Redaktionen arbetar från en bunker – ”Vi behöver resurser för att anställa fler journalister”

Anton Semysjenko, redaktör för Babels engelskspråkiga sajt, väcktes av ett telefonsamtal från sin pappa tidigt på morgonen den 24 februari. Ryssarna hade påbörjat invasionen.

– Jag pratade med familjen, sen startade jag datorn och började arbeta. Många av mina vänner blev vilsna när kriget bröt ut. Jobbade man på en biograf eller ett apotek var det svårt att passa in i den nya verkligheten. Som journalist var det inget problem. Arbetet har aldrig varit så viktigt som nu, säger Anton Semysjenko i en videointervju med Journalisten.

Senare på dagen behövde han hjälpa sina föräldrar att fly. De bodde i Kherson i södra Ukraina, där han också växt upp.

– Jag hade en timme på mig att packa lite kläder, sedan lämnade jag min lägenhet här i Kiev och visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Men jag kände konstigt nog ingen sorg eller nostalgi över det. Det var som att jag skar med mitt tidigare liv. Jag antar att det var en psykologisk försvarsmekanism.

Anton Semysjenko

Han kunde återvända till lägenheten, men inte till Babels gamla redaktion i Kiev. Före kriget satt redaktionen på andra våningen i en gammal tegelbyggnad med stora fönster mot gatan. När bombningarna startade omlokaliserade tidningen till en källarbunker under en bar. Flera av journalisterna, inklusive chefredaktören Yehven Spirin, bosatte sig där.

– Jag minns inget annat från de första veckorna än arbete. Mina föräldrar hade förberett massor av mat åt mig så jag behövde inte tänka på det. Jag bara sov, arbetade och värmde upp mat. Det var arbetspass på 16-20 timmar om dagen sju dagar i veckan. Men det fanns ändå ingenting att göra på fritiden.

I mitten av april var redaktionen utmattad och började schemalägga för att Babels 20 journalister skulle få återhämtning. Sedan dess arbetar Anton Semysjenko 12-timmarspass sju dagar i veckan, i snitt.

Arbetsdagen styrs helt av kriget. Den ukrainska försvarsmakten skickar två dagliga pressmeddelanden med en genomgång av hur kriget utvecklingen: klockan 06 på morgonen och klockan 18 på kvällen. Vid midnatt minskar nyhetsflödet och mellan klockan 02 och 06 brukar det vara lugnt.

Babels chefredaktör Eygeny Spirin (till vänster) och volontären Alla Koshlylak intervjuar musikern Anton Slepakov för en podcast i Babels bunkerredaktion. Foto: Babel

Babels publik har femfaldigats sedan starten, men intäkterna har rasat. Före kriget var de lönsamma, men annonsmarknaden kollapsade den 24 februari. Den engelskspråkiga sajten har blivit viktigare, eftersom de har börjat få donationer från utlandet.

– Vi är två anställda på den engelskspråkiga sajten, men vi har också fått tre volontärer som vägrar ta emot lön. ”Ni får bjuda på champagne efter kriget”, säger de. De är skickliga men de kan inte vara kvar för evigt.

– Fem personer är inte tillräckligt. Och vi har inte i närheten av tillräckligt med reportrar i fält. Det är en oändlig ström av nyheter. Vi måste rapportera om kriget, övergreppen, våldet, våldtäkterna. Och så småningom rättegångarna. Vi måste dokumentera det som sker för vår publik just nu men också för eftervärlden. Vi behöver resurser att anställa fler journalister. Våra tidigare investerare driver en volontärverksamhet nu, så det finns inga pengar att få från dem, säger Anton Semysjenko.

Babel har både frilansar och anställda reportrar vid fronten i östra Ukraina.

– Det är farligt eftersom ryssarna inte vill ha journalister där. Journalister blir prioriterade måltavlor. De blir dödade och tortyr förekommer. Det är en fruktansvärt farlig situation.

Officiellt har åtta journalister dödats i tjänsten av ryska styrkor sedan krigsutbrottet, men antalet dödade journalister är betydligt större än så. I mitten av april uppgav det ukrainska journalistförbundet att 20 av deras medlemmar dött i kriget. De flesta av dem hade lämnat sina jobb och anslutit sig till det ukrainska försvaret.

Utöver de ekonomiska svårigheterna och fysiska riskerna behövde journalisterna brottas med källkritiska frågor.

– Alldeles för ofta måste vi förlita oss på information från den ukrainska militären, och den är såvitt vi har kunnat bedöma oftast korrekt, men de berättar inte allt. I början informerades mycket om var ryssarna var, var de attackerade och vilka skadorna var – men den informationen har strypts eftersom det hjälpte fienden att se var deras raketer träffat så att de kunde kalibrerade om. Det är fullt förståeligt att man drog ned på informationen.

– Det finns ingen censur, ingen ukrainsk myndighet har varit i kontakt med oss om vad vi publicerar. Ukrainska myndigheter är våra bästa källor, och vi kan lita på dem, men de är förstås partiska.

Babels tidigare redaktion hade för många fönster för att det skulle vara säkert att arbeta. Foto: Babel

Även nya medieetiska frågor behövde diskuteras på redaktionen.

– Gränsen mellan journalistik och aktivism suddas ut när man vet att om Ryssland vinner kriget kommer vi att bli dödade. Eller på flykt i ett annat land, i bästa fall. Vi vill att Ukraina vinner. Var går då gränsen mellan journalistik och aktivism? Det var svårt att få grepp om i början. Vår inställning är att sanningen måste fram. Om man döljer misstag som armén begått, eller övergrepp och brott, så kommer det att straffa sig i slutändan.

Eftersom det finns många både inhemska och utländska journalister i Ukraina blir det också hart när omöjligt för ukrainska myndigheter att mörka händelser. På så sätt är det enklare och i vissa avseenden mindre farligt att arbeta som journalist i Ukraina än i Ryssland just nu, menar Anton Semysjenko.

Däremot är det svårt att presentera journalistik så att det inte blir aktivism, samtidigt som man möter publikens förväntningar.

– Hatet mot Ryssland är enormt. Mitt Facebookflöde är fullt av rysshat. Om du slår på radion kommer du strax att få höra en nyskriven sång om Ryssland, det finns hundratals, och de är ofta väldigt grova. Vår publik förväntar sig att vi ska vara partiska. Vi intervjuade flera inflytelserika politiker som brukade vara proryska och som svängt och nu kämpar för Ukraina. Vi fick kritik från läsare för att vi över huvud taget släppte fram sådana röster.

Den antiryska stämningen påverkar också språkanvändningen. Babel lade ned sin ryskspråkiga sajt i samband med krigsutbrottet. Den kommer ”aldrig” att återuppstå, uppger Babel på sin hemsida. Och Babel har i likhet med flera andra medier börjat skriva ”ryssland”, ”putin” och ”kreml”, med gemener.

– Ukrainas kulturminister har meddelat att det är språkligt försvarbart att inte inleda vissa ord som är kopplade till ryssland med stor bokstav. Det är kanske barnsligt men också ett sätt att visa att vi inte respekterar vår fiende. På den engelskspråkiga sajten skriver vi fortfarande med stor bokstav.

Idag är kriget inne på dag 100. Anton Semysjenko som följer bevakningen i utländska medier och har märkt en kraftig nedgång i rapporteringen om kriget.

– Fast det är inte konstigt. Till att börja med var rapporteringen helt enorm i början. The New Yorkers förstasida handlade om Ukraina tre veckor i rad. Nu har folk tröttnat. Hade jag varit redaktör på en tidning i väst hade jag nog tyvärr gjort likadant. Ukraina märker vi att folk är trötta, inte på nyheter om kriget, men på den konstanta stressen av att vara i fara.

Är det något du tycker att utländska medier missförstått om kriget?
– De gör ett mycket bra jobb med att rapportera om vad som pågår. Det är väldigt bra journalistik. Men ibland ser jag hur rysk propaganda slinker in. Ryssar och ukrainare är inte broderfolk. Sovjetunionen var ett ryskt projekt, inte ukrainskt. Tsarväldet också. Vi är ett postkolonialt land med viss påtvingad rysk migration. Det känns i samhället, i språket, i kulturen.

Kriget styr fortfarande vardagen men de ryska styrkorna står inte längre utanför Kiev. Ibland kan en känsla av normalitet infinna sig.

– När jag öppnar fönstret hemma hör jag barn leka ute på gården. Det känns bra. Och ekonomin är på väg att repa sig. Folk återvänder till sina jobb. Journalister som flytt kommer tillbaka till redaktionerna.

Reportern Maria Sjartovska spelar in en podd på Babels redaktion. Foto: Babel

Anton Semysjenko har barndomsvänner och släkt som är kvar i Kherson som ryssarna tog i mars. Då befarades en hungerkatastrof eftersom alla hjälptransporter stoppades av den ryska armén.

– Ryssarna är kända för att kunna skapa svält, artificiellt. Du känner till Holodomor?

Ja. Svältkatastrofen på 1930-talet.
– Exakt. Jag var orolig för att det skulle upprepas. Men nu är vi på väg in i sommaren och Kherson är tomaternas och vattenmelonernas moderland. Det kommer att finnas tillräckligt med mat för alla. Jag vet inte hur de ska överleva vintern om ryssarna fortfarande har kontroll.

Vad behöver ni?
– Ukraina behöver vapen. Medierna behöver resurser för att anställa fler journalister. Journalister som är vid fronten behöver mer skyddsutrustning. Vi behöver mer samarbete med västerländska journalister, och vi skulle vilja se att utländska medier placerade sina utrikeskorrespondenter här i stället för som det var före kriget, att man bevakar Ukraina från Moskva.

– Sedan är det tyvärr så att många ukrainska journalister kommer att behöva psykologiskt stöd. Det är förstås många ukrainare kommer att behöva det, men till skillnad från stora delar av befolkningen kan vi inte titta bort, inte ens en minut.