Allt var Djordjics fel

”Bråket. 10 poäng.” Någon twittrade syrligt, och lite roligt, om det beryktade tv-bråket mellan Bojan Djordjic och herrlandslagstränaren i fotboll Janne Andersson.  

Därefter har ett gäng spaltkilometer ägnats åt meningsutbytet. Tydligen ”skakade” bråket Sverige, enligt en kvällstidning. Kritiken mot Janne Andersson är hård. Robert Laul anser att han måste be om ursäkt eller avgå. Anders Lindblad kallar det för en härdsmälta, och många andra har instämt i kören. Om detta säger jag ingenting. 

Men i sann journalistisk anda tänkte jag bidra med ett annat perspektiv. 

Annons

Allt var Djordjics fel. 

Ur ett publikt perspektiv så var Janne Anderssons agerande såklart uppseendeväckande. Att som mediavan förbundskapten reagera så starkt på vad som tycktes vara en relativt oskyldig fråga var inte bara förvånande utan också ytterligare ett oroande tecken i tiden på hur det blivit trendigt att gå i polemik med journalister eller deras frågor. 

Men det är inte det publika perspektivet jag vill diskutera. Det är det journalistiska perspektivet. 

Det finns ett gäng olika doktriner för intervjuteknik. Erik Fichtelius tjatar än idag om vikten av öppna frågor, Sawatsky likaså. Björn Häger lärde oss hur Carl Bildt tenderar att inte svara på frågan om den innehåller laddade ord. Sophia Djiobaridis har påmint oss om vikten att lyssna mer än att prata. Frank Columbo lärde oss att våga vara den okunniga i rummet. 

Dessa filosofier har en sak gemensamt, att det viktigaste målet med intervjuer är att få svar på frågan. Därför är varje misslyckad intervju journalistens fel. Och det är många intervjuer idag som inte blir bra, såväl i Sverige som i andra delar av världen. 

I USA där tv-kanaler i många fall livesänder presskonferenser har det blivit trendigt att i sin fråga bädda in uppenbart hårdragna (och ibland helt felaktiga) påståenden. Ett annat exempel är intervjufrågor med inbäddade recensioner av intervjupersoner och deras frågor, ett oskick som slukar värdefull tid och som inte sällan leder till metadebatter. 

Några timmar före matchen i Stockholm blev Donald Trump intervjuad efter att han klivit av scenen på ett massmöte i Texas. ”Ställ inga fler frågor till mig” blev expresidentens svar när reportern i sin fråga försökte klistra på Trump en beskrivning av honom som ”frustrerad”. 

Det blir såklart sensationella rubriker när Trump – eller Janne Andersson – lämnar intervjuerna. Men den enda egentliga förloraren är tittaren, och den enda som har som jobb att leverera någonting viktigt till tittaren är journalisten. 

Nu vet jag inte med säkerhet om Djordic och de andra experterna i studion betraktar sig själva som journalister, men under intervjun på Friends Arena hinner Djordjic begå flera intervjutekniska dödssynder. Han använder laddade ord, han ställer flera frågor i en, och han kommer med påståenden utan frågor. 

Det enda svar vi egentligen fick på Djordjics relevanta fråga om varför Jesper Karlsson endast fått 10 minuters speltid på två matcher var ”Vem ska inte spela då?”. Frågan hade förtjänat fördjupning – och frågan man i fortbildningssyfte kan ställa sig själv som journalist är: Vad hade Djordjic kunnat göra annorlunda, och hur hade jag själv agerat i en liknande situation? 

Jag hade med stor sannolikhet reagerat precis som Djordjic. Och ångrat mig efteråt.