Mediernas besatthet av USA
Få länder lägger så mycket tid och utrymme på utrikesjournalistik som svenska medier. För att ge plats åt utrikesmaterialet kan de stora dagstidningarna till och med lyfta inrikesnyheter. Det händer inte heller enbart vid jordbävningar och flygolyckor utan kan gälla vid politiska skiftningar eller vanliga val. Det gör svenska mediekonsumenter till några av världens mest bortskämda.
Men var fjärde höst inträffar något som får omdömet att gå över styr. Vi korrar som bevakar andra världsdelar har vant oss vid det och passar på att ta semester, skriva på en bok eller läsa in en kurs på universitetet. För vi vet att vår del av världen kommer inte tillbaka förrän när hösten är över. Då sänder våra respektive redaktörer ut ett gruppmejl och vill ha in reaktioner på resultatet i det amerikanska presidentvalet.
Det märkliga är att i takt med att USAs makt i världen minskat så har redaktionerna i Stockholm trappat upp bevakningen. I år tog DN priset när tidningen, mer än en månad före valet, bjöd sina läsare på 27 sidors söndagsläsning om det amerikanska presidentvalet. Inte ens Palmemordet, Estoniakatastrofen eller Utøya har fått ett sådant utrymme.
Att Irland, Danmark och Polen är USA-fixerade nationer har sina historiska förklaringar. USA räddade den irländska republiken undan svält, Danmarks Natomedlemskap gjorde att landet kunde fortsätta att vara kaxigt och den amerikanska friheten blev en dröm för miljontals polacker under kommuniståren. Men inte någon av deras största dagstidningar skulle ens drömma om att göra 27 sidor inför presidentvalet. Varför kan det ske i Sverige?
För några år sedan hade jag en mejlväxling med en av redaktörerna på tidningen Omvärlden. Han efterlyste mer material från Sydamerika och bad mig att komma med förslag eftersom han själv inte hade koll på kontinenten. »Jag åker bara till USA hela tiden, ett land jag är hjälplöst besatt av som alla andra Stockholmsjournalister«, skrev han. Kan det vara så att Dagens Nyheters redaktion också är hjälplöst besatt av USA och förväxlade sitt dagstidningsarbete med att ge ut ett fanzine? Knappast. På DN jobbar några av landets bästa journalister.
Jag tror i stället att det överdrivna intresset bottnar i samma mekanism som hos en bestseller. Ju fler som läser boken, desto fler som köper den. Eftersom de svenska journalisterna som skriver om USA ofta är väldigt duktiga väcker det en vilja hos andra att berätta mer. Det leder till att svenskar förmodligen är det folk i världen som är mest insatt i årets amerikanska presidentval, kanske till och med mer än många av väljarna. Nackdelen är att svensken fortfarande inte kan namnet på en kinesisk provins, vet vem som är Indiens president eller kan peka ut Brasiliens huvudstad på en karta.
Det vill säga, de växande stormakterna som allt mer påverkar vår värld kan vi inte det minsta om medan vi i detalj kan redogöra för mormonkyrkans inflytande i det amerikanska presidentvalet.
För några veckor sedan hade Svenska Dagbladet en quiz som hette ”Vad kan du om USA:s 80-tal?” och fick nästan in tvåtusen svar. Jag tänkte: vilka andra länder skulle läsarna kunna svara på 80-talsfrågor om? Jag kom bara på England, Danmark och Norge.
