Wallraff: kraftfull men riskfylld metod

Josephine Freje har slutat wallraffa. Som frilansande grävreporter var hon tidig med att skapa falska nätprofiler för att ta sig in i miljöer hon annars inte skulle ha fått tillgång till.
– Wallraff var en bra arbetsmetod för att till exempel berätta om religiösa ungdomsförbund. De sade saker där de aldrig skulle säga till mig som journalist, som att man borde slå en bög med en bibel.

Hon blev så bra på nätwallraff att hon började undervisa andra i metoden. Och det var då det började kännas trångt.
– Det blev nästan lite absurt; jag märkte att studenter och journalistkollegor som gått mina kurser om wallraff i sociala medier var i samma forum som jag – och misstog mig för en riktig användare.

Att gå under cover i verkliga livet har också blivit svårare i takt med att Freje synts på bild och video i stora medier som SVT och Expressen. I stället har hon tagit jobb i Göteborgs hamn några timmar i veckan. Hon utger sig inte för att vara någon annan, men kan fånga upp strömningar och åsikter hon inte möter annars. ”Vardagsraff”, kallar Freje det.
Internet har, om man så vill, demokratiserat användningen av wallraff som journalistisk arbetsmetod. Men att gå under cover som fysisk person är också ett väl använt grepp idag, där slutprodukten ofta blir omtalad.

Senast i Dokument inifråns Vaccinkrigarna. Reportrarna Anna Nordbeck och Malin Olofsson började sin granskning av vaccinmotståndare med att skapa falska profiler i sociala medier för att kunna göra research om den växande och i hög grad nätbaserade rörelsen. Ganska snart stod det klart att de också behövde infiltrera rörelsen fysiskt. De gav sig ut för att vara ett vaccinskeptiskt filmteam – och lyckades få tillträde till en rad nyckelpersoner i flera länder.
Beslutet togs inte lättvindigt, menar de. Anna Nordbeck upprepar det som blivit ett mantra i kåren: wallraff ska inte användas om det inte är absolut nödvändigt för att belysa ett viktigt samhällsfenomen.

”En infilt­ration kanske kan låta spännande, men är svårt och jobbigt.”

– ​Det är en kraftfull metod. Men undersöker man en så ljusskygg rörelse som vaccinmotståndet, kan metoden vara nödvändig för att på allvar förstå och kunna ge en komplex bild. För oss var det avgörande för flera av våra avslöjanden. En infilt­ration kanske kan låta spännande, men är svårt och jobbigt. Också på ett personligt plan, säger hon.

Att i flera veckor umgås under falsk flagg med personerna de granskade påverkade dem. Att inte kunna ställa de kritiska motfrågorna till uppenbart felaktiga påståenden – och att leva med den lågintensiva misstänksamheten. Malin Olofsson var gravid under inspelningen och spelade en mamma som söker svar i vaccinfrågan.
– Det var viktigt att jag inte agerade som en erfaren journalist och ställde frågor på mitt vanliga vis. Det var väldigt speciellt. Man kan inte gå ifrån sig själv helt, men man blir helt slut av att agera som någon annan, säger hon.

Ester Blenda Nordström, verksam ett sekel före Nordbeck och Olofsson, skulle nog ha hållit med. Våren 1914 tog hon anställning på en sörmländsk bondgård för att undersöka och rapportera om pigornas hårda vardag. Hon slet i en månad, avslöjades inte, kom tillbaka till Stockholm och skrev en reportageserie för Svenska Dagbladet och boken En piga bland pigor. Som skapade ett himla liv, sålde slut femton upplagor och möttes av en motbok från den uppretade bonden.
Idén att ta jobb som piga var Ester Blendas egen, och förberedelserna minutiösa. Hon studerade i detalj hur pigor klädde sig, pratade och arbetade. Såg till och med till att ha ingrodd smuts på händerna när hon valborgsmässoafton 1914 tog tåget till Nyköping.
– Hon var en gränslös person, troligen med en bokstavskombination. Hon var nyfiken, vågad och ville testa nya grepp, säger författaren Fatima Bremmer som 2017 vann Augustpriset för sin biografi om Ester Blenda Nordström.

Men verbet att i journalistiskt syfte utge sig för att vara någon annan, som sedan 1975 finns i svenskan, är ju döpt efter idag 78-årige och ännu verksamme Günter Wallraff. Inte heller han kan beskyllas för att ha använt metoden halvhjärtat. Till reportageboken Längst därnere (1985) om de usla villkoren för turkiska arbetare i Tyskland hade Günter W till exempel i hela två år arbetat i tyska företag maskerad som turk. Han har levt som hemlös i journalistikens namn, jobbat på farlig kemikaliefabrik och utsatt sig för vardagsrasism förklädd till somalier (2020).
– Han tog förstås metoden längre än de flesta. Men det är viktigt att veta att flera gjorde det före honom. Ester Blenda var en av dem, hon vågade göra mycket av metoden, säger Fatima Bremmer.

Men Ester Blenda var inte heller först, upptäckte Fatima Bremmer flera år efter sin bok Ett jävla solsken. En ännu tidigare pionjär var ”pennskaftet” Eira Hellberg som tidigt 1900-tal reste, var krigskorrespondent och rapporterade om slum-Stockholm.
– Hon levde ett sjuhelsikes spännande liv, nästan mer spännande än Ester Blenda. Men hon gjorde inte så stor grej av sin metod – hon kunde jobba i butik en dag för att sedan kunna skriva om hur det var, konstaterar Fatima Bremmer.

Snabbspola till Stockholms gator, maj 2017. Där cyklar reportern Erik Wisterberg med hämtmat på ryggen i regnet. Greppet att under några veckor ta jobb som cykelbud åt Foodora och Uber Eats – och livesända det sista jobbpasset på Facebook – tog hem en guldspade året därpå.
Breakits granskning av matapparna gjordes i ett läge när det cirkulerade mycket uppgifter om slavlöner för cykelbuden.
– Det hade kommit sådana anklagelser i en artikel i ETC, som viftades bort av bolagen. Det var svårt att veta hur det var. Det kändes självklart att testa metoden för att komma vidare, säger Erik Wisterberg.

Sedan dess har han inte gått under cover. Han tycker att de mer traditionella journalistiska metoderna i regel räcker till:
– En uppenbar risk med wallraff är att man överskattar de upplevelser man själv varit med om – och att läsarna överskattar dem. Samtidigt som en massa berättelser kanske inte blir berättade när man gör ett nedslag någonstans från en privilegierad position. Det hade förstås varit starkare att få 50 personer som jobbade åt Uber Eats att berätta med namn och bild. Wallraff är en genväg för att komma så nära det går.

Fler i branschen pekar på faran i att låta sig förledas av att wallraff är ett både effektivt och dramatiskt grepp som ger snygg journalistik.
Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Ahlquist ser en riskfylld romantisering kring att ge sig ut för att vara någon annan än man är:
– Det är journalistiken som ska vara storslagen, inte metoden i sig. Den bör förbli ett undantag. Sätts den i system kan det påverka trovärdigheten. Det går också att tänka sig att journalistiken blir sämre, om det faktiskt finns andra alternativ.

”Det är viktigt att efteråt stå för sin wallraff”

Också Expressens redaktionschef Magnus Alselind höjer ett varnande finger. Samtiden talar för wallraff, men samtiden får inte förleda oss:
– Det finns en risk att journalister kan se wallraff som en häftig arbetsmetod, särskilt när intresset för true crime skjuter i höjden och produktionen av sådant material ökar. Att man då lockas av att använda den när det egentligen skulle gå att åskådliggöra journalistiken genom tråkigare arbetsmetoder som tar längre tid och inte är lika tittvänliga.

Wallraffveteranen Josephine Freje tycker att man efter att ha wallraffat behöver kontakta dem man ljugit för. För sin egen nattsömns skull, men framför allt för att inte fördjupa förtroendeklyftan mellan journalister och allmänhet.
– Du gör antagligen en wallraff för att du ger dig in i en värld där ingen har förtroende för journalister. Då gör du ju precis det de tror journalister gör, ljuger och bedrar. Därför är det viktigt att efteråt stå för det, och berätta varför du gjorde det.

Personer som förekommer i reportaget måste också få bemöta det de sagt i slutna forum eller inför dold kamera. Även människor som säger de mest vidriga saker, betonar Freje.

Men har det blivit vanligare att gå under cover? En slagning i artikelarkivet Retriever antyder inte det. Bertholof Brännström som länge var sammankallande i guldspadejuryn ser inte heller någon sådan trend.
– Det har inte blivit vanligare, i alla fall inte sett över längre tid. Nästan varje omgång av guldspaden har några jobb använt denna metod, som Anna Bäséns vårdgranskningar, Erik Wisterbergs granskning och andra gräv där reportern agerat kund för att avslöja fusk.

Brännström tycker att de wallraffande gräven brukar hålla hög nivå.
– Jag kommer spontant inte på något exempel på där metoden missbrukats eller använts fel. Att de granskade blir besvikna och förbannade, det får man räkna med.

Att mötas av ilska och besvikelse är regel snarare än undantag när man gått under cover. När Dokument inifråns reportrar avslöjade sin täckmantel blev vissa intervjuade arga och besvikna. En av de centrala svenskarna i antivaccinrörelsen valde att lämna platsen. Senare fick Nordbeck och Olofsson ändå en riktig intervju med henne. Några intervjuade accepterade faktum och sade till och med att de önskade SVT-teamet välgång.

Frilansreportern och författaren Joakim Medin vet också hur omstridd och ogillad wallraffmetoden är. Han har arbetat under cover flera gånger, bland annat infiltrerat högerradikala grupperingar i Ungern och Österrike. Mest omfattande var dock två månaders wallraffande bland sexköpande svenskar i Thailand. Efter boken Thailandssvenskarna fick Medin ta emot mycket hot och hat. Folk störde föreläsningar under bokturnén, och han anklagades för att ha missbrukat de porträtterade (och anonymiserade) männens förtroende.

Rent mänskligt, hur ser du på att du förde de här männen bakom ljuset?
– Jag insåg att jag måste göra det för att komma nära dem. Jag visste att jag inte avsåg att demonisera dem, det har jag inte heller gjort. Det här är helt vanliga människor med ibland ovanliga och starka åsikter. Jag menar att jag tecknat längre personporträtt. Några av männen jag studerade i Thailand har jag kommit särskilt nära, och jag tyckte ganska synd om dem ibland. Bakom den extravaganta fasaden var det ganska trasiga, ensamma, bittra män. Det fick mig att vilja skriva om dem ännu mer, säger Joakim Medin.

Under ett långt wallraffande står mycket på spel arbetsmässigt, samtidigt som det är påfrestande.
– Hade jag blivit röjd i en bar i Thailand hade det räckt för att kunna bränna hela den staden. Det skulle ha spridit sig bland de svenska männen och i deras forum på nätet. Risken fanns alltid att jag skulle sabba hela fältarbetet.
– Men hotbildmässigt var väl risken större hos FPÖ i Österrike, i en ölhall med hundratals högerradikala som jag såg handgripligen kasta ut andra infiltratörer.

Att som reporter gå in och vara en aktiv del av de miljöer man infiltrerar är inte oproblematiskt. Risken finns att man driver fram resonemang och uttalanden och frångår sin neutrala roll. Joakim Medin var medveten om det.
– Jag har inte bara försökt vara en fluga på väggen, utan slagit mig ned med sexköparna, bett dem utveckla ibland. Men de gånger jag har ställt väldigt specifika frågor har jag sett det som nödvändigt för att få ur dem svar jag behövt få för reportaget.

Att agera som en skådespelare var nödvändigt, konstaterar Joakim Medin.
– Du måste göra en hel del för att bli tagen för den du utger dig för att vara. Göra tummen upp för saker du inte tycker om. Men skådespela har jag gjort i många olika sammanhang, som när jag varit inbäddad i väpnade styrkor i Irak och behövt applådera krigsbrott eller västhat för att inte röja mig.

Gränser fanns dock, som han hade satt upp i förväg.
– Jag skulle aldrig köpa sex eller närma mig kvinnorna i samma miljö där jag var under cover. Inte bli redlöst berusad, vilket kraftigt skulle ha ökat riskerna.

Kommer du att wallraffa igen?
– Ja, det tror jag. Det är ju en gammal arbetsmetod som använts i många sammanhang och som fortsätter vara relevant. Så länge det är nödvändigt kommer jag nog fortsätta där det är möjligt.

Så jobbar svenska medier med wallraff

Wallraff ska användas sparsamt, och är nästan alltid ett utgivarbeslut. Det slår stora svenska medier fast i sina riktlinjer om metoden.

Expressen: ”Vi har i vår policy att wallraff är en potentiellt mycket stark metod för undersökande journalistik, men att vi inte ska arbeta under falsk flagg i andra fall än när alla andra möjligheter att komma fram har uttömts och journalistiken är nog viktig för att motivera metoden. All wallraff ska stämmas av med Christian Holmén, chef för Expressens undersökande journalistik.” (Magnus Alselind, redaktionschef)

Dagens Nyheter: ”Vi har ingen skriven policy utan diskuterar från fall till fall. Vi är dock noga med att använda wallraff med omdöme, det vill säga endast om det krävs för att avslöja missförhållanden av samhällsvikt som vi inte skulle kunna avslöja annars.” (Caspar Opitz, tidigare redaktionschef)

Aftonbladet: ”Vi använder wallraff när alla andra metoder inte fungerar eller om det är enda sättet att få fram en viss typ av information eller uppgifter. I de fall vi wallraffar försöker vi alltid sätta upp gränser före vi inleder jobbet: vad ska vi säga? Hur långt ska vi gå? Ska vi provocera fram svar – och vad händer om vi blir avslöjade?”
(Eric Rosén, redaktör)

Göteborgs-Posten: ”Det här är ett så känsligt och specifikt område att varje beslut är unikt och kräver sin unika hantering. Vi kan i enstaka fall arbeta dolt för att kunna belägga missförhållanden. Arbetsmetoden är bara aktuell när vi uttömt andra möjligheter att ta fram uppgifter. Det är viktigt att ha en diskussion i varje enskilt fall innan vi ringer upp källor anonymt eller uppger oss vara någon annan. Ledningen ska vara informerad, för att kunna hantera frågor om våra arbetsmetoder. Att bli utsatt för wallraffande är integritetskränkande för den som granskas, och metoden ska därför inte användas slentrianmässigt.” (chefredaktör Christofer Ahlqvist)

Uppdrag granskning, SVT: ”Det kan vara motiverat i det granskande arbetet att inte uppge identitet som journalist. Så kan exempelvis vara fallet när medarbetaren ringer ett företag för att tala med en möjlig källa. Det kan också vara motiverat för att få fram uppgifter där identiteten som journalist kan förväntas utgöra ett hinder, exempelvis för att ta reda på hur en person bemöts i kontakt med myndighet eller företag.
För att få uppträda under falsk identitet krävs godkännande av ansvarig utgivare. Även användandet av dold kamera ska godkännas av ansvarig utgivare. […] Det sker endast när vi uteslutit att missförhållandet går att dokumentera på något annat sätt. Dold kamera används aldrig för att öka reportagets underhållningsvärde.” (Utdrag ur policy.)

Sydsvenskan: ”Resultatet, eller i vart fall det potentiella resultatet, måste stå i proportion till det man vill avslöja. Det krävs att det finns ett missförhållande. Du kan inte föra en person bakom ljuset totalt för att berätta i tidningen att han eller hon gått mot röd gubbe. Alla andra möjligheter bör vara uttömda. Om det finns moraliska betänkligheter med metoden så måste alla and­ra sätt att få in informationen övervägas och förkastas innan man bestämmer sig. Metoden får gärna beskrivas och vara en del av presentationen, men den får inte i sig utgöra avslöjandet.” (chefredaktör Jonas Kanje)

TV4 Nyheterna: ”Att filma med dold kamera är ett kraftfullt journalistiskt verktyg som kan upplevas som integritetskränkande. Vi använder därför bara dold kamera när vi inte kan få fram uppgifterna på annat sätt. I grunden måste det också finnas ett allvarligt missförhållande som motiverar det dolda filmandet. Ibland väljer vi att wallraffa eller gå under cover för att skildra missförhållanden i en miljö. Samma principer gäller då. Innan programmet informerar vi dem som filmats dolt om deras medverkan och vad de säger i sekvensen som vi väljer att ha med. Vi erbjuder dem också att kommentera sitt agerande i en vanlig öppen intervju.” (Utdrag ur policy.)