Bjudresan till konfliktzonen – etiskt förkastlig eller försvarbar?

Jag hade för många år sedan fördjupat mig i konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien och följt den sedan dess på håll. Resan skulle innebära möjligheten att få tillgång till ett konfliktområde som annars vore praktiskt taget omöjligt att ta sig in i.

Samtidigt var jag medveten om det etiska dilemmat och hade ingen aning om hur förutsättningarna för mitt arbete skulle vara under resan. I vilken utsträckning skulle det jag såg och upplevde på plats kontrolleras av arrangörerna eller den azeriska regimen? Fanns det någon chans att kunna göra ett opartiskt reportage?

Frågorna var många, men efter att jag ställt några av dem till arrangören blev jag åtminstone delvis lugnad av att få höra att jag var fri att skriva vad jag ville och att resan inte var politiskt motiverad. Syftet påstods helt enkelt vara att uppmärksamma något som det skrivs väldigt lite om i Sverige. Hur många svenskar känner ens till Nagorno-Karabach?

Annons

Jag hörde av mig till en armenisk vän som är insatt i konflikten för råd. Hon sade det jag redan själv tänkte, att arrangörerna av resan förstås förväntar sig någonting i gengäld – oavsett vad de själva hävdar.

Man lägger inte ner tusentals kronor på ett sånt här projekt utan en förhoppning om att det på något sätt ska vara värt investeringen. Men hon sade också att om jag tackar nej så kommer någon annan tacka ja. Är det då inte bättre att jag som åtminstone är medveten om problematiken med resan är den som åker? Och dessutom: om det visar sig att resan är för kontrollerad eller att ett reportage om konflikten av annat skäl skulle omöjliggöras så skulle jag ändå komma hem med berättelsen om och erfarenheten av hur det är att åka på en bjudresa till vad som kan betraktas som en diktatur.

Kanske var detta bara rationaliseringar, men efter samtalet bestämde jag mig för att tacka ja. Det fanns ändå en möjlighet att resan skulle leda till någonting gott.

Väl i Azerbajdzjan – mellan möten med politiker, på Hiltons takterrass, i minibussen med statliga nummerplåtar eller bland staden Sjusjas gator och ruiner i konfliktområdet – fick jag tillfälle att diskutera den etiska aspekten vidare med de andra journalisterna som deltog.

Vi var flera som hade svårt för att veta vad vi skulle göra med resan – och vad den gjorde med oss som personer. Var går min gräns för vad jag kan tänka mig att ta emot? En flygresa. Ett lyxhotell. Gratismåltider. Finns det någonting jag inte skulle tacka ja till? De arrangörer som var med på resan var vänliga och förstående. Vi fick inga uttryckliga påtryckningar om vad vi borde eller fick skriva. Men jag påverkades ändå.

Å ena sidan kände jag en tacksamhetsskuld och visste hur nöjda arrangörerna skulle bli om jag skrev en okritisk artikel från ett azeriskt perspektiv. Å andra sidan kände jag mig samtidigt upprorisk mot detta, kände att jag skulle vilja vara extra kritisk just för att bevisa för mig själv och andra att jag inte blivit påverkad. I vilket fall som helst hade jag förlorat min neutralitet.

Fler frågeställningar dök upp i konversationer mellan oss journalister. Hade någonting blivit bättre av att tacka nej till resan? Är det egoistiskt och fel att åka på en sån här resa och bryta mot yrkesetiken bara för chansen till en artikel eller ett äventyr? Eller är det mer egoistiskt att med hänvisning till sin etik eller integritet avfärda möjligheten att belysa människoöden som annars inte hade kunnat belysas?

Tillbaka från resan har jag fortfarande fler frågor än svar. Precis som med Nagorno-Karabach-konflikten i sig är det inte helt lätt att avgöra vad som är rätt och fel. Det enda jag kan göra är att sprida mina erfarenheter och reflektioner. Kanske kan det leda till någonting gott.