Oupplyst att skrämmas om cancer och kost

Vetenskapsjournalistiken får icke ifrågasättas. Den hämtar sin status direkt från Nobelsfärerna och går som barn i huset på Karolinska Institutet – när Macchiarini inte är hemma.
Vetenskapsjournalisterna har hög svansföring i debatten om fake news och desinformation, och antyder ofta att det är de som är garanten mot falska fakta.
I närtid har vi haft en intressant affär om svenskarnas attityder till vaccin. I en EU-undersökning, spakad från England, framstod svenskarna som EUs mest vaccinskeptiska befolkning. Bara 56 procent av svenskarna litade på vaccin mot de vanliga barnsjukdomarna mässling, kikhosta och röda hund. Det var sensationella siffror. Särskilt som svenskarna har en så hög grad av vaccinering, hela 96 procent, vilket är bland de högsta i Europa. 
Undersökningen sågades jäms med fotknölarna, inte minst av den svenska folkhälsomyndigheten, och kanske ska intervjuerna göras om. Det är ju viktigt att få reda på om allt byggde på inkompetens, eller om EU-undersökningen faktiskt sett en attitydförändring, under radarn i Sverige.
 

Det som förvånar är att vetenskapsjournalisterna inte har gjort mer av den här konstiga affären. De borde ha grävt upp svar på åtskilliga frågor vid det här laget: Hur gjordes undersökningen? Var finns idag belagt motstånd mot vaccin i Sverige? Vad betyder sociala medier i motståndet mot vaccin? Vad betyder traditionella medier i motståndet mot vaccin? 
För några år sedan kritiserades både P1s Kaliber och TV4s Kalla Fakta för att sprida vilseledande uppgifter om vaccin. Då gällde det inte mässling utan vaccin mot livmoderhalscancer, vilket är nog så allvarligt. Granskningsnämnden fällde för övrigt P1s Kaliber.
Förr fnissade vi när kvällstidningarna hade Hela Dragningslistan! eller Så kommer du i baddräkten! på löpsedeln. Då hade man ingenting att skriva om, men bantning säljer alltid. Nu är det Svenska Dagbladet som toppar den här ligan, i något mer sofistikerade former. Vissa dagar har man ingenting att skriva om, och då känns hela tidningen som en bilaga för den tvångstränande urbana medelklassen. 
 

Jag undrar vem tidningen vänder sig till med sin satsning om senaste rön om cancerformer orsakade av fetma? Det är en serie som visar att åtskilligt kan rymmas under vetenskapsjournalistikens vida mantel. Jag är inte mer än människa, och ryggar förstås baklänges av de rödmålade hemska planscher som markerar presumtiva cancerställen. Jag kan läsa innantill och begriper att för ett antal dystra cancrar, som i bukspottskörteln, eller något mindre dystra om de upptäcks i tid, som i tjocktarmen, kan fetma och felaktig kost vara bidragande orsaker. Just detta kan säkert vidimeras av vetenskapen. 
Men hur evidensbaserat är tidningens alarmistiska tonfall? Mycket finstilt meddelas att ärftlighet betyder mycket mer än kostvanor. Hur upplyst är det att skrämma vettet ur läsarna som i ett klassiskt vaxkabinett? Hur relevant är det stora utrymme som ges en säkert upprörd canceropererad kvinna, uppriven inte minst över att hon har fått en limpsmörgås på sjukhuset? Att en enstaka limpmacka skulle vara cancerframkallande är inte vad jag kallar vetenskaplig evidens. Det är, om uttrycket tillåts, humbug. 
Jag kan bespara redaktionen från att rycka ut och försäkra att de inte alls påstått att en enstaka limpmacka skulle orsaka cancer. Det säger jag inte heller. Men limpmackan ligger där, belyst av strålkastare. Fejkade fakta sitter inte alltid i siffrorna, lika ofta lurar de i exempel, proportioner och tonfall.

Annons

SVD svar:

SVD svarar i en replik här. Här kan du också läsa Ulrika Knutsons genmäle.