25 år sedan bilbomben mot journalistparet
KRÖNIKA ”Två av dina tidigare medarbetare på tidningen Expo har skadats allvarligt i ett bilbombsattentat i Nacka. Vad är din kommentar till det? Förresten, jag höll på glömma det. Även deras åttaårige son är skadad.” Imorgon, fredag, är det 25 år sedan jag hörde dessa ord från en journalist.
De som överlevt attentatet visade sig vara Katarina Larsson och Peter Karlsson som tidigare hade bevakat nazistiska grupper för Expos räkning. Än idag säger en röst inom mig att det var deras avslöjande reportage om vit makt-musikindustrin som ledde till attentatet.
I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig att just dessa två skulle drabbas. Vid denna tidpunkt var jag mest orolig för Stieg Larsson, som senare skulle bli känd för de bästsäljande Millennium-böckerna med de oförglömliga karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, som fick många hot. På den tiden var nämligen Stieg Larsson, tillsammans med Tobias Hübinette, den person som hade kartlagt de nazistiska miljöerna och individerna allra mest i hela Skandinavien.
Så fort jag lagt på luren såg jag Stieg Larsson öppna dörren till mitt kontor på Kungsholmen med ett litet mjölkpaket och Aftonbladet i händerna. Andfådd informerade han mig om attentatet och om det aktuella läget för de olika nazistiska aktörerna så att jag kunde besvara de otaliga journalisterna. Som vanligt avböjde han att själv ge intervjuer. Stieg bad mig också att dra igång en kampanj, i form av debattartiklar, namninsamlingar, upprop och manifestationer mot nazism och rasism i Sverige. Och så berättade han något som etsat sig fast i mitt minne: ”Det var ett noga planerat och välorganiserat mordförsök. Katarina, Peter och deras son kommer inte att kunna leva ett normalt liv inom en överskådlig framtid.”
Så här i efterhand går det att konstatera att 1999 var ett våldsamt år i vår nutidshistoria. 1999 var året polismännen Robert Karlström och Olle Borén mördades i Malexander av övertygade nazister. 1999 var året nazister beställde ut passkort på ett flertal grävande journalister. 1999 var året då den fackligt aktive Björn Söderberg sköts ihjäl av nazister i sitt hem i Sätra i Stockholm. Och 1999 var året då jag en novembernatt besköts i mitt hem, bara för att jag var ansvarig för tidningen Expo. Kulan gick in genom en ruta i vardagsrummet, och som vanligt ledde brottet inte till att någon kunde gripas och lagföras.
Trots att det har passerat 25 år går gärningsmännen bakom bilbombsattentatet i Nacka fortfarande fria. Det är en skandal att svensk polis inte har lagt ner tillräckligt med resurser för att få klarhet i det värsta attentatet mot det fria ordet sedan attentatet mot Norrskensflamman 1940. Och just denna handlingsförlamning ger mod till de onda krafter som vill tysta medierna.
25 år senare har situationen för det fria ordet också försämrats kraftigt såväl i som utanför Sverige. En myndighet vågar helt oblygt anmäla ett avslöjande om Sverigedemokraternas trollfabrik. Ledaren för landets näst största parti och som indirekt styr Sverige via sitt stöd till den borgerliga regeringen håller till och med ett så kallat ”tal till nationen” där han demoniserar TV4s grävande journalistik som utgörande en ”påverkansoperation”. Sveriges Riksdag antar lagen om utlandsspioneri som begränsar journalisters möjligheter att granska Sveriges internationella samarbeten. Och säkerhetspolisen i vårt land stryper pressfriheten genom att helt grundlöst stämpla journalister som säkerhetsrisker och vill skicka dem till despotiska stater som Syrien och Iran.
Men det som gör mig mest förtvivlad och ledsen är att politikernas, mediernas och den svenska nationens protester mot mörka krafter var oerhört starka för ett kvartssekel sedan, medan det i dagens Sverige knappt är någon som höjer ögonbrynen inför hoten mot journalistiken och det fria ordet.
