Mediedrev leder sällan till självmord
Självmord är alltid en tragedi. Och alltid en komplex historia. Alla efterlevande vet detta, även om de gnags av frågan: kunde vi ha förhindrat det?
Att spekulera i vad som driver en människa till att ta livet av sig är ingen exakt vetenskap, inte ens för garvade psykiatriker. Hur ska vi då som journalister förhålla oss?
I mångas ögon tog teaterchefen Benny Fredriksson livet av sig i våras efter Aftonbladets hårda granskning av hans ledarskap. Stockholms Stadsteaters och Kulturhusets tillförordnade chef Sune Carlsson skrev i sitt pressmeddelande att Fredriksson utsatts för ”ett gränslöst mediedrev”. Och att detta drev ”skapade ett sår som icke gick att läka”.
Även om Carlsson har fått hård kritik för sitt ordval, så har han präglat eftervärldens dom. Också Lisa Bjurwald håller med om att skriverierna om Benny Fredriksson ”direkt ledde till hans självmord”. Även om jag gärna delar Lisa Bjurwalds förslag till mer extern granskning av svensk journalistik, så menar jag att just den här kopplingen bör vi vara försiktiga med.
För om vi verkligen tror på den, vad säger det om hur granskning bör bedrivas?
Vi ska inte hyckla. Alla journalister som vill kan ta reda på hur offret i ett mediedrev känner sig. Läs Lundaforskaren Mia-Marie Hammarlins bok I stormens öga. Hennes djupintervjuer med drevoffer är skakande.
En anonym informant ligger och kräks i badrummet. Alla drabbade hade starka känslor av självförakt, sorg, ångest, rädsla, vrede och skam. Offret kände sig avhumaniserad, berövad sin mänsklighet. ”Blev ett ting”.
Alla intervjuade säger också att skriverierna inte var värst. Det värsta var kollegernas tystnad, att vännerna försvann, att telefonen blev stum.
Benny Fredriksson var en framgångsrik chef, både älskad och omstridd. Men han hade aldrig tidigare varit offentligt omstridd. Efter hans död har nära vänner och kolleger talat klarspråk, och uttryckt sin förvåning över att han bara snabbt avgick, utan att ta strid. Stort ansvar har med rätta lagts på teaterns passiva styrelse. En del av Aftonbladets anklagelser var ju bisarra, som att han ”skulle ha tvingat en skådespelerska till abort”. Inte ens skräckregissörer som Olof Molander lyckades med sådant på sin tid.
Att någon ”drivs” till självmord av en mediestorm är ytterligt sällsynt. Vad jag begriper har det bara hänt två gånger tidigare i Sverige, om det ens går att belägga. Men 1957 tog den nyutnämnde kommunikationsministern Sture Henriksson sitt liv, efter att ha blivit anhållen för fylleri. Ministerkollegan Östen Undén anklagade senare “gangsterjournalisten” i Expressen för Henrikssons död. Allt enligt Dick Harrisson i Svenska Dagbladet.
Poeten Harry Martinson tog sitt liv under dramatiska former 1978, inlagd på Karolinska för psykiska besvär. I sina memoarer Minnen, bara minnen lägger författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten skulden på kulturskribenterna. Dessa hade hånat Martinson och Eyvind Johnson, som delat på Nobelpriset fyra år tidigare. Särskilt ansvar hade Olof Lagercrantz och Sven Delblanc, menar Gyllensten. Martinson överlevde inte deras giftiga kommentarer. Kan man inte lika gärna säga att Martinson inte överlevde Svenska Akademiens tveksamma beslut att dela ut Nobelpriset till två av sina egna? Tolkning, bara tolkning.
Men vad vi säkert vet är alltså att varje offer för ett mediedrev mår som en självmordskandidat. Kanske borde journalisterna redan i de första artiklarna mana offrets vänner till beredskap, att stå pall, att inte svika i stormens öga.
