2016 kan bli ett riktigt helvetesår

Redan i slutet av juni tänkte jag att 2016 kan bli ett riktigt helvetesår. Det var efter Brexit-omröstningen i England och jag såg framför mig en utveckling där USA skulle välja Donald Trump i höst och Frankrike Marie Le Pen nästa vår.

Tidigare i juni hade skjutningen på en gayklubb i  Orlando skakat om västvärlden. Och det fortsatte – den 14 juli körde en lastbil in i människor på strandpromenaden i Nice och direkt efter skakades vi av ett kuppförsök i Turkiet med påföljande utrensningar av bland annat journalister.

Förutom kriget i Syrien, terrorattackerna i Paris och Bryssel, hemska dåd i bland annat Bangladesh, kriget i Jemen, och dessutom våldet mot svarta i USA, så har många också deppat ihop efter att såväl David Bowie som Prince avlidit (och dessutom både Olle Ljungström och Freddie Wadling).

Annons

Jag är förstås inte ensam denna sommar att tänka att detta blir ett rekordår av elände. Rebecka Onion skriver i Slate.com att hon efter att lastbilen kraschat in i folk i Nice såg många ställa frågan i sociala medier: ”Är detta det värsta året?”

Onion skulle som vi ofta gör kunnat presentera statistik som visar att vi har det bättre än någonsin. Trots kriget i Syrien så dör färre nu, vi är rikare än någonsin, det finns färre diktaturer, fler kan läsa och fler flickor än någonsin tidigare går i skolan. Men i stället bad Rebecka Onion några historiker att välja ut ett år i historien som varit riktigt riktigt vidrigt. Majoriteten historiker valde år innan 1900 men tre år i närtid föreslogs: 1943, 1968 och 2003.

1943 är ett särskilt plågsamt år eftersom omvärlden då kände till att judeutrotningen pågick – men den vetskapen räckte inte för att förhindra att den fortsatte i samma takt ytterligare två år.

1968 var det år då den tjeckoslovakiska våren brutalts slogs tillbaka av Sovjet, och det är också året för morden på Martin Luther King och Robert Kennedy – och massakern i My Lai.

Historikern Susan Strasser lyfter istället fram 2003 som ett riktigt skitår. Då demonstrerade hundratusentals människor i USA och över hela Europa mot det krig som George Bush planerade mot Irak – byggt på svaga länkar till terrorattacken den 11 september 2001. Kriget genomfördes som planerat och vi lever mitt i dess följder med ett irakiskt al-Qaida som blivit det vi kallar IS eller Daesh.

Eländigt det året var också att demonstrationerna inte bevakades av de amerikanska medierna, menar Strasser. Själv lägger jag till 1994 – folkmordet i Rwanda – och 1995 – folkmordet i Srebrenica under kriget i Bosnien.

Eländesåren vi väljer är ofta just de år då omvärlden låtit saker ske, trots vetskap om fruktansvärda övergrepp. Som 1943 med nazisternas utrotningar som skedde samtidigt med britternas utsvältning av bengalerna, med tre miljoner döda. Som Rwanda, som Srebrenica. Det är svårt att få fram att det nog inte är så dåligt nu, trots allt. Eländesåren vi ser bakom oss uppfattades inte alltid som eländesår då, utan det är något vi har insett senare, när vi förstår att vi inte fick veta allt.

Det är inte så lätt att skriva artiklarna om att det faktiskt inte är mer våldsamt nu, att färre mördas i Sverige och att färre dör i krig i världen. Eller för den del publicera artiklar om att massor med popstjärnor är vid liv trots att några dött bort.

Mest motstånd från läsare och en del debattörer får man om man försöker skriva att det inte sker fler våldtäkter utan att vad vi i stället ser är tjejer som säger ifrån mot tafsande killar och festivaler som äntligen har tagit tag i problem som har funnits i alla år. Och att det är bra att journalister nu rapporterar om sådant som tidigare inte tagits på så stort allvar som man bort.

Det är helt enkelt svårt att skriva balanserande artiklar  utan att bli helt bombarderad av dem som då tycker att man skönmålar och inte vill ta tag i de problem som finns. Men det är balans som behövs.

Annars kan det gå som med Brexit då väljarna från medier och politiker fick en allt annat än balanserad information om följderna av att rösta för att Storbritannien ska lämna EU.