70 månader sedan Gui Minhai sattes bakom galler
Tänk efter vad du som läser det här har gjort under de senaste 70 månaderna, eller 2 100 dagarna eller 50 400 timmarna... En evighet för många.
Precis så länge har – i morgon den 17 augusti – den svenske förläggaren, poeten och Tucholsky-pristagaren Gui Minhai suttit fängslad sedan han kidnappades av Peking-agenter utanför sin bostad i semesterorten Pattaya i Thailand.
Den enda anledningen till att Gui Minhai sitter bakom galler är att han har använt sig av den grundläggande mänskliga rättigheten – yttrandefriheten.
Men den gäller förstås inte i kommunistregimens Kina, inte ens om man är svensk medborgare.
Gui Minhai publicerade regimkritiska böcker på sitt förlag Mighty Current och sålde dem i sin bokhandel Causeway Bay Books i Hongkong.
För något som för oss är självklart – yttrandefriheten – har Gui Minhai betalat ett högt pris. Sedan oktober 2015 nekas han advokat, familjebesök, besök av svenska diplomater – ja, all kontakt med omvärlden. Vi vet inte ens i vilket fängelse han hålls gömd. I februari i fjol dömdes han till tio års fängelse för ett uppdiktat ”brott”: ”tillhandahålla information till främmande makt”.
Än i dag vet jag inte om det hölls en rättegång, om Gui Minhai tilläts komma till sin egen rättegång. Det har inte kommit ett enda livstecken från honom sedan augusti 2018. I strid mot sin egen grundlag tillåter inte Kina någon att träffa Gui Minhai över huvud taget. Så fungerar diktaturens anatomi.
Men en sak vet jag: ingen av de svenska diplomaterna i Kina informerades om ”rättegången” mot Gui Minhai.
Och så här 70 månader efter kidnappningen av Gui Minhai kommer inga goda nyheter från Kina om yttrande- och pressfriheten. Situationen för yttrandefriheten blir sämre och sämre såväl i Fastlandskina som i Hongkong där Gui Minhai hade sin bas. Nästan samtidigt som han kidnappades intensifierades internetcensuren i Kina. Wikipedia har varit blockerat på de kinesiska språken och andra språk i flera år.
I sin senaste rapport uppgav Foreign Correspondents’ Club of China (FCCC) att allt fler utländska journalister bara får kortare visum. De blir också övervakade och i vissa fall utvisade. Journalister från New York Times, Washington Post och Wall Street Journal har utvisats från eller tvingats lämna Kina på senare tid. I samma rapport berättas att Wall Street Journal gått från femton till fyra journalister på Peking-redaktionen.
I slutet av juni tvingades den prodemokratiska dagstidningen Apple Daily i Hongkong att stänga sedan regimen fabricerat brottet ”stödja internationella sanktioner mot Kina”.
Det sista numret av Apple Daily trycktes i en miljon exemplar (tidningens dagliga upplaga var 80 000 exemplar). De demokrati- och yttrandefrihetstörstiga Hongkongborna köpte samtliga exemplar inom loppet av några timmar för att visa sitt stöd för oberoende journalistik och för de tidningsmedarbetare som utsatts för flera polisrazzior.
Mediemogulen Jimmy Lai, ansiktet för yttrandefrihetskampen i Hongkong, och som äger de prodemokratiska tidningarna Apple Daily och Next Magazine, anklagas för ”konspiration” och riskerar livstid. Han sitter sedan drygt ett år i fängelse.
I förra månaden greps ytterligare tre journalister som arbetat på Apple Daily.
Efter att ha tystat de fria medierna i Hongkong har nu Pekingregimen inlett en utrensning av bland annat skolböcker som kan tänkas bryta mot formuleringarna i den nya säkerhetslagen i staden. Syftet med utrensningarna är att Fastlandskina vill att undervisningen ska bli mer patriotisk och att allt oliktänkande ska betraktas som terrorism.
Ja, listan över alla kränkningar av yttrandefriheten kan göras hur lång som helst.
Men det som smärtar mig är att varken Sverige eller andra stater ger tillräckligt starkt stöd till dem som riskerar sina liv för yttrandefriheten, till exempel den svenske Gui Minhai.
Kurdo Baksi
journalist
