är fel. Det är så fruktansvärt, så vidrigt. Men de som ropar på eldupphör nu har inga svar på hur vi ska bli av med Hamas. Det går inte att förhandla med en jihadistisk rörelse. Israel och Palestina kan inte leva tillsammans med något slags värdighet med Hamas som en del av ekvationen. Det går inte efter den 7 oktober.

Palestinier som stödjer Hamas betraktar Israel som en kolonial skapelse och beskriver därför kampen mot Israel som antikolonialistisk. Resonemanget är att med tillräckligt mycket tålamod, raketer och självmordsbombare kommer kolonisatörerna att ge sig av, som fransmännen lämnade Algeriet eller britterna Kenya.

– De har aldrig accepterat att judarna är där för att stanna.

Israel: ”Kan inte garantera säkerheten i Gaza”

IDF uppger att de inte kan garantera journalisters säkerhet eftersom Hamas använder dem som mänskliga sköldar.

Talespersoner för den israeliska försvarsmakten IDF uppger att beslutet att inte släppa in journalister i Gaza beror på att journalisternas egen säkerhet inte kan garanteras.

Reuters och Agence France Press, som har medarbetare på plats i Gaza har begärt garantier för att deras journalister inte ska utsättas för attacker från IDF, som svarat att de inte kan ge några sådana löften.

”IDF är inriktat på alla Hamas militära aktiviteter i hela Gaza. Hamas placerar medvetet sina militära operationer i närheten av journalister och civila. […] Under dessa omständigheter kan vi inte garantera era anställdas säkerhet och vi uppmanar er att vidta alla nödvändiga åtgärder för deras säkerhet”, skrev IDF till Reuters och AFP höstas.

Flera pressfrihetsorganisationer hävdar att israeliska soldater medvetet skjutit på och dödat journalister i Gaza. IDF förnekar uppgifterna. ”IDF har aldrig och kommer aldrig att medvetet sikta på journalister”, uppgav en av IDFs talespersoner för CNN efter att journalisten Nafez Abdul Jawad, Palestine TV, dödats av en israelisk raket.

Journalisten har varit i kontakt med IDF, som avböjt en intervju.

Läs också: Journalisterna som bevakar Gaza på plats – ”Det liknar inget annat krig”