Angreppen på Gui Minhai är hjärtskärande

Svaret är enkelt: När jag kämpar för en svensk förläggare i kinesiskt fängelse eller för en journalist i Eritreas ökända fängelse Eiraeiro kämpar jag också för min och alla andras yttrandefrihet.

Jag vet vad jag talar om – hoten mot yttrandefriheten kommer allt närmare. De just nu pågående demokrati- och frihetsdemonstrationerna i Belarus visar också hur en despot som Aleksandr Lukasjenko är livrädd för minsta lilla kritik eller en bild som kan kablas ut i världen.

Lukasjenko vill bara höra sin egen röst i landets medier, han har stängt ner nästan alla oberoende papperstidningar, tv-kanaler och webbpublikationer. Och nu fokuserar han på att deportera även alla utländska journalister och fotografer som bevakar de historiska protesterna i Belarus.

Som en följd av detta greps den flera gånger prisbelönte DN-fotografen Paul Hansen i slutet av augusti i Minsk och hölls fången i flera timmar. Först när Sveriges utrikesminister Ann Linde protesterat frigavs Paul Hansen. Dock är han belagd med fem års inreseförbud till Belarus.

Ett annat land som inför öppen ridå motarbetar vår yttrandefrihet är stormakten Kina. Sedan sommaren 2018 förolämpar och hotar Kinas ambassad svenska journalister, redaktioner, Kina-experter, debattörer och politiker som har kritiska synpunkter på Kina eller engagerar sig för Gui Minhai. Nyligen sammanställde tankesmedjan Frivärld en åttasidig rapport som visar hur Kinas ambassad systematiskt demoniserar och svartmålar oliktänkande i Sverige. En skrämmande läsning för en yttrandefrihetsvän. Angreppen, som döpts till ”Chinese embassy spokeperson’s remarks”, är nu 67. 19 av dessa angrepp är direkt riktade mot den svenske förläggaren och poeten Gui Minhai som kidnappades i Thailand hösten 2015 enbart för att han publicerade regimkritiska böcker i Hongkong.  I mars dömdes Gui Minhai till tio års fängelse i en låtsasdomstol i Kina för att ha ”tillhandahållit information till utlandet”. Angreppen på Gui Minhai är hjärtskärande eftersom han inte kan försvara sig nu när han sitter i ett kinesiskt fängelse utan kontakt med sin familj, en advokat eller med omvärlden.  Och alla som engagerar sig för Gui Minhais yttrandefrihet fördöms och demoniseras.

I och med att jag har kämpat för Gui Minhais frihet är jag den svenske journalist som angripits flest gånger (fem gånger!) i den färska sammanställningen. Och de redaktioner som angrips mest av Kinas ambassad är Svenska Dagbladet och Sveriges Television, vardera åtta gånger.

Ett annat land som just nu gör allt för att avskaffa yttrandefriheten långt utanför landets gränser är utan tvekan Turkiet med den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. I våras lämnade Erdoğan personligen in en stämningsansökan till en åklagare i Istanbul mot stockholmaren och journalisten Ragıp Zarakolu. Orsak?

Zarakolu hade i en krönika, som Journalisten publicerat i svensk översättning, jämfört Erdoğans maktutövning med Turkiets tidigare premiärminister Adnan Menderes som avsattes genom en militärkupp 1960. Rättsprocessen mot Zarakolu pågår.

Blundar vi för andras rätt till yttrandefrihet tystar vi oss själva bit för bit.